Älskaren - livet blir inte alltid som man tänkt si |
Om hon fått välja hade hon gjort allt en gång till.Hennes tre söner var ju trots allt meningen med hennes liv. Ibland insåg hon dock själv att den hon var försvann bakom fasaden "Moder" och den kvinna hon egentligen var doldes bakom ett tomt skal. När hon kände sig nere kunde hon tänka att hon idag bara var en skugga av sitt eget förflutna
Julia var 34 år, hon hade gift sig med den pojke hon förälskat sig i vid 15 års ålder och tillsammans hade de Patrik, 8 år, Felix 6 år och Albin 3 år. Kanske var hon lycklig... eller åtminstone rätt nöjd. Fast varje dag som gick kände hon hur delar av henne själ dog.
Den 21 Augusti kunde kanske ha varit som vilken annan dag som helst. Robert jobbade över så Julia och barnen fick göra veckoshoppingen på egen hand. Hon stretade ut ur snabbköpet med vad som kändes som åtminstone en miljon kassar. Ungarna busade runt hennes fötter, hon var trött och slut efter en jobbig dag på arbetet, hon var lågstadielärare.
- Patrik håll reda på Albin, Felix du får inte springa ut på parkeringen
Tröttheten i hennes egen röst, svetten som klistrade hennes redan stripiga råttfärgade hår längs kinderna, handväskan som hela tiden gled ner från axeln. Julia var trött, ville skrika, vråla, gråta - lägga sig ner och sova.
Det som gjorde denna dag speciell hände just då. Hon hade nått fram till dörren och försökte fumlande få upp den.
Plötsligt hölls dörren upp. Mannen framför henne var inte helt dum att se på, hans blonda hår hade en tendens till självfall och de rökgrå ögonen lyste av energi och en intensitet Julia inte sett hos någon före den stunden. Deras blickar låste sig fast i varandra, och det var som om någon tryckt på en osynlig magisk knapp.
Julia hade aldrig sett mannen förr. Hon hade aldrig direkt varit förtjust i blonda män heller, men kanske var det bara kemin... eller nåt sådannt. Hennes blod kändes plötsligt som det nått kokpunkten och hon kunde inte med allt våld i världen slita blicken från honom. Det var blöjpaketet som bröt förtrållningen.
Med ett stumt "Bump" gled det ner på golvet. Hon stirrade på paketet med förvåning och när hon åter mötte hans blick glittrade ögonen roat mot henne.
-Oh fasligt va klumpig jag var idag då
-Låt mig hjälpa dig
Hans röst var djup, mörk och mjukare än sammet. Hon öppnade munnen för att protestera men kom av sig när han ledigt avlägsnade alla kassarna ur hennes armar. Vikten verkade inte beröra honom det minsta. När han hjälpt henne packa in alla kassarna i bagaget försvann han åter mot den röda konsumbyggnaden. Julia följde hans något nonschalanta steg där han försvann längre och längre bort från henne.
- Oj oj oj
hon muttrade för sig själv samtidigt som hon vred om startmotorn och lade in backen.
När Robert kom hem från jobbet höll hon på med middagen. Pojkarna rusade vilda omkring i huset och hela hemmet påminde mer om ett enormt slagfält än något annat. Julia kände sig varm och otålig, solen gassade igenom köksfönstret och svetten klibbade fast hennes skjorta mot ryggen.
- Hej vad blir det för middag
Robert tog nästan inte ens blicken från den rapport han läst sedan han stigit ur bilen
- Korvstroganoff och ris
- Åt vi inte det nyss
Roberts röst var nästan lite tjurig, tänkte Julia medan hon puttade upp ett par mjölpåsar in i skåpet ovanför frysen. Irritationen växte och kanske hade hon fräst ifrån om inte Albin just gav till ett illtjut och Robert lämnade köket.
När alla gått till sängs låg Julia och stirrade i taket. Robert hade somnat medan hon borstade tänderna. Hon funderade över vad som hänt den dagen, den blonda mannen. Att låtsas som om inget hänt var inte bara tråkigt utan även dömt att misslyckas. Hela hennes system hade larmat, varför?
Dagarna förflöt på som vanligt. Det var en oerhört vacker höst och Julia kände sig alltid mest tillfreds när hon omgavs de färgglada löv som för henne kännetecknade hösten ljuvlighet. Den blonda mannen hade glidit undan till en plats i hjärnan, mer som en skugga än en riktig händelse när hon åter sprang på honom på väg hem från jobbet en fredag eftermiddag.
