På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Svarta fallna rosor

Prolog

Vägen går mot sitt slut. En återvändsgränd i form av en bergvägg möter hennes gröna ögon. Dom slutade se solens ljus för länge sen, i en tid som inte längre fanns, den är sedan länge bortglömd och förstörd. Strimlorna av den tunna klänning hon bar på sitt bröllop är det ända som skyler hennes kalla kropp. Hennes armar är vita med röda streck, minnen från upplivningsförsöken dom gjorde på henne, men hon klarade det inte… Hon följde sin älskade till andra länder men han försvann även därifrån, upplöst, för alltid och det finns inget hon kan göra. Hon hade honom hos sig länge, fler år än någon kommer att kunna räkna men nu är han borta och den här gången kan hon inte gå till honom. Hon sätter sig ner vid bergets fot och tittar på sina armar, tänker, kanske hade det varit bättre om hon hade överlevt, om hon aldrig hade kommit hit. Men så ändrar hon sig, då hade dom aldrig kunnat återförenas.

Kap. 1

När hon drar upp rullgardinen så ser hon att det var en vanlig septemberdag, en som vilken annan som helst. Mulen och grå, men med underbara färger på träden och på marken under där de fallna löven ligger. Hon skyndar sig till skolan till skillnad ifrån många andra som drar sig så länge som möjligt, men hur skulle hon kunna vänta när hon har Dei hon ska träffa? Hon väljer omsorgsfullt ut kläder ur sin garderob, ett par blåa, vanliga jeans och en grön t-tröja. Hon kollar noga så att den inte sitter vare sig för tajt eller för löst. När hon är nöjd springer hon ner för trapporna och tar en macka farten innan hon slänger på sig sina skor och ytterkläder.

Hon ser honom inte utanför skolan och inte heller när hon kommit in i byggnaden så hon går först och hämtar sina böcker ur skåpet, när hon stänger skåpsdörren så står han där bakom. Hon hoppar till av förvåning, hon hörde som vanligt inte när han kom.
”Åh, kan du inte sluta göra sådär? Du skrämmer slag på mig varje gång.” säger hon lite surt men med ett leende, hon kan ju inte låta bli, han ser så söt ut där på morgonen. Han ger henne inget svar utan ler bara ett snett leende tillbaka. Hon kramar om honom och ger honom sedan en kyss. Hon känner hans vassa tänder mot hennes läppar, dom skrämmer henne inte längre och det vet även han.
”Jag måste sticka, du vet mina extra kurser. Ses vi ikväll?” Han tittar hoppfullt på henne.
”Ja, men vi kan inte vara hemma hos mig. Vid kullen klockan 7?”
”Nej, det är inte mörkt än vid den tiden. Vi ses vid 9 okej?”
”Mm, älskar dig.” svarar hon och låter deras läppar mötas fort innan han går därifrån med snabba, smidiga steg. Hon vänder sig om och går sakta emot klassrummet där hennes första lektion, engelska, snart börjar.

Hennes tankar finns ingenstans vid lektionerna under dagen utan dom är ständigt hur det ska bli mellan henne och Dei. Dom är så olika, dom kan inte ens leva likadana liv tillsammans. Hon bara längtar tills att hon ska få träffa honom ikväll.

