Because of you [G/G] Del 8 |
Här kommer då en ny del *trumvirvel* Förlåt för mitt olagliga slut i förra delen. Förhoppningsvis var det värt de. :)
Och så till missförståndet/missskrivningen; Det skulle ha varit en lögn från Matildas sida för att komma därifrån. Men på väg ut från mitt huvud ner till tangenterna någonstans försvann den meningen. Förlåt om jag förvirrade er<3
Läs och kommentera nu mina änglar! :D Annars kanske det inte blir någon fler del när jag kommer tillbaka *gasp*
Jag lägger på telefonen och rusar snabbt in i köket där mamma står och tittar förvånat på mig.
- En kompis behöver mig, säger jag snabbt och mamma nickar bara åt mig innan jag springer ut genom dörren i den kyliga kvällen. När jag har kommit halvvägs fryser jag som en gris och jag ångrar att jag inte tog en jacka på mig. Men det hinner jag inte fundera så mycket på jag måste hem till Vendela! Hon lät inte alls som hon brukar så jag får väl anta det värsta, fast jag inte vill. När jag kommer fram ser jag att huset är helt mörklagt det finns inga lampor någonstans. Dörrnyckeln ligger under tredje stenen i rabatten precis som Vendela sa och jag låser snabbt upp och går in. Så fort jag öppnar ytterdörren hör jag basen dunka och någon rappar på svenska. När jag tar av mig skorna och låser dörren förstår jag att det måste vara Sober. Jag går sakta mot Vendelas rum där musik hör väldigt tydligt och jag får en smärre chock när jag öppnar dörren. Bredvid stereon står 2 stora svarta ljus som ger de enda ljuset i rummet. Hopkrupen i ena änden av sängen sitter, jag tror det är Vendela. Den tidigare flätan är utsläppt och håret är helt oborstat. Dom annars vita kläderna är utbytta mot stora svarta mjukisbyxor och en svart tjocktröja. Hennes i vanliga fall perfekt sminkade ögon är rödgråtna och kinderna är randiga i svart. Hon ger mig en nästan skrämd blick och dom tysta tårarna rinner tyst nedför kinderna på henne. Jag sätter mig ner på sängen bredvid henne och lyfter upp henne i mitt knä, omsluter hennes tunna kropp i min famn och bara, sitter. Låten går på repeat och jag börjar ana mörka hemligheter hos Vendela när jag lyssnar på texten.
Jag vaknade på natten, då med tårar i ögonen och skriket från syrrans
rum, att nu skulle han döda henne. Jag hade gråtit mig till sömns den
kvällen, precis som alla andra när jag föreställde mig ett.. liv med varken
rädsla eller misshandel, men allting sprack när jag vaknade och hittade
min storasyster bland blodröda sängkläder och orden "nu ska jag döda
kärringjäveln". Det var min mamma med en arm runt sitt struphuvud
och jag önskade att allting fick sitt slut nu, men det fortsatte, du kan inte
haft nåt samvete. Du såg min syster jämt med uppslitna handleder.
Tänkte hela tiden att en dag så får du ångra dig, tog några sömntabletter,
la mig ner och somnade. Det var normalt i mina tankar för en 10-åring,
men när jag ser tillbaks så hör jag fan hur skit det låter.
Till dom som haft det lika skitigt som jag, maskrosbarn från dag ett till
graven, vissa står kvar medans andra går under, men glömmer aldrig
skriken från den levande mardrömmen.
Men solen sken upp dagen efter och värmde mig, allting kändes bra tills
på kvällen, jag kom hem igen. Fyra syskon helt förkrossade av vad som
hänt, alla borde sett genom dörren som var på glänt. Men ingen gjorde
nåt när mamma blev sönderslagen, och jag kan lova att den satt sina s
pår den dagen. Den dagen, då mitt liv skulle förändras, den dagen, då
mitt liv skulle lämnas. Bakom mig, jag flydde från mina problem, bort
från mina vänner, från alla som vet hur jag växte upp som liten med
ångestattacker, tog pillar efter piller för att somna på natten. Men jag
packade min väska och gav mig av, hatade mig själv för att jag lämnade
Sara kvar. Jag var ju bara barn och tänkte på mig själv, förlåt, men jag
kommer aldrig lämna dig igen.
