Förlorad i dinar armar (m/m) Del 15 |
Jag hade väl förväntat mig lite hysteri, men jag fullkomligen dränktes i vackra kommentarer XD Jag hoppas att ni inte fick allt för mycket error :>
Här kommer då en till del om mina kära pojkar. Den här delen är lite special eftersom att all den långa kursiva texten är dom tidigare små snuttarna Natanael har skrivit åt William. Så orkar ni inte läsa alla igen är det okej :) Men läs de nyskrivna delarna och kommentera mkey? :*
Det blev ingen mat den kvällen, jag och William gick tillsammans hem till mig hand i hand. Jag kunde inte låta bli att titta med förundran på den späda varelsen som stod nära mig. Han levde, William var livs levande och han älskar mig!? När vi kom in till mig så kom William sakta emot mig och försvann i min famn.
- Sen den första dagen har jag längtat efter det här. Han snyftade till och jag torkade bort tårarna som rann för hans kinder.
- Shhh, jag är här nu, William, jag är här. Jag ska inte lämna dig... Jag kramar om honom extra hårt och kysser hans hår. Hans kropp passar så perfekt in i min och jag suckar lyckligt. Helt plötsligt tittar William på mig med uppspärrade ögon.
- Du lovade att jag skulle få läsa något du hade skrivit, och jag känner på mig att nu är ett bra tillfälle. Jag log åt hans upplysta ansikte och gick för att ta fram blocket. Det var dags för mig att visa hur mycket William betyder för mig. Och skrämmer det iväg honom så kan jag i alla fall vara nöjd med mig själv. För jag kysste honom och sa dom tre orden. Jag ger blocket till William som ivrigt går till soffan sätter sig till rätta och börjar läsa.
Du är sockersöt och genomblöt, säg smälter du av allt vatten? När du står där så gåtfull i regnet där ute. Medans jag sitter inne och drunknar i tankar och minnen. Bakom all smuts all sorg och ensamhet så vet jag att du är vacker. Så snälla, låter du mig hjälpa dig upp på fötter igen, låter du mig göra dig hel? Du är för ung för att dö, för vacker för ett tragiskt slut. Men vågar du släppa mig nära? Korkad jag är för jag känner dig inte, men i sinnet har vi känt varandra för alltid. Jag en misslyckad poet på 24 år som är okysst orörd och fumlig. Du är ensam och grå, trasig i misär. Men jag älskar dig ändå. Mitt hjärta har stått stilla i hela mitt liv, endast du kan få det att banka. Du är ung ja det ser jag, så snälla kom in till mig, låt mig värma upp ditt frusna hjärta. Din tilltro till världen är borta, jag vet. Min med om du skulle våga fråga. Rikemansbarn och genompank, man säger att motsatser dras till varandra. Så här sitter jag nu i en nyrenoverad vindsvåning när du går ute i regnet och huttrar, kanske hittar du snart ett trapphus som duger för natten. Jag vet inte ens ditt namn, du fallna soldat. Men jag ser dig ofta härute. När jag blickar ner över gråa gator i ett regnigt Stockholm. Så du vackra pojke låt mig hålla dig i min famn, lära mig ditt namn och låt oss drunkna i kärlek tillsammans.
Du vackra änglapojke utan hem, för dig riskerar jag liv och lem. Du är hämtad från en vacker saga med ett tragiskt slut. Låt mig hoppa in i handlingen, ta över rollen som författare göra ett klassiskt sagoslut för dig. Låt mig ge dig en framtid ge dig ett liv, du underbara människa. Ge mig en chans att visa dig vad kärlek är, låt mig få begrava dig i mina famn och viska i ditt öra att allt kommer att bli bra. Jag lovar dig, att om du faller hårt och gör dig illa, om du faller för mig som jag föll för dig. Så ska jag resa dig upp och borsta av dammet och skapa oss ett lyckligt slut. Men oh du fagra pojk, förstår du än allt som är dig kärt, skulle du hålla mig i dina armar. Skulle jag få bli din? En änglapojke jag ser, jag hör och jag känner, William min utomjordiska skönhet. Låt oss leva lyckliga i alla våra dagar, vill du?
