Förlorad i dina armar (m/m) Del 14 |
Skrivlusten idag är ju sinnessjuk! Men idag blir det inget att påpeka till den här novellen annat än.
Jag förväntar mig MÅNGA och LÅNGA kommentarer! läs nu!!
Det har gått två veckor sedan jag träffade Matteus för första gången, och varje dag när han kommer in så lyser han som en sol. Idag hade vi planerat att gå till polisen för att få veta mer om...dödsfallet. Jag börjar gråta bara jag tänker på det, för även om jag är helt övertygad om att William är död, så finns det, någonstans. Djupt därinne i mitt hjärta, bakom låsta dörrar och taggtråd, en gnutta hopp. Som en lite späd planta i det döda gräset på våren. Och jag är rädd för att jag inte vågar veta mer, vill inte släcka den där späda plantan. Men jag visste att jag var tvungen om jag ville få ro. Om jag ville kunna gå vidare i livet. Men det var något som inte stämde när Matteus kom in genom dörren, han log visserligen men det var inte äkta. Hans leende var snarare ett "Jag-ler-för-att-det-förväntas-av-mig-på- jobbet-fast-jag-egentligen-bara-vill-dö" Så när han kom in och började prata så glatt han kunde för att muntra upp mig så avbröt jag honom helt plötsligt, vilket är konstigt eftersom att jag aldrig avbryter folk.
- Har det hänt något Matteus? Och det var då jag såg det, halsbandet! Han hade inte på sig halsbandet med Elias i. Matteus tittade på mig med sorgsen min.
- Jag ska inte tynga ner dig med mina problem, kom nu. Han log matt, men jag tjurades.
- Jag tänker inte gå en millimeter förens du sätter dig ner och berättar vad som har hänt, så det så! Jag tittar på honom som en tjurig femåring och han kommer och sätter sig på sängkanten.
- Okej, för att du insisterar då. Som du kanske har förstått så är Elias en pojke som är mig mycket kär. Vi var ihop i 4 år. Men igår så... igår så... Matteus ögon fylls med tårar och jag biter mig i läppen för att inte slå armarna om honom.
- Igår så kom han hem hand i hand med Alexander, och han sa rakt upp och ner att han hittat en annan och att det var slut. Sen tog han lite nödvändiga saker och gick, ut ur mitt liv. Tårarna rinner sakta nedför Matteus kinder. Jag lägger försiktigt armen om honom och drar honom till min famn.
- Jag vet hur det känns, viskar jag tyst och Matteus nickar svagt. Först vill han inte acceptera att bli tröstad, det är ju hans jobb. Men efter en stund slappnar han av i min famn och låter sig hållas om. Jag tittar ner på det platina blonda håret och tänker på hur mycket Per skulle gilla hans hår.
- Vet du vad, vi behöver inte göra det där idag. Säger jag svagt och hoppet inom mig spirar till. Men Matteus skakar på huvudet.
- Jag vet säkert att min kärlek inte kommer tillbaka, du har fortfarande en chans att få din. Nu går vi. Han tar tag i min hand och vi går ner till receptionen för att säga var vi ska. Dessutom fick jag permission för resten av eftermiddagen. Jag ville åka hem till Per så han skulle slippa komma hit hela tiden.
Mina steg blev skakigare ju närmare polisen vi kom och när vi skulle öppna dörren ville jag bara gråtande springa därifrån. Matteus tog ett tryggt grepp om min hand och sen gick vi in. Den kvinnliga polisen som mötte oss var väldigt trevlig men hon hade inte mycket information hon kunde ge ut.
- Men någonting måste nu väl kunna säga? Tjatade Matteus.
- Tja... allt jag kan säga utan att säga för mycket är att det är en ung man. Mitt hjärta snörptes ihop och golvet började gunga, en kille, det var HELT säkert en kille. Mina andetag blev ojämnare. Men Matteus fortsatte.
- Så ni kan inte säga något om utseendet alls? Lång kort, smal tjock, ljushårig mörkhårig? Kvinnan harklade sig och tittade sig runt på kontoret.