Till dom som haft det lika skitigt som jag, maskrosbarn från
dag ett till graven, vissa står kvar medans andra går under,
men glömmer aldrig skriken från den levande mardrömmen..
- Vendela vad är det som händer, viskar jag tyst och hon pressar sitt huvud mot mitt bröst. Hon säger ingenting utan visar mig en litet gammalt nött kort som hon håller i handen. Ett kort på en lycklig familj. Jag håller om henne hårt.
- Det är allt jag har kvar, snyftar hon fram och det tåras i mina ögon, vad har egentligen hänt med min vackra flicka.
- Jag finns om du vill prata, säger jag till sist och pussar henne på håret. För vill hon inget berätta kan jag inte göra mer än att bara finnas där. En tyst snyftning hörs och mitt hjärta brister. Det går säkert en timme men till slut sätter hon sig upp i mitt knä och tittar nästan skrämt på mig.
- Han slog oss, allihop. Säger hon med en sådan otrolig kyla i rösten att jag flämtar till.
- Mamma och syrran var det värst för. jag älskar den låten, för den är som skriven för mig. Jag bara stack, ifrån allt, lämnade Lilly kvar. Åh Lilly... tårarna rinner ännu en gång hejdlöst och hon snyftar i min famn. Jag sitter där, tyst utan ord men hon vet att jag förstår, att jag bara inte kan säga något vettigt. När Vendela återigen lugnat ner sig stänger hon av musiken och sen tittar hon på mig igen.
- Du kan lika gärna få veta allt elände, hon går ut ur rummet och kommer tillbaka med en spritflaska som hon ställer på golvet.
- Pappa slog oss, allihopa slog han. Mamma slog han mest, till hon inte längre kunde stå på benen. Vendela drar upp tröjan och visar ett ärr som sitter just ovanför höften på henne.
- Det fick jag när han slängde in mig i elementet. Hon låter förvånansvärt lugn och jag nickar bara svagt.
- Så jag stack hit, till min enda fristad, mormor och morfar. Men dom bor på hem nu. Så jag bor här själv...Hon sväljer hårt och verkar samla sig.
- Lillys ligger på psyket...svinet sabbade henne ännu mer sen jag stack. Det är mitt fel Matilda! Det är jag som borde ligga på psyke! Vendela låter nästan hysterisk och sträcker sig efter spritflaskan.
- Och mamma...Hon hade begravning för ett år sedan. Hon förblödde mitt på vardagsrumsgolvet. Hon skruvar sakta av korken men jag lägger handen på hennes arm.
- Nej Vendela, drick inte...Inte ikväll också... jag tittar ner i golvet och fylls med samvetskval. Men Vendela blir inte arg på mig.
- Så du var här igår, sa hon tyst.
- Jag trodde nästan det när jag vaknade, för jag kände mig så tillfredsställd och lycklig...
- Förlåt, Vendela, förlåt, jag skulle ha sagt något! Säger jag skamset men hon lägger bara huvudet på min axel.
- Nejdå gumman, alla har vi våra hemligheter. Jag försöker bara döva känslan av tomhet med sprit... och sex vissa tider.Det sticker till i hjärtat, jag visste ju det! Så varför berörs jag ens...
- Jag förstår... Jag gömmer huvudet i händerna och fast jag inte vill rinner tårarna och jag känner en våldsam hopplöshet. Allt jag vill är att resa mig upp och storma ut ur hennes hus och hennes liv. Men jag kan inte, jag kan inte fast jag vill, fast jag försöker tvinga mig själv. Din dragningskraft är för stark Vendela my dear Jag känner två svala läppar mot min nacke och jag vill nästan slå henne, förstår hon inte att hon sårar mig!?
- Men Matilda, gråt inte. Det är inte så med dig... Jag är lycklig med dig. Du gör mig lycklig.. Jag ser henne i ögonen och dom bruna ögonen tindrar mot mig. Som om hon verkligen menar det. Jag drar sakta in henne i min famn och bara håller om henne. Som för att skydda Vendela från allt elände i världen, fast jag vet att det är försent.
