Förlorad i dina armar (m/m) Del 19 |
höhö Hej alla...ni kan snart bilda en klubb till alla som kommer att döda Marie om hon inte fixar denna novell. Och...ehm bara för att jag älskar er så mycket så ska jag låta er vänta lite till, haha. (A) Detta är en special del som sagt, läs och kommentera!! :D
William - Sebastian, förlåt.
Hela gänget var oroligt. Det gick rykten i stadens undre skikt att ungdomsgänget som hade misshandlat mig och flera av dom andra var på gång igen. Och den här gången var jag nästan säker på att dom var ute efter mig. Med tanke på att jag blev räddad av Natanael förra gången. Vi rörde oss ständigt och höll alltid ihop i grupp. Våra krafter var inte mycket att hänga upp på väggen men vi visste att om vi var ensamma hade vi inte en chans i världen. Sebastian var likblek och frös av dom kalla isvindarna. Han såg så liten ut när han stod där och huttrade i sin lilla t-shirt. Hans hosta hade blivit värre den senaste månaden och alla trodde att han sjöng på den sista versen.
- Du kan få ha min tröja om du vill. Jag tittade ner på Sebastian vars läppar hade börjat bli blåa. Han tittade upp på mig och log, och jag ska alltid komma ihåg hans leende. Jag tog av den ljusblå adidas tröjan och gav den åt honom. Visst, det gjorde lite ont att lämna ifrån mig den men det var skönare att se Sebastian sluta huttra så mycket. Och även om han inte skulle klara sig, så skulle jag i alla fall kunna leva vidare med gott samvete. För då hade jag gjort något för att hjälpa min bästa vän.
Dagarna gick och Sebastian blev tröttare för varje dag, en dag satte han sig i en trappuppgång och sa att han skulle vänta där på oss. Vi skulle bara gå runt hörnet till ett fruktstånd som alltid skänkte lite frukt till oss. Vi kom överens om att det inte borde vara så farligt eftersom att det bara skulle handla om 10 minuter. Vi stod som bäst vid fruktståndet när jag hörde ett hjärtskärande skrik. Sen hörde jag ungdomar som skrek och då släppte vi allting och sprang. Skulle dom se oss skulle vi ligga risigt till. Allt jag egentligen ville vara att springa tillbaka och se hur det gick för Sebastian men dom andra hindrade mig.
- Har dom hittat honom är det redan försent. Patrik tog min hand och vi sprang fortare för att komma bort, bort från allt elände. Senare den dagen blev vi uppsökta av polisen, vi var tvungna att följa med dom och hållas gömda tills dom tagit ungdomsgänget. Och Sebastian, han var redan död. Jag kunde inte ens gråta. Hela min kropp fylldes bara av en känsla att det borde ha varit mig dom tagit och inte han! Om jag inte hade gett honom tröjan så hade det aldrig hänt! En av poliserna kom och pratade med mig. Berättade att Sebastian hade haft en stor infektion. Han hade förmodligen inte klarat sig så länge. Att jag hade hjälpt honom hans sista tid genom att låna honom min tröja. Att det som hände egentligen inte får hända, men ändå händer. Och att jag skulle fortsätta och gå vidare. Jag var en av de få med en framtid. Och först då kramade en kall hand om mitt hjärta, och när jag inte fick tag på Natanael var det nära att jag gav upp.
Jag kommer aldrig att komma över min handling till Sebastian, innerst inne kommer jag alltid att anklaga mig själv. Fast jag vet att dom förmodligen såg att det var han och inte jag, och det brydde dom inte. Men jag ska fortsätta leva, leva för min bästa vän. Jag ska gå med huvudet högt. Och jag ska komma ihåg ditt vackra leende. Sebastian, förlåt...
-
Natanael - Du log med dina ögon
En rädd liten 16-åring trycker desperat sitt öra mot väggen i sovrummet bredvid. Jag hör min mammas förtvivlade röst och hans mörka, kalla hårda.