Men varför, varför måste jag älska, älska den ända jag inte får älska. Varför, varför var jag tvungen att födas som jag är, i den familjen jag är. Varför, varför kan ingen svara på mina frågor, varför kan ingen älska mig? Kommer jag att leva mitt liv okysst och orörd? Kommer mitt liv sluta som en sexslav åt en slusk? Kommer jag få pojken jag älskar? William, vill du älska mig?
Du må vara blek och mager, men oh så fager. Som en hägring i en stekhet öken, är du min alldeles egen oas. Om du känner och lyssnar, märker du då. Märker du hur mitt hjärta bankar, hur hårt mitt hjärta slår. Märker du förvirringen i min hjärna, ser du alla tankesnurrar som vandrar sina omloppsbanor utan slut. Ser du min kärlek till dig, gör du det? Jag hoppas du kan se allt det vackra precis som jag gör. Annars får du ge mig din ryggsäck, din ryggsäck med problem. Jag ska bära den åt dig tills vi är redo att slänga den överbord. Våra liv kanske är som båtar, fartyg på ett öppet hav, vågorna blir högre i takt med våra hjärtslag, vindarna hårdare tillsammans med våra andetag och ingen vet kursen. William, vill du navigera med mig?
Månen lyser in genom fönstret, i det dämpade skenet ser man din skönhet på ett helt nytt sätt. Din bleka hy och det mjuka håret som lyser som silver. En sovande liten ängel som är alldeles för ung för ett tragiskt liv. Varje dag är en kamp i de smutsiga betongkvarteren, endast de starkaste överlever. Var stark min riddare, var ståndaktig min soldat. En dag ska du bli kung, ja du skall härska över all ondska i världen. Vi vinner tillsammans, säg, vill du göra mig till din kärleksslav o härskare? Din skönhet är för stor för vår värld, ingen kan med ord beskriva hur underbar du är. Nej, som misslyckad poet blir mina försök blott patetiska. Men även om jag skulle vara en fullfjädrad poet som gör världen vacker med sina bländande ord så skulle det inte räcka. För du fagra ängel, det finns inte nog med ord i världen för att göra dig rättvisa. Och en dag, en dag min vän ska kärleken segra, jag ska ta dig i min famn och ingenting ska få mig att vackla. Nej, ingen ska dra dig ur min famn. I oändlighet.
Låt oss springa på en sommaräng, plocka blommor och binda blomsterkransar. Precis som pappa gjorde med mig när jag var liten, när jag var normal. Jag ska sticka grässtrån i håret på dig och vi kan springa och jaga varandra. Vi kan stanna kvar hela dagen och leva som i en dröm. Ligga i varandras armar bland alla vackra blommor och titta på solnedgången. Jag vill vara din solnedgång, jag vill vara din måne, jag vill vara allt för dig, låter du mig bli det? Säg, låter du mig bli din solnedgång, ett bevis på allt det vackra, allt det romantiska i världen. Säg, låter du mig bli din måne, ditt ljus på alla mörka vägar som leder dig i livet. Säg William, låter du mig bli ditt allt, bli ditt allt precis som du är för mig? Vågar du så vågar jag, det är bara du och jag mot världen, ikväll...
Du är fjäderlätt och smidig, om du vecklar ut dina vingar kommer nästa vind grabba tag i dig och du kommer snabbt att försvinna ur mitt synfält. Så även om jag vet, jag vet att du är min fagra sköna änglapojke så kan du väl vänta med att fälla ut dina vackra vingar. Vänta en stund, låt mig få låtsas, låt mig låtsas få ha dig, ha dig som min. I en fantasivärld med massvis med ord, vackra ord. Jag ska linda in dig i fina ord och lyfta upp dig för att lägga dig i en säng byggd av vackra meningar. Dra över ett täcke gjord av dikter om din skönhet och låta dig somna i en misslyckad poets famn. Med dig kan jag lyckas jag känner det på mig. Du ger mig inspiration och orden om dig tar aldrig slut. Du är till och med mina ord William. Så snälla änglabarn, vingarna kan vänta. En ensam jordemänniska behöver dig, en ensam jordemänniska vill låta dig bli förlorad i sina armar...