- Jag är så ledsen för din mamma...säger jag tyst. Och jag känner hur hon nickar. Tänka sig att en så liten kropp, kan hålla så mycket smärta, så mycket ångest, och så många problem. Mina problem såg genast väldigt små ut. Vendela sätter sig upp och tittar på mig.
- Vad finns att säga om dig då, nu när vi ändå är i farten... hon tittar ner i täcket och väntar att jag ska börja prata. Jag vet att det är nu eller aldrig, ikväll är en viktig kväll. Och nu är det dags att lägga alla korten på bordet.
- Min pappa tog livet av sig när han fick veta att mamma var med barn. Säger jag tyst och en tyst flämtning hörs från Vendela, men jag fortsätter lågt.
- Så jag är det enda hon har kvar, vilket gör att hon förstör mig genom att försöka bestämma allt, hålla mig borta från allt farligt. Hon gör mig bara utstött och ensam, förvirrad på insidan... Jag tystnar och tänker på min mamma, jag hade i alla fall kvar henne.
- Men jag älskar henne ändå, och det är allt som betyder något. Säger jag till slut och Vendela tittar på mig.
- Du har din mamma kvar... som att hon läste mina tankar och jag nickar bara innan vi återigen faller i tystnad.
- Sen har jag haft problem med min vikt ända sedan jag var liten, viskar jag fram och tårarna närmar sig. Varför ska det här alltid vara så känsligt! Jag bannar mig själv för att låta som en barnunge samtidigt som Vendela lugnt kunde berätta hur hennes liv hade bokstavligt talat slagits till spillror.
- Jag hatar att vara mullig! säger jag högt och sen rinner tårarna envist ner för mina kinder. Vendela hasar sig närmare mig och lägger armarna runt mig. Tippar omkull oss så att vi ligger tätt bredvid varandra i hennes säng. Hennes ena hand stryker mig över ryggen och den andra fingrar i mitt hår. Hon tittar mig djupt i ögonen, och då säger jag det. Säger jag det som är förbjudet, säger det jag inte får säga. Men som jag vet är den enda sanningen.
- Och jag älskar dig... min röst dör ut och Vendela tittar storögt på mig innan hon kysser mig ömt.
- Matilda, låt oss besegra alla monster tillsammans? Hon säger det som en fråga och tittar undrande på mig. Jag lägger handen på hennes hjärta och känner att det slår lika fort som mitt. Ett svagt leende smyger sig upp på mina läppar och Vendela kysser mig hetsigt.
- Ja, Vendela, Låt oss besegra dom ett och ett tillsammans. Säger jag mellan kyssarna och helt plötsligt får Vendela tillbaka livsgnistan i ögonen. Den där obegripliga busigheten som jag älskar hos henne. Hon sliter av sig tjocktröjan och lägger sig på rygg mitt på sängen. Jag tittar på hennes vackra drag och det svarta håret som sprids likt en sol runt hennes huvud. Hon ler farligt mot mig och hjärtat slår genast snabbare.
- Ta mig här och nu, älskling. Och det gjorde jag...
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Guldvattnet - 23 jul 09 - 11:38 | | uf. vendela :/ | | lumman - 4 jul 09 - 02:00 | | haha dom sista meningarna ;) | WalkingTheDemon - 22 jun 09 - 19:05- Betyg:  | | Braaaaa <3 | | Sandra353 - 22 jun 09 - 18:41- Betyg: | | Ohhh så bra, jag är ordlös, jag kan inte komenetra, återkommer om jag kan få fram något. Suuuuuper bra :D:D:D:D | | EMORAiNBOW - 22 jun 09 - 12:16- Betyg: | Men.... men.... o.o' Men lilla Vendela då som jag är så kär i D': Stackars, stackars tjej!!!! Aj... det gjorde fan ont ända in när jag läste, aj aj aj... Och Matilda också, aj :'c Men hej och hå för att det verkar gå bra för dem förhållandemässigt liksom! Hej och hå och tjolahopp! :DDDD Det gillar vi ju skarpt, mhm!!!
Bäst, bäst och bäst <3 |
|
|
|