- Ja säg inte att jag har sagt det här för då får jag sparken, men han är smal och ljushårig, men säger jag inte! Matteus nickade och vände sig mot mig. Hela kroppen skakade och i min hjärna var det enda som hördes han är smal och ljushårig, Tårarna växte i ögonen och var nära att svämma över. Matteus drog in mig i sin trygga famn och strök mig över ryggen. Jag orkar snart inte längre, jag vill dö!
Ditt vildvuxna hår mellan mina fingrar, allt det askgråa ligger lätt och fluffigt på ditt huvud. Din smala kropp är sval och du ler svagt med bleka läppar. Jag vill inte tro att du är död, jag vill inte tro att någon släckte din livslåga. Men jag vet inte vad det finns mer att tro. Mina ord kan inte längre beskriva vad jag menar, berätta vad jag tycker. Mina ord räcker inte till för det inferno som bubblar under ytan av min kropp. Jag vet att jag har lovat dig en sak min änglapojke. Ett löfte ristat i sten. Jag ska leva kvar här, kämpa på. Leva för dig. Men William jag vet inte om jag orkar. Jag brukar inte bryta löften, särskilt inte vackra löften. Men om jag följer dig, hamna vi på samma plats då kanske? Kanske kan jag då återigen få hålla din späda kropp i min famn. Kanske kan mina läppar få möta dina. Skulle jag få göra det William? För i så fall krossar jag stenen, bryter mitt löfte. Förstår du att allt jag vill är att älska dig i oändlighet?
Matteus lämnar av mig på min tunnelbanestation och med tunga steg och tom blick går jag hem mot mig, mot Per. Vill inte se honom, vill dö. Men måste få säga farväl, jag kan inte krossa pojken så hårt. Då vore jag bara självisk och korkad. Jag kommer fram och Per håller hårt om min lilla snyftande kropp när jag berättar vad polisen sa. Han kysser mig på håret och muttrar något om att världen är orättvis. Jag nickar bara och håller om honom, hårt! Per frågar om jag vill gå och äta hamburgare och till min förvåning vattnas det i munnen och jag säger ja. Först går jag in på toalettten och sköljer av ansiktet med kallt vatten, Fixar till håret så jag inte ser allt för tokig ut och rättar till tröjan. Nåväl, vacker är jag inte, men klart acceptabel. I alla fall med tanke på omständigheterna. Jag går ut i hallen där Per står och ler mot mig, jag går sakta emot honom och kramar om honom hårt, ger honom en svag puss på kinden och viskar tack. Sen går vi ut från hans lägenhet och börjar dra oss ner mot stan. Vi tar tunnelbanan och fast jag vet att jag är patetisk så fortsätter jag att söka med blicken efter en askblond kalufs. Vi stannar mitt i stan och börjar sakta gå några kvarter.
En pojke med brunt hår och hängande lugg och svarta kläder går bredvid en pojke med svart snedlugg och färglad bakskalle. Han har en illgul t-shirt och röda stuprör med ett svart nitbälte på. Dom ljusblåa tygskorna är nötta men väldigt bekväma. Dom går sakta mot ett stort torg som deras plan är att korsa inom några minuter.
Vi närmar oss torget nu och jag blickar ut över alla människor, sådär lagom entusiastisk. Och helt plötsligt, helt plötsligt ser jag en askblond kalufs på andra sidan av torget. Min kropp tas över av en stark inre kraft och jag armbågar mig igenom folkmassorna för att få syn på håret igen. Helt plötsligt ser jag huvudet vända på sig och titta rakt på mig, en smal varelse spärrar upp ögonen och tittar storögt på mig. Jag drömmer, jag är död. Någonting jag ser inte rätt. Mitt psyke har totalt brutit ihop nu, jag ser inte vad jag ser visst gör jag inte!?
- WILLIAM!! Ropar jag högt och viftar med armarna. Många vänder sig om och tittar konfunderat på mig, av Per ser jag inte ett spår. Folk måste tro att jag är galen enda tills jag hör en skör stämma ropa från andra sidan torget.
- NATANAEL!! William hoppar upp och ner och viftar med armarna, och i samma stund som jag hör hans röst börjar jag springa emot honom, jag kryssar mellan alla människor som står och glor på mig. Men allt omkring mig försvinner, allt jag kan se och höra är personen som står längre fram. Jag nyper mig i armen för att se att jag inte drömmer, och till min stora glädje gör jag inte det. William springer fort emot mig och när vi möts på mitten tar jag honom hårt i min famn och vägrar släppa.
