Om jag vore författare [m/m] Prolog |
Denna novell är tillägnad Hampus<3 Som en tröst för att jag kommer trappa ner med dikta i höst på grund av livet. Hoppas den uppskattas :3
men alla måste självklart kommentera!! så ENJOY! :D
Någon sa till mig en gång, att vi alla är författare av våra egna liv. Att det är vi som bestämmer slutet, vilka vi lär känna och vår personlighet. Kanske kan det vara så för vissa. Men för en del är nog livet helt enkelt bara som det är. Som till exempel för mig. Sådär grått och trist, inrutat och vanligt. Ensamt och aningen desperat. Med en kropp fylld av längtan till en förbjuden fägring. Så lycka till att skaffa mig ett lyckligt slut... Men kanske borde man prova ändå, bara för att kunna bevisa att den där personen hade fel. Eller för att få se att det faktiskt var rätt. Kanske borde jag bli författare av mitt eget liv ändå...
En vanlig dag för en sådan som mig börjar med mörker. Sen slår jag upp ögonen och stänger av den förfärliga väckarklockan. Jag ruffsar nyvaket till håret lite tafatt som jag alltid gör. Sätter mig upp i sängen inlindad i min egna kokong av täcken. Jag ger en trött blick mot mobilen, som aldrig har något missat samtal, men ofta några olästa medelanden. Jag brukar inte bry mig om att läsa dom, just därför har jag 197 olästa medelande på min mobiltelefon just nu. Jag hasar ner till köket i mina alldeles för stora pyjamasbyxor som jag alltid snubblar på när jag ska gå av hallmattan mot höger till köket. Svär till över att jag aldrig lär mig men fortsätter mitt hasande till skafferiet. Där äter jag alltid två riskakor och dricker en kopp grönt tee. När jag är klar i köket hasar jag tillbaka till mitt rum igen och bestämer dagens stil. Jag drar på mig ett par stuprör, vanligtvis mörkgråa. Mitt svarta nitbälte hänger löst runt höfterna och jag drar på mig en fräsch t-shirt för dagen. Klar på mitt rum, in till toaletten, borsta tänderna sminka smala streck av kajal runt ögonen och spraya hårspray i det svarta håret, med en röd slinga i luggen. Sen bär det ut till hallen där jag drar på mig en tjocktröja tar upp skolväskan som ligger slängd på golvet och går iväg.
Varje dag sitter jag näst längst bak till höger i bussen, åker 8 busshållplatser och sen trycker jag på stopp och kliver ut genom den bakersta dörren. Jag går vägen upp mot skolan och tittar försynt ner i marken. Vill inte se alla hånglande par i korridoren, alla skrattande vänner vid sina skåp. Jag vrider snabbt upp lås kombinationen till skåpet och slänger in väskan. Sen går jag och sätter mig i fönstret och väntar på Robin. Robin ja... världens vackraste människa, också känd som min bästa vän. Hans blonda hår står åt alla håll och allt jag vill är att få köra in händerna och ruffsa om det. Fast det vore ju dumt, för det är ändå alltid så perfekt. Hans röda stuprör sin svarta t-shirt och hans svarta läderjacka gör att det spritter till i magen varje gång när jag ser honom. Hur kan en människa bli så snygg? Måste han vara så underbar? På alla nivåer som finns, snäll, omtänksam och rolig. Sen är han vacker som få och varje gång jag ser honom bankar mitt hjärta i 180 och fjärilarna fladdrar mer än vanligt i magen. Men jag är bara en liten defekt, bredvid pojken som är perfekt. Varför skulle Robin någonsin kunna älska mig, ens titta åt en sån som mig på "det" sättet. Vi har växt upp tillsammans, varit med varandra i vått och torrt ända från blöjorna, men vad gör det. Lik förbenat står jag här med bankande hjärta och fjärilar i magen till pojken jag aldrig får.
- Hej söt! En käck röst och ett bländande leende, och dom där orden jag önskade att han verkligen menade.
- Hej nöt, svarar jag och ler glatt. Vet du att jag dör lite grann inombords varje gång jag ser dina kyssvänliga läppar men vet att jag inte får dom Robin? Hans tindrande ögon blickar mot mig och han ställer sig och tittar på mig för att vi ska gå mot klassrummet. Sakta ställer jag mig upp och går sakta mot klassrummet, bakom Robin.
