Den här berättelsen är sann och jag har gråtit mig
igenom dessa två timmar som tog mig att skriva det här.
Två timmar fyllda av ren smärta och saknad.
Men jag hoppas varje minut, att hon ska ångra sig och komma tillbaka.
För jag saknar henne fruktansvärt mycket.
-Du vet att jag älskar dig mest va?
Jag tittade ner på tjejen i min famn och under ett par
sekunder möttes våra ögon.
-Ja Patricia, det vet jag.
Hon nickade svagt och tittade ut genom fönstret.
-Jag kommer aldrig att lämna dig Angelica, aldrig.
Jag ville inte gråta, jag ville vara stark men ändå så
kände jag hur mina ögon började att svida och hur tårarna
sakta började att rinna nerför mina rosiga kinder.
Försiktigt strök jag fingret över fotot, fotot som
föreställde en tjej som med ett strålande utseende log emot
kameran. Hennes långa bruna hår hängde löst ut över hennes
axlar och läpparna var hallonröda.
-Du lovade att aldrig lämna mig.
Ett djupt andetag lämnade mina lungor där jag satt, ensam
på mitt rum. Där hennes doft ännu fanns kvar. Den där
söta men ändå starka lukten som jag under så många nätter
andats in.
-Håll min hand.
Jag greppade den när vi långsamt promenerade påväg hem
till våran gemensamma vän Hanna. Patricia stannade till,
tände sin cigg medan jag sorgset tittade på henne.
-Vad?
Jag flyttade blicken mot hennes giftpinne.
-Du vet att du inte borde röka. Ditt hjärta mår inte bra av det älskling.
Hon ryckte nonchalant på axlarna men log sedan mot mig.
-Jag ska sluta någon dag.
Varför? Varför lämnade du mig här? Jag vet ju inte ens vad
jag gjorde för fel. En dag bad du mig bara att försvinna
ur ditt liv. Jag ville inte gå men jag gjorde det för din
skull. Jag ville ju inte vara till besvär. Men förstår du inte
att det gör så förbannat ont vännen? Du släckte min livsglöd.
Jag lade mig ner på min säng och stirrade upp i taket.
Hennes Moulie tröja som jag hade lånat höll jag krampaktigt
mellan mina fingrar samtidigt som jag lät rakbladet smeka
min hud. Jag som hade slutat upp med självmisshandeln. Jag
som var så lycklig med henne. Min bästavän och andra halva.
-Titta här!
Trött öppnade jag ögonen och granskade Patricias nymålade
täckning. På pappret hade hon ritat ett stort hjärta och
inuti det stod initialerna "P.A och A.E".
-Jättefin gumman. Men nu är klockan tolv på natten och
både du och jag behöver sova.
Patricia lade ner pennorna och papprerna och lade sig
bredvid mig. Ömt smekte hon min panna med sina fingrar
innan hon slutligen placerade ut en kyss på den. Inom
loppet på fem minuter sov hon.
Mitt ansikte vreds av all smärta när jag drog ut täckningen
ut lådan. Jag höll den hårt mot mitt hjärta.
-Älskade vän, kom tillbaka nu.
Men hon kom inte, inte heller dagen därpå. Hon hade startat
om sitt liv och stängt ute mig utan någon som helst anledning.
-Du vet att jag älskar dig mest va?
Jag tittade ner på tjejen i min famn och under ett par
sekunder möttes våra ögon.
-Ja Patricia, det vet jag.
Hon nickade svagt och tittade ut genom fönstret.
-Jag kommer aldrig att lämna dig Angelica, aldrig.
Du ljög.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) |
Lizzi92 - 6 jul 09 - 20:14- Betyg:  |
| en jätte fin novel, förstår vad du går igenom <3 |
| love_you_too - 6 jul 09 - 18:44 |
| den var väldigt fin på det sorgsna sättet. |
| snovit1 - 6 jul 09 - 16:42 |
Oj.
Jag vet precis vad går igenom.
Går igenom precis samma sak.
Det är svårt, men du har kompisar kommer stödja dig igenom allt.
Kompisar som förstå dig!
Ta vara på dem du har.
Som man brukar säga:
Jag har hellre få diamanter än många stenar!
Hon kommer nog att komma tillbaka när hon har insett vilkte
misstag hon gjorde som lämnade dig!
Jag finns om du vill prata också! <3 |
| Vilsna_flikkan - 6 jul 09 - 15:42 |
fyfan får tårar i ögonen..
och det gör ont. |
| Wimpire - 6 jul 09 - 15:33 |
| Helt underbart, det gjorde ont att läsa! Något som de flesta kan relatera till, gissar jag... :/ |