Hennes gamla Saab vägrade starta. Alla hennes kollegor hade hunnit iväg och hon stod ensam kvar på en enorm parkeringsplats.
- Jävla rosthög.
Med all kraft hon hade kvar efter en jobbig dag på jobbet sparkade hon till vänster framdäck. Bara för att se navkapslen lossna och rulla iväg över den blöta asfalten. Självklart regnade det en sådann här dag. När navkapseln lade sig tillrätta med ett skrammel insåg Julia att hon måste skynda sig för att hinna med bussen istället. Hon slet ut sin ryggsäck och rusade över parkeringsplatsen och sedan skolgården och kände lättnaden när hon såg att bussen var ett par hållplaser längre bort. Hon hörde steg bakom sig och röster. Ett par kvinnor som pratade på om någon middag de skulle på, festa... god mat. Julia rynkade pannan. Själv skulle hon få värma upp fiskpinnar till middag. Fest och godmat orkade varken hon eller Robert med numer. Att vara heltidsarbetande trebarnsförälder var sannerligen ett säkert sätt att tömma eventuella batteri reserver på.
När hon skulle betala hittade hon inte börsen. Med en ursäktande min steg hon åt sidan och lät de yngre kvinnorna betala och försvinna in och ta plats.
-Oh, shit... tycks inte hitta börsen.
Chauffören stirrade bara på henne som om hon vore en ligist eller eventuellt den senast efterspanade massmördaren. Rodnaden började arbeta sig upp för kinderna när en röst bakom henne sa:
- Ta betalt för två av mig istället då.
Hon snurrade runt, håret var något vått och vinden hade lyckats rufsa till det så han såg ut som en busig pojke. Men rösten och de där ögonen kunde hon inte missta sig på.
- Eh.. tack.. men inte ska du ...
- Ska damen med eller inte
Chauffören blängde irriterat på henne.
- Damen skall med...
Han log mot henne. Leendet var förmodligen det vänligaste varmaste leende hon sett i hela sitt liv. Hon nickade tack och nästan sprang in i bussens trygghet. Men hon hann bara just så pass sätta sig tillrätta när han gled in bredvid henne, så nonschalant att Julia kunde känna hur hakan nästan tog i bröstkorgen
- Du har inte med dig din lilla arme
- Arme?
- Sist vi sågs hade du en hel liten arme springade runt fötterna.
Hans ögon var så intensiva att hon kunde känna hur bomullen slöt sig om hennes hjärna.
- Ah du menar pojkarna.
Hur fånig lät hon?
- Ja pojkarna.
Han släppte aldrig hennes ögon med sin blick. Hon upptäckte att hon kunde se ett vackert mönster av olika grå blå toner i hans leende ögon. Fan vilken kille, suckade rösten i hennes inre.
- Nä, dom är hemma redan...med sin pappa...alltså .. jag menar min make, fast han är ju alltså barnens pappa också...så.. ehh..
Med all makt hon kunde inbringa vred hon generat bort ansiktet mot bussfönstret och svalde tungt. Hon hade hört talas om spåniga kvinnor som gjorde sig löjliga i närheten av män, men hon brukade verkligen inte vara så här tafatt och töntig.
Hon kunde känna att han log mot henne. Men hon fick väl vara tacksam att han inte skrattade sig fördärvad tänkte hon och försökte åter möta hans intensiva blick.
- Du får ursäkta att jag är så förvirrad, fredagar suger musten ur mig alldeles.
Med ett hurtfriskt leende bröt hon deras ögonkontakt. Hon måste bara göra det annars skulle hon inte kunna hindra sin blick från att fastna på hans läppar, och därifrån visste hon inte hur långt det var till att hon skulle kasta sig över honom som ett hungrigt lejon. Hon fokuserade tankarna på den kommande älgjakten. Hon skulle måsta stycka älg, göra färs... allt blod... frysen... isbitar...vad som helst som kunde få rodnaden att hålla sig borta. Kunde hon ha kommit i klimakteriet? Var hon inte lite väl ung? Fast hennes mamma hade ju förståss sagt att hon fick lätt att rodna och svettas när hon kommit i klimakteriet... fast hon hade ju varit nästan 58 år....
Mannens djupa mjuka röst avbröt hennes tankar.
- Jo, samma här. Brukar få hjärnstillestånd som varar mellan fredag kväll och måndag morgon. Är du lärare på Freja skolan?
- ja, har en klass med stojiga hyperaktiva ungar på 11 år.
- Ahhh du får rent vara hur spånig du vill då, min son fyller 12 om ett par månader och bara att vara med honom en hel dag kan verkligen trötta ut skallen min.