Du vecklade ut dina vingar, du försvann. Som instängd i din egen kropp sa du. En underbar människa i en sargad kropp, jag förstår. Men ajdö är ej för alltid. Farväl är inget slut. Jag kommer att träffa dig åter en dag, jag känner det på mig. Jag lovar att vara dig trogen, För om du vänder tillbaka till mig, så finns jag här. Precis där du lämnade mig och jag kommer välvilligt att ta emot dig i min varma famn, Jag kommer aldrig att glömma ditt ansikte, din röst kommer alltid klinga i mitt huvud. Det enda jag ångrar är att jag inte fick chansen att berätta hur mycket jag älskar dig. Glöm mig inte William, jag ber dig. Din för evigt Natanael.
Jag ska springa genom staden, söka varje vrå. Fråga alla jag träffar, måste veta var du brukar gå. "Hjälp mig, stanna var är han!" Var är den vackra ängeln som jag känner. Var är den mystiska gatupojken med sitt askblonda hår. Var är du William? Om du bara kommer tillbaka så ska jag låta dig vara. Jag ska inte röra, inte förstöra. Men utan dig bredvid mig förtvinar jag. Du är mitt syre! En pojke jag knappt känner, som ett barn i jämförelse med mig! Men kärlek vid första ögonkastet är möjligt, fråga en som vet. Du är den saknade pusselbiten i mitt liv, Du är orden jag har saknat! William, säg vill du göra mig hel? Låt mig putsa dina vingar, låt mig hela din kropp. För utan dig är jag inget, nej utan dig är jag värdelös...
Du visade mig himmelriket, fast jag inte var död än. Jag fick känna något så vackert att det inte kan existera på denna jordyta. Du måste vara himmelsk, jag insisterar. För en perfekt skapelse som du kan inte finnas här, inte finnas på riktigt. Kanske drömmer jag, vackre sagodrömmar där jag själv spelar prins. Eller kanske är du min verklighet, en annan slags verklighet. Mitt hjärta bultar så fort att det nästan stannar, mina lungor tar knappt emot luft fast du är mitt syre. Men trots det, William min älskade. Trots det så gör du mig lyckligare än någonsin, lyckligast på jorden. Om jag bara får tänka en förbjuden tanke, om jag bara får låna dig en stund. Då kan jag lova att jag ska visa dig allt underbart. Visa dig känslan av att gå på rosa moln. Är det inte vacker William så säg.
Du kom in i mitt liv som en liten virvelvind och du tog sommarens värme och vackra färger med dig. Allt det gråa i mitt liv försvann och ensamheten raderade du. Känslorna bubblade, ja hela jag kokade. Men dagen då du inte fanns kvar här, dagen du sprang. När jag kom hem var lägenheten grå och trist igen, du tog med dig alla färger när du gick och ensamheten flyttade in. Kanske för att ersätta dig, men ingenting kan ersätta dig. Och precis som när jag var liten och blåste såpbubblor, jag tittade storögt när bubblorna svävade i luften och såg hur dom sprack. När du gick slutade jag att koka, hela jag blev kall, död. Precis som en sprucken såpbubbla. Det är du som har såpan, det är du som kan blåsa bubblorna till liv igen. Kommer du tillbaka så ska jag sväva längre än till en vass gren på en buske. Då ska jag sväva tillsammans med dig bland alla molnen. Vi kan lägga oss på en vacker moln bank och förenas till en. Blir förevigade tillsammans...