En vanlig dag för en sådan som mig börjar med lycka, jag slår sakta upp ögonen och stänger av klockradion. Jag ruffsar till håret och sätter mig glatt upp i sängen, pigg som vanligt. Jag tar upp min mobiltelefon och ser ett missat samtal från Robin. Några olästa medelanden som jag snabbt läser igenom med ett leende på läpparna. Knappar snabbt in ett kärleksfullt svar och lägger den i väskan. Jag skuttar glatt ner mot köket och gör mig en stadig frukost. Med två stora limpsmörgåsar med korv på och en mugg varm choklad. Jag sätter mig ner vid köksbordet, ögnar igenom dagstidningen. Äter så fort jag vill och filosoferar om livet i allmänhet. När jag är klar sätter jag in disken i diskmaskinen och går in till mitt rum där jag tar på mig snygga kläder. Mörkgråa stuprör, mitt svarta älskade nitbälte och en häftig t-shirt. Jag tittar mig i spegeln och blir nöjd med resultatet. På toaletten fixar jag till mitt svarta hår med röd slinga i så det blir snyggt. Jag målar kajal runt ögonen och ler mot spegeln. Sen går jag ut i hallen tar tröjan och väskan i farten och går glatt ut till bussen.
På bussen sätter jag mig lite var jag känner för och lyssnar på bra musik i min iPod. Jag blickar då och då ut genom fönstret och när vi stannat bakom den snäva kurvan kliver jag av och går med raska steg in till skolan. Jag tittar upp och hejar glatt på några klasskompisar när jag går förbi. Jag stannar till vid mitt skåp och vrider upp kombinationen. När jag har lämnat väskan i skåpet sätter jag mig som vanligt i fönstret och väntar på Robin. Jag håller jämn utkik efter det blonda håret som står åt alla håll och hjärtat slår en saltomortal när jag får syn på dom röda stuprören, den svarta läderjackan och det blonda håret sittandes på världen vackraste person komma gående i korridoren.
- Hej älskling, säger han käckt och ler bländande. Sen drar han upp mig i sin famn och ger mig en mjuk kyss. Tänk att jag kunde få en så perfekt pojkvän, som är underbar på alla nivåer. Min bardomsvän som kom att få betyda så mycket mer. Åh vad jag älskar honom.
- Hej vacker, svarar jag och ler lyckligt. En blick på hans kyssvänliga läppar och jag kysser honom ömt igen. Robin håller hårt om min kropp och viskar tyst i mitt öra.
- Jag älskar dig Kim. Och jag vet att han menar vad han säger. Han tittar ömt på mig och hand i hand går vi iväg mot klassrummet, jag bredvid Robin.
Men nu är jag ju inte författare.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.8) | KleineSiddie - 20 jul 09 - 13:32- Betyg:  | Så otroligt bra O.O
mejla när nya delen kommer ut? ^^ | | viunderregnmoln - 21 jun 09 - 23:47- Betyg: | | mums | | NeMriA - 20 jun 09 - 19:09 | | men åååh o.o *fort läsa nästa* | | Mp3 - 19 jun 09 - 23:30 | Säger precis som kirakira, sista meningen gjorde ont.
så otroligt bra. <3 | | gbg_95 - 19 jun 09 - 13:57 | Ah en ny novell av dig ;)<3
Helt underbart skrivet, kommer definitivt att följa den | flikkanmedN - 19 jun 09 - 13:04- Betyg:  | | Jättebra skrivet. Fortsätt med en gång! :) | | kirakira - 19 jun 09 - 12:39 | Sista meningen gjorde väldigt ont.
Men bra skrivet. prolog skrev du? (a) om det blir fortsättning i tankarna, maila då det kommer nytt?
Hihi. Bra skrivet, för tredje gången. | | Boegapa - 19 jun 09 - 01:36- Betyg: | IH! Du är duktig. Alla är duktiga. Jag känner mig så sämst just nu >.<
Heidå *vinka* | | Pumisa - 18 jun 09 - 21:49- Betyg: | | jättebra :) | | WalkingTheDemon - 18 jun 09 - 21:24- Betyg: | | Bra :D |
|
|
|