- Hahaha,
Julia skrattade och log sedan mot honom med ett överseende leende.
- Ja du, men de är underbara i den åldern också. Går din son på Freja?
- Ja, han började förra terminen han heter Ricky Forsell.
- Ricky, han går ju i min klass.
Julia kände hur allt som nyss känts underligt gled åt sidan.
- Då måste du vara fröken Linder skulle jag tro?!
Hans leende blev ännu bredare men ögonen tappade aldrig kontakten med hennes. Julia undrade om han kunde se hela hennes inre värld, det kändes som om han lämnade avtryck på insidan av skallen när han stirrade så intensivt på henne.
- Ja, oh förlåt man kan ju tro att jag är helt ouppfostrad Julia Linder
- Mikael Forsell.
De skakde hand och Julia fortsatte
- Men jag trodde Rickys pappa bodde på annan ort?
- Jag flyttade hit för två månader sedan, för att komma lite närmare grabben, avståndet var förödande.
- Ja det kan jag tänka mig.
- Vil skiljdes för ett par år sedan, men det var först när Maria fick jobb här som vi hamnade så långt ifrån varandra.
- Ja fy, kan inte tänka mig leva utan mina pojkar, även om dom är till salu med jämna mellanrum.
Bussresan gick med en förunderlig fart. Julia kände sig besviken när hennes hållplats dök upp.
- Tack för busspengarna, nästa gång får jag bjuda dig.
- Hahaha ta det som en gåva, Ricky är så glad att ha dig som fröken, du kanske kan se det som någon slags muta å hans del.
De vinkade av varandra och Julia korsade kvarteret för att komma hem till sin villa. Innan hon öppnade dörren tog hon ett djupt andetag. Hon skämdes, nästan som om hon gort något fel, men vad var fel med att hon talade med en annan människa... en förälder till hennes elever?
Hon visste det... blodets bubblande hetta hade avslöjat att hon inte bara tänkt på honom som en förälder... hon öppnade dörren och steg in.
Robert satt vid köksbordet med pärmar utbredda över hela bordet. Pojkarna satt med varsin popcorn skål och vad som verkade vara en ny tecknad film.
- Hej
Julia försökte låta som vanligt. Problemet var att hon visste plötsligt inte hur man lät då man lät som vanligt. Robert bet sig i läppen och tryckte ett par tryck på sin miniräknare
- Oh hej
Han sneglade på klockan
- Du är sen, det har väl inte hänt något?
- Njae bilen startade inte så jag fick ta bussen
- hmm var det slut olja?
- Jag vet inte, det svarade inte alls när jag vred på nyckeln
- Det kanske är batteriet
Med frånvarande blick bet han sig ytterligare en gång i läppen innan han begravde ansiktet bland sina pärmar och siffror. Julia kände sig inte hungrig längre. Hon sneglade med misstro på den sönderstekta fiskpinnen som låg i stekpannan och mumlade att hon behövde ta en dusch innan hon halvt sprang uppför trappan.
Duschens strålar smekte hennes kropp och hon kände hur spänningen började släppa. Snart kom tårarna. Att komma innanför dörren hemma hade varit som att få ett slag i huvudet av en hammare. Pojkarna hade inte ens bemödat sig med att säga Hej och Robert såg henne på sin höjd som en bra avlastning då det gällde hus, hem och barn. Men för mindre än en timme sedan hade hon känt sig sedd och hörd. Hon hade känt hur något konstigt hade hänt, först hade hon inte förstått vad det var, men nu visste hon. Hon hade för en kort stund mintes hur det var att känna sig levande.
Den helgen skulle ha kunnat gå till historien som den värsta helgen i hennes liv. Albin fick magsjuka, Robert blev tvungen jobba både på lördagen och söndagen. Patrik och Felix hamnade i slagsmål och slog sönder den antika vasen som hennes mormor gett henne och Robert i bröllopspresent.
När Robert kom hem på söndagskvällen var Julia i det närmaste på väg att börja gråta. Chokladmjölken hade kokat över och satt fast på spisen, tvättmaskinen surrade för tredje gången den helgen med spyiga lakan.
- Hej sötnos
Julia vände sig mot honom och ville skrika hållkäften, men höll tillbaka ilskan
- Hej, jobbat klart nu?
- Ja kan nog ta en extra ledig dag under påsklovet, du ser lite hängig ut har det varit en jobbig dag?`
- Jobbig?
skrattet som bubblade ur henne förbyttes till föraktade tårar.