- Agust, vars var du igår? Frågar mamma försiktigt
- Jag jobbade ju över, sa jag inte det älskling? Hans röst låter smörig och le. Och han menar inte ett ord han säger det vet jag.
- Jag såg dig Agust, med den där kvinnan i dina armar... Mammas röst låter sorgsen och förtvivlad, jag hör hans hånskratt.
- Men Alva lilla, det var bara en kär arbetskamrat som jag kramade om. Jag kan riktigt se hans falska leende framför mig även fast det är en vägg i mellan. Mamma suckar.
- Agust, du kysste henne. Det hörs på henne att hon har gett upp, att hon kapitulerat. Hon vet att han är otrogen, men ångrar att hon konfronterade honom med det. Hans kalla röst låter som stål.
- Alva. Du vet att jag älskar dig mest i hela världen! Han låter brysk och jag vet att han lika gärna kunde prata på ett annat språk. Mamma skulle ändå inte förstå, för orden han säger betyder ingenting. Han är en levande lögn. Mamma sätter sig mjukt ner på sängen, hon suckar lågt.
- Det är bara vad du säger Agust, och det dödar mig på insidan...
Det var första gången jag hörde om mammas samtal med honom att han var otrogen. Men det var absolut inte den sista. Ända till för tre år sedan, när jag flyttade ut. Så var det alltför ofta de här diskussionerna kom upp på kvällen. På slutet gick mamma och somnade gråtandes på soffan i vardagsrummet. Och han brydde sig inte ens. Jag tittade med avsky på honom varje dag han kom sent och sa att han hade "jobbat över" igen. Och så kom den dagen. Dagen med stort D. Jag hade flyttat hemifrån för lite mindre än ett år sedan. Och han, han som enligt papperna var min far. Kom in till min lägenhet med en intetsägande min. Han satte sig lugnt på sängkanten och harklade sig fortfarande med en intet sägande min. Och mamma jag svor vid din grav. Jag svor högt och tydligt att jag ALDRIG ska bli som honom, att jag aldrig ska bli ett sånt inställsamt kräk, ett sånt svin. Som dödar någon från insidan. För mamma den dagen med stort D när han kom in i mitt rum med intetsägande min, det var dagen han berättade om dig. Mamma hade han inte sagt på flera år, den dagen nämnde han dig inte ens vid namn. Han sa bara kort.
- Hon är död.
Men mamma, det är inte därför jag svor att aldrig bli som honom. Det är inte därför jag ska göra allt i min makt för att infria det löftet. Nej mamma, jag skulle inte hata honom så mycket för det. Nej anledningen till att jag hatar honom med hela mitt hjärta är att mamma...
Han log med sina ögon.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Doloragudo - 19 jun 09 - 05:17- Betyg:  | Stackars, Stackars William och stackars Sebastian. (vilaifridsebastian*tändaljus*)
Stackars, Stackars, Natanael. Om han nu lever. :<<<<
<333333333333333333333333333 på den här novellen. | | Mp3 - 18 jun 09 - 23:18 | ÅHHERREGUD.
<3 | | Justmyfault - 18 jun 09 - 15:06- Betyg: | | skitbra :) | | NeMriA - 17 jun 09 - 19:43- Betyg: | | JHFGLKHAJVHLU. återkommer senare. | | gbg_95 - 17 jun 09 - 18:35 | Aj!
Fan för han jävla pappa, kan inte fatta att man kan vara så känslolös.
Men helt otroligt bra skrivet, hahah, jag är faktiskt med i en klubb som har bestämt sig att kidnappa dig om du inte gör så att Natnael lever igen, allvarligt c(: Men snälla gör så att han lever igen!(A) | | sorgen - 17 jun 09 - 17:47 | | Men fan vad fint! Du skriver så bra! | | LisaHoglund - 17 jun 09 - 16:52- Betyg: | | Fattar inte hur du lyckas varenda gång! Så ksjsfkjfsklskldkfd bra skrivet :D<3 Men sorgligt :'( | | WalkingTheDemon - 17 jun 09 - 12:17- Betyg: | | Sorgligt ,___, |
|
|
|