- Jag trodde du var död! frustar jag mellan snyftningarna. Men den här gången är jag inte ledsen, nej jag gråter av lycka.
- Förlåt Natanael förlåt, men polisen höll alla uteliggare skyddade tills dom visste vilka som hade dödat Sebastian.
- Men tröjan..? Jag avbryter honom och tittar med stora ögon på honom.
- Han blev förkyld, jag lånade honom den. ÅH Natanael, jag förstod vad du skulle tro så jag ringde dig så fort jag kunde. Jag har ringt säkert en million gånger, varför svarade du inte? William tittar tårögt på mig.
- Jag hamnade på psyket, säger jag tyst och William kramar om mig hårdare.
- Älskade Natanael, inte skulle jag kunna lämna dig utan att säga farväl? William ler mot mig och jag kan inte låta bli att le stort tillbaka. Jag kastar en snabb blick bakåt och får syn på Per. Han ler lyckligt mot mig men hans ögon ser förkrossade ut. Det sticker till i hjärtat på mig, men jag vet att han är lycklig för min skull. Jag tittar tillbaka på William precis som att jag inte kan förstå att han står livs levande i min famn. Men så slår det mig plötsligt, och jag tar upp telefonen och ringer Matteus.
- HAN LEVER! utropar jag och William trycker min hans extra hårt.
- Nej du skojjar!? Matteus låter glad och jag kan höra hur han ler.
- Och jag har en person som du borde träffa, fortsätter jag sedan och tittar på Per.
- Jag tror ni kommer gilla varandra. Och varför inte egentligen två hjärtkrossade pojkar hungrande efter kärlek? Matteus går med på mitt förslag och jag ger telefonen till en förvånad Per och säger att han kan lämna tillbaka den imorgon. Jag stirrar återigen på William och pressar min kropp hårt mot hans.
- Du får aldrig aldrig försvinna igen! utropar jag och gömmer huvudet i hans hår.
- Natanael, före vi säger något annat är det en sak jag måste berätta för dig. William tittar allvarligt på mig och mitt hjärta bankar dubbelt så fort. Nu kommer han säga att han inte vill se mig mer! Eller att han är döende. Min hjärna hittar på alla möjliga idéer, under den korta tiden av tystnad.
- Jo, jag hade tänkt att den här hemligheten skulle följa mig i graven... säger William tyst och jag tittar storögt på honom.
- Det är såhär att...att...jag är bög... säger han tyst och jag tittar oförstående på honom
- Jag förstår om du aldrig vill se mig mer men jag måste bara få säga att jag är så himla kär i dig Natanael, du kan aldrig förstå! Jag är så kär att det gör ont. Och det var därför jag stack, jag klarade inte av att leva i närheten av dig med tanken att jag inte fick röra... då står jag inte ut längre. Jag pressar försiktigt mina läppar mot Williams och känner hur jag dör av lycka inombords. En värme sprider sig i hela kroppen och jag tror jag avlider på fläcken. Williams tunga letar efter min och jag tar villigt emot den. Våra tungor brottas på och när våra läppar till sist lämnar varandra stryker jag handen över Williams hår och viskar tyst.
- Jag älskar dig också William, älskar dig så jag kan dö...
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | kickan2212 - 21 aug 09 - 00:50 | JAG ÄLSKAR DIG CUTE!
tack tack tack! :D:DD:D:D:
william och nathanael :D:D:D | | love__ - 14 jun 09 - 10:33 | | åhh underbart :D | Boegapa - 13 jun 09 - 00:58- Betyg:  | JAG ÄLSKAR DIG!