Jag ser ditt ansikte när jag sluter mina ögon, så vackert och så skört. Det är som om du vore gjord av porslin. Någon tittade inte ordentligt på lådan, någon såg inte att du skulle skötas varsamt. Att du var ömtålig. Min älskade porslinsdocka, alltid ska jag komma ihåg dig. Dina vackra ögon, ditt underbara leende ditt söta skratt och din fagra kropp. Hela du är som en fägring, och jag är rädd att jag förstör dig om jag tänker på dig för mycket. Kanske kommer jag glömma bort dig om jag febrilt försöker att komma ihåg hur du ser ut. Det är mitt fel jag vet. Det är mitt fel att du inte finns här nu, det borde ha varit jag och inte du! Du var för bra för det, för vacker. Men kanske var det därför dom valde just dig. Du är för vacker för våran värld. För underbar för att komma från våran jord. Du är en skönhet från kosmos. Och jag lovar att vi kommer mötas där igen en dag. Och när jag träffar dig kommer jag aldrig att släppa dig igen. Jag kommer aldrig släppa taget om dig, jag kommer aldrig att lämna din sida. Men jag ska kämpa kvar, hitta meningen för att leva. Jag ska leva för dig William, leva för att jag vet att det är det du vill...
Varje gång jag sluter mina ögon flyger en bild av ditt vackra ansikte in som en inre syn för mig. Du är alltid lika vacker, men allt det sorgsna över dig är borta. Du ler mot mig, jag vill bara komma ihåg den glada William, den busiga och galna killen som jag älskar så högt. Jag vet förvisso att du var en ängel, en ängel som var här för låns. Men var du verkligen tvungen att flyga iväg så fort. Jag ber inte om mycket, men ett år med dig hade räckt gott nog. Jag behövde bara lite mer tid, lite mer tid men min ängel. Mitt liv är täckt i vackra ord, molnen är små ull skyar som strör ut vackra uttryck över allt vackert. Orden är mina vänner, även fast jag är en misslyckad poet. Men trots alla världens ord så kunde jag inte säga de tre orden, och det är det jag ångrar mest. Men William, varje fullmåne lovar jag att titta ut mot kosmos, leta med blicken efter min askblonda himlavarelse. Och jag ska viska ut mina tre små ord, i hopp om att de någon gång når dig. För William, jag är en feg människa. Men jag vill att du ska veta, veta mitt hjärtas djupaste ord. Jag älskar dig...
Dom kanske trodde att dom tog dig. Men den största och varmaste och bästa delen kommer för alltid att leva kvar. Du finns i mitt hjärta, ja på min bröstkorg står William inristat. Min vackra änglapojke, min ståndaktiga soldat, min oövervinnerliga prins. Har jag någonsin nämnt hur mycket jag älskar dig? Nej, inte som hörbara ord, men absolut som välformulerade tankar, som graciösa ord. Nu när du är borta är orden allt jag har kvar. Men man kan inte leva på ord, man kan inte leva utan syre. Jag kan inte leva utan dig. William, om jag så bara fick en minut till med dig så skulle jag säga allt jag behöver. Jag skulle göra allt jag behöver. Jag skulle hinna ta farväl. Kunde inte någon ha gett mig en minut till med min ängel? Snälla, varför!? Jag älskar dig, en kyss, ett farväl. Om jag bara hade fått en minut...
Ditt vildvuxna hår mellan mina fingrar, allt det askgråa ligger lätt och fluffigt på ditt huvud. Din smala kropp är sval och du ler svagt med bleka läppar. Jag vill inte tro att du är död, jag vill inte tro att någon släckte din livslåga. Men jag vet inte vad det finns mer att tro. Mina ord kan inte längre beskriva vad jag menar, berätta vad jag tycker. Mina ord räcker inte till för det inferno som bubblar under ytan av min kropp. Jag vet att jag har lovat dig en sak min änglapojke. Ett löfte ristat i sten. Jag ska leva kvar här, kämpa på. Leva för dig. Men William jag vet inte om jag orkar. Jag brukar inte bryta löften, särskilt inte vackra löften. Men om jag följer dig, hamna vi på samma plats då kanske? Kanske kan jag då återigen få hålla din späda kropp i min famn. Kanske kan mina läppar få möta dina. Skulle jag få göra det William? För i så fall krossar jag stenen, bryter mitt löfte. Förstår du att allt jag vill är att älska dig i oändlighet?