Hon kommer dit tidigt, hon var för ivrig för att kunna vänta. Hon ser sig omkring men kan inte upptäcka honom någonstans. Det betyder inte att han inte är där, det betyder bara att han inte har gett sig tillkänna än. Precis som hon visste så kommer han ut ur skuggorna framför henne. Hon bara ser på honom, han är underbar. I svart slängkappa sveper han över marken mot henne, hon älskar honom verkligen. Hon kan känna det i varje del i hennes kropp.
”Hej!” Han svarar inte utan drar in henne mot sin kropp och går snabbt därifrån med henne. Han verkar vara rädd för hans ögon flackar fort och han går snabbt.
”Vad är det? Har det hänt något?” Hon frågar försiktigt för hon vet att hon inkräktar på något hon inte får närma sig egentligen, hans värld. Han tittar inte ens på henne utan drar med henne in i en lada som står en bit bort från deras mötesplats.
”Så, nu är det säkert..”
”Vadå? Säkert för vad?”
”Vad har jag sagt om det här Maira? Du kommer inte att kunna förstå, det är för såna som jag. Men det är lugnt nu, här inne kommer ingen kunna komma åt dig.” Han svarar vresigt, nästan arg på hennes påträngande fråga. Hon ångrar att hon över huvudtaget ställde frågan, dom har pratat så många gånger om det här, ändå kan hon inte acceptera det.
”Men, jag vill kunna förstå dig, jag älskar dig. Jag vill vara med dig, natt som dag. Jag vill leva mitt liv med dig. Kan du inte ge mig en chans? Snälla?” Han kan inte stå emot hennes blick och samlar sig för att ge henne mer än ett undvikande nekande.
”Jag har försökt förut, det har bara krossat såna som du och jag klarar inte av att förlora dig, snälla du, lita på mig okej?” Hans bedjande ögon skulle ha gråtit om han hade kunnat.
”Gör mig till en sån som du då? Låt mig finnas för dig när det är tungt, låt mig bli din närmaste.”
”Det är du redan, jag tänker inte utsätta dig för det jag har, det är inte en gåva.” Han är bestämd, hon märker att hon börjar gå för långt men hon kan inte ge sig så hon fortsätter att envisas.
”Men, hur ska det då kunna vara vi två för evigt?”
”Det kommer det att vara, för dig..”
”Men du då? Vad kommer att hända med dig sen? Jag vill kunna vara nära dig, för alltid.” Hennes ögon tåras och han stillar sin vrede.
”Åh, älskling, jag vet det. Men det går inte, det vet du också…” Han kramar henne hårt, smeker hennes hår. Hans känslor är för starka för att hon ska klara av dom fullt ut, hon är inte en sån som kan ta det, inte en sån som han var.
”Men jag vill vara nära dig, kan vi inte göra mig till en av din sort? Jag ska inte förändra mig än. Men när den dagen kommer vill vara som du är nu, vill vara din för evigt.” Hennes tårar droppar ner på hans bröst och lämnar mörka fläckar där.
”Jag kan inte, jag kan inte göra det mot dig älskling, jag kan inte låta dig få av mig.”
”Men du har mig i dig, jag vill ha dig i mitt blod med, varför, varför kan det inte vara som en saga utan slut?” Hon snyftar förtvivlat och hennes ord går inte längre att urskilja för en vanligs öron. Trots att han har hört varje ord så står han bara tyst och håller om henne, han känner att det är det ända han kan göra.

Eftersom att ingen av dom hade någonstans dom skulle vara på natten så somnar dom i höt där i ladan. Medan regnet börjar smattra mot taket så lägger han sin arm runt henne och då vet hon att nu skyddar han henne från allt, även det som är bortom det hon kan se.

När hon vaknar några timmar senare så ligger hon bara stilla för att inte väcka honom. Han sover aldrig mycket så det måste ha hänt honom något innan dom möttes igår, något som tog det sista av hans krafter,annars skulle han ha varit vaken sedan länge. Hon ser först nu att han har sår på armarna, rivsår och blod under naglarna. Han har slagits. Mot vem? För vad? Ett av såren har gått upp nu under natten och det rinner en strimma blod ner och bildar en pöl på golvet. Hon kan inte motstå det, inte nu när alla hennes önskningar kan gå i uppfyllelse. Hon böjer sig ner och smakar hans blod med tungan. Det smakar inte annorlunda, det hade hon förväntat sig. Hon sätter läpparna direkt mot såret och dricker i små klunkar. Hon blir yr efter bara en liten stund och efter att hon har torkat sig noga om munnen för att ta bort alla spår så lägger hon sig ner på hans arm och somnar om på nytt.

När hon vaknar nästa gång är han försvunnen, hon vet inte vart han har gått. Han har inte lämnat ett meddelande eller något tecken till henne alls. Hon blir orolig, tänk om han upptäckte vad hon gjort, han kan se med annat än ögonen. Han har sinnen som inte hon kan förstå, inte än. Hon känner fortfarande smaken i munnen, hon har skuldkänslor över vad hon gjort. Hur ska han kunna förlåta henne? Men hon känner ingen ånger, nu kommer dom en dag att få vara tillsammans för alltid.

_______________________________________ ____________
Det var kapitel 1 på den här novellen, håller på med fortsättningen. Kommer när den är klar.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Poet_91 - 19 maj 06 - 00:51- Betyg: