En mörk, regnig natt. |
Det regnar över husen i villaområdet. Perfekt klippta gräsmattor blir våta och i rabatterna blir jorden till lervälling.
Regndropparna rinner ut med fönstret och gör världen utanför konstigt förvrängd och deformerad.
De droppar som smattrar mot taket dränker nästan alla andra ljud förutom en liten melodisk slinga som letar sig ut genom ett öppet fönster. Om det inte hade regnat och inga moln hade täck himlen hade en stor fullmåne blickat ned mot jorden men den gömmer sitt anlete bakom stora åskmoln.
Det blixtrar till och samtidigt dundrar åskan så att rutorna i fönstren skallrar och det fönster som fortfarande är öppet blåser igen av en häftig vindpust. Gardinerna som ramar in fönstret fladdrar till och hänger sedan rakt ned åter igen.
Gatan i villaområdet är tyst och lugn förutom regnet som fortfarande faller och en vindil som ibland rasslar förbi i perfekt ansade häckar. Melodin som förut läckte ut på gatan tystnade i samma sekund som fönstret blåste igen.
Innanför fönstret där i mörkret, sker någonting som ingen märker, någonsin.
Väggarna i detta inte så speciella hus har som alla andra hus både ögon och öron. Men i just detta hus är alla både blinda och döva och om man skulle ha frågat ut väggarna skulle de ha tigit. De ser sällan eller inte allas vad som försiggår, även om det sker rakt framför deras ögon. Och de missar allt som ofta det som är uppenbart.
Det har slutat regna.
Men vinden har friskat i ordentligt och det tjuter runt knutarna. Det spöklika ljudet tillsammans med husets knakande letar sig in i drömmar.
Drömmar om kyssar och kärlek förvandlas till mardrömmar. Mörka, ansiktslösa skepnader jagar oskyldiga genom näst intill igenomtränglig terräng.
En rot ligger i vägen. Drömmaren snubblar, faller och blir till ett skrovmål. Vaknar med ett ryck skrikandes i sängen.
Det var bara en dröm.
Oroa dig inte.
Du är vaken nu
Du är i säkerhet.
Tills du åter faller i sömn.
Natten är inte över. Inte alla sover, någon är fortfarande vaken, fumlar med något i mörkret. I ljuset från en lampa över handfatet i ett badrum glänser något vasst. En handled sträcks ut och ett rakblad pressas mot den tunna huden och de blåa ådrorna där under. Den silvriga kranen droppar vatten med några sekunders mellanrum:
Plopp,
plopp,
plopp.
Enerverande ljud men den som står framför handfatet tycks inte vara medveten om det. Fokusen och koncentrationen ligger någon annan stans. Ett ansikte stirrar tillbaka från spegeln som sitter under lampan men ovanför handfatet. Blekt, urlakat och med lila ringar under ögonen. Mardrömmar har härjat ansikte och sinne.
Personen sliter blicken från sina egna sorgsna ögon och koncentrerar sig åter igen på vad den skulle göra denna natt. Håller fortfarande det blanka, vassa rakbladet i ena handen. Hjärtat bultar i bröstet och i handleden där snittet ska göras. Blodet ska rinna över handen, ut i handfatet, ned i avloppet och försvinna.
Alltihop ska bort och hjärtat ska sluta slå,
Men inte i natt.
En liten del av allt det röda ska rinna ändå, men inte allt, inte i natt. Kanske en annan gång, men inte än. Hjärtat får fortsätta slå en liten stund till. Men lite blod måste rinna, smärtan måste konkretiseras.
Rakbladet pressas mot handleden av en darrande högerhand. Vågar inte trycka tillräckligt hårt, men ett litet sår öppnas och lite blod rinner ut.
Alla bevis raderas och lampan släcks.
Men det är egentligen inte nödvändigt, ingen kan se det ändå.
|
|
|
|