Tårarna rann ovillkorligen ner för Williams kinder och han hoppade upp och kramade mig hårt. Kysste ömt mina läppar och begravde huvudet mot min hals.
- Älska mig i oändlighet Natanael, snälla. Han tittar bedjande på mig och jag nickar svagt.
- Du älskade mig före du träffade mig, hans röst spricker och tårarna rusar över.
- Jag har älskat dig sen första gången jag såg dig William, säger jag med lugn röst och han kramar om mig hårt.
- Du måste bli författare Natanel, jag lovar du kommer bli världsberömd. Williams lyckliga ansikte ler mot mig och jag känner hur hjärtat nästan brister av lycka.
Klockan är sen och vi tumlar in i sovrummet tar av oss alla kläder och lägger oss tätt intill varandra. William lägger armarna om mig och drar in mig i en mjuk kyss. Jag kysser honom mjukt tillbaka och sluter sakta ögonen. Nu vet jag vad verklig lycka är, det är jag säker på. William lägger sig med armarna om mig och min dröm går i uppfyllelse. Jag är förlorad i dina armar. Jag är trött efter en känslomässigt utmattande dag och ska precis till att somna när jag hör William viska tyst med sin späda röst.
Min kärlek till dig, är mer än du förstår.
Mitt hjärta kommer brista om du tar din hatt och går.
Så gör som du sa, skaffa oss ett lyckligt slut som poet.
För dina ord är underbara och Natanael, du har det.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | love__ - 14 jun 09 - 10:40 | | gulligt gulligt :D | | gbg_95 - 13 jun 09 - 17:51 | | Åh, gullig kapitell :') | Boegapa - 13 jun 09 - 01:05- Betyg:  | Jag är typ kär i William :'D
Jag vill ha nästa del <3 | | Justmyfault - 12 jun 09 - 20:57 | ÅH HAN LEVER! -> Happiness <333333
skitbra skrivet, åh så underbart bra! | | Mp3 - 12 jun 09 - 19:02 | | Herreugud. Jag älskar den här. Det kursiva är bland det vackraste som skrivits. | | EMORAiNBOW - 12 jun 09 - 17:17- Betyg: | | åh herregud!!! *grina sönder* Det sista som William sa.... åh gud, du underbara människa!!! :'''') Så himla vacket, den här novellen är verkligen så oerhört, ofattbart vacker! Åh gud åh gud åh gud, jag är lycklig! Du äro bäst, moha!! | | saraarbast - 12 jun 09 - 16:59- Betyg: | | SÅ HIMLA BRA! <3 | | sorgen - 12 jun 09 - 16:55 | | Jätte bra ju! Mejla gärna nästa! | | viunderregnmoln - 12 jun 09 - 16:23- Betyg: | | man dör en liten bit. du är liksom BÄST | | WalkingTheDemon - 12 jun 09 - 15:36- Betyg: | | mums <3 | | Pumisa - 12 jun 09 - 14:44- Betyg: | Det är inte slut va? O:
Det får inte vara slut!
Även om det skulle vara ett lycligt slut, men man vill ju veta mer :D | | LisaHoglund - 12 jun 09 - 14:27- Betyg: | | Alltså... AAAAAAAAAH! Jag vet inte vad jag ska säga, så underbart, underbart bra skrivet... Så lyckligt, och vackert och bra beskrivet av allting... Jag var tvungen att läsa alla kursiva delar igen, de är så himla fina... Du skriver fantastiskt, människa, det är allt jag har att säga! :D :D :D *galen* <333 |
|
|
|