WILLIAMWILLIAMWILLIAMWILLIAMWILLIAMWILLIAMWILL IAMWILLIAMWILLIAMWILLIAMWILLIAMWILLIAM!<3333333 3333333
Jag gråter. William älskar Natanael, och han älskar Willima och dem bli massa glada! Sen kommer ju Per och Matteus att bli tillsammans med. WIIIIIIE! :D <33333 | | Mp3 - 12 jun 09 - 18:52 | | HAN LEVER! | | EMORAiNBOW - 12 jun 09 - 17:14- Betyg: | | ............... JAG SKA ÄLSKA DIG FÖR ALL EVIGHET, JAG LOOOOOOVAR! *dö* Herregud, min lille Wille lever, jag är så lycklig att jag tror jag dööööör här!!! AAAAAAAAAAAAAH, HE'S ALIIIIIVEEEE!! *dö ännu lite till* Ihihihihihihihi! Och han älskar Natanael och han älskar William och jag är så känsalosamt överladdad att jag tror jag måste gå och dö någonstans för att hämta mig ett ögonblick. HERREGUD, HAN LEVER!! <333333333333333333333 | | saraarbast - 12 jun 09 - 16:58- Betyg: | JA! HAN LEVDE !!!! SÅ HIMLA GLAD :D:D
hihi, jättebra skriver :D | | viunderregnmoln - 12 jun 09 - 16:22- Betyg: | | MAAHH *cries* | | LisaHoglund - 11 jun 09 - 23:03- Betyg: | | IHIIIIIIIIIIIIIHIIIIIIII! *dör* Åh, Gud, jag älskar dig människa! Jag älskar dig för att du fixade det såhär bra för dem, för att alla blev så lyckliga, och jag älskar dig för att du skriver så in i h****** bra! | | sorgen - 11 jun 09 - 18:57 | | Såååå bra! Lyckligt.. | | Doloragudo - 11 jun 09 - 18:49- Betyg: | AAAAAAAAAAAAAAH!!! SLODMGLODG *hoppa upp och ner i datastolen*
HAN LEVER, ÅH HERREGUD, WILLIAM LEVER FÖRFAN <33333333!
JAG ÄLSKAR DIG FÖR ATT GÖRA SÅHÄR<3
Mycket bra lösning!<333333
Jag sitter och ler stort alltså. <3
*kastar pappershjärtan över dig* | | Justmyfault - 11 jun 09 - 18:35 | OMG GLÄDJE1!!!11 <---------- fyfan vad glad jag är!
skitbra skrivet och skitbra innehåll!!:D:D:D:D:D:: | | PlEaSeKiLlMe - 11 jun 09 - 18:20 | | NAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAW GUD VAD GULLIGA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! !! | | WalkingTheDemon - 11 jun 09 - 17:27- Betyg: | | HANLEVER HANLEVER HANLEVER HANLEVER HANLEVER <3<3<3<3<33 | | NeMriA - 11 jun 09 - 17:17- Betyg: | ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!!! JAGDÖRJAGDÖRJAGDÖR!!!!
DET ÄR LYCKLIGT!!! :') HAN LEVER!! ÅHÅHHÅÅHÅHÅHÅHÅHÅHÅH *error*
Bara ett enda fel, DU SKULLE GJORT OM MIG TILL KILLE OCH PETAT IN MIG I STORYN SÅ KUNDE JAG TA PER!!!
Fast, hm, detta var en mucho bra lösning :D *error igen*
JAG ÄR SÅ GLAD SÅ GLAD (8) | | MiniMoon - 11 jun 09 - 17:00- Betyg: | | ja vill att du ännu skriver ett till avsnitt!!! ;________; ja vill veta vad som händer med persgubben O_o JA ÄLSKAR NOVELLEN!!! <33 | | Pumisa - 11 jun 09 - 16:35- Betyg: | alltså mitt leende kan inte försvinna
Åh gud vad lycklig jag vart i slutet! | | gbg_95 - 11 jun 09 - 16:26 | JAG ÄLSKAR DIG <333, JAG ÄLSKAR DEN HÄR NOVELLEN SÅ JÄVLA MYCKET!!!
JAG BOKSTAVLIGEN GRÅTER HÄR AV LYCKA, ALLSÅ...GAAAAHHHH!!!
Okej, nu måste jag verkligen lugna ner mig, HAN LEVER, WILLAM LEVER OCH HAN ÄR BÖG, Finns det något annat jag måste säga?! Du lurade mig, jag trodde fan att han var död, okej den här kommentaren är skit, men jag vet verkligen inte vad jag ska skriva. Helt jävla underbar, så otroligt bra! Men, man tycker ju lite synd om lilla Per. |
|
|
|