-Jag har inte pratat med någon äldre än 8 år på hela helgen, Albin har spytt ner fyra omgångar sängklader och alla sina pyjamaser, Patrik puttade Felix så att den antika vasen ramlade i golvet. Video tuggade sönder Felix nya transformers band och köket kunde inte sett öärre ut om den vore mitt på ett slagfält under första världekriget... ja Robert det har varit en NÅGOT jobbig dag... helg... vecka... år...
När hon sagt det kastade hon disktrasan i ansiktet på sin make och rusade upp och låste in sig på toaletten. Tårarna fortsatte strömma ner för kinderna men pulsen verkade ha lugnat ner sig åtminstone något. Imorgon var det Måndag, skoldag... hon längtade.
Den natten kröp Robert upp bakom Julia. Hon låtsades sova. Hans händer smekte henne varsamt över ryggen
- Julia är du vaken
hon svarade inte.
-Julia, älskling ...
hon fortsatte blunda och försökte slappna av.
Hon höll på släppa ut en lättnadens suck när han vände sig om och drog täcket över sig. Ikväll orkade hon inte spela den perfekta hustrun.
Hon var en timme för tidig till jobbet. Städade ur katedern och planerade en utflykt med ungarna. Tystnaden bröts då vad som kunde vara en hel armada stormade in i klassen, stoj och stim skolar som skrapade.
Ricky Forsell lade hon märket till direkt. Han var på något vis lugnare än andra killar i hans ålder. Hon begrundade honom lätt under lugg. Så lik sin far han var. De blonda vågorna, gråblå ögon... han var en varm och go kille det syntes lång väg.
Under sista timmen hade dom geografi. Ungefär en kvart före det var dags för klassen att sluta knackade det lätt på dörren. Julia öppnade och blev häpen då hon mötte mannens blyga leende.
- Hej jag skulle hämta Ricky, går det bra om jag sitter med sista stunden? är så nyfiken på hur det går för honom i skolan.
Julia kunde bara nicka, och släppa in honom. Han gick långsamt till sonens bänk, leendet som mötte honom från pojken var varmt och öppet.
- Hej pappa. Jag skirver om Zaire
- Oh Zaire... det ligger förståss i Pakistan...
- Gör dig inte dummare än du är farsan...
Pojken sprättade lekfullt sin pappa på näsan och fortsatte förklara allt det nya han lärt sig om Zaire... bland annat att det var beläget i Afrika inte i Pakistan.
När barnen ett par minuter senare flydde ut ur klassrummet kom Mikael fram till hennes kateder.
- Aldrig att jag hade så söta lärare.
Han flinade, såg nästan lite generad ut där han stod och tittade ner på henne. Hon kunde inte annat än fnittra som en hormonstinn tonårsflicka.
- Nu får du ge dig Mikael
Hon log mot honom och kände hur den där känslan av livet började göra sig påmind.
- Du råkar inte vilja följa med mig lite fika någon gång?
Hon stirrade förvirrat på honom. Svaret var ju fruktansvärt lätt... men hon kunde väl inte börja gå ut och fika med andra män hur som helst... det var ju inte bra.
- Eh... jag vet inte
Nervöst började Julia rulla en slinga av håret runt ett finger
- Nä det var nog en dum fråga...
Han blev ännu rödare.
- Hm.. jag ska nog gå nu... vi ska på bio, jag och Ricky fast först blir det pizza... eh.. vi kanske ses?
Han lämnade klassrumet nästan springande och hon kände sig plötsligt helt tom.
Långt efter att klassrummet var tomt och ljuset släcktes i korridorerna utanför hennes rum, satt hon kvar och stirrade blint framför sig. Hon hade aldrig känt det hon just erfarit. Hon visste att hon rodnade. Den mannen fick henne att tappa konceptet. Visserligen var han snygg, men det var inte det som spelade roll, det var något annat... kanske det hon hört och läst om som kallades kemi?
Hon var sen att hämta pojkarna från dagis. Fröknarna var irriterade och killarna själva var trötta och hungriga. De grälade hela vägen hem. Innan hon kommit innanför dörren hade Albin börjat gråta och Felix blödde nästblod. Robert kunde hon inte vänta hem förrän efter 10 så här i dekarations tider.
När hon stod i köket bad hon dagens första bön, Tack gode gud för snabbmakaroner. Ungarna älskade det och hon kunde ta ett par djupa andetag medan barnprogrammet skrålade ur tv;n. Två timmar senare sov alla tre barnen. Hon stirrade förtrollta på de sovande rufsiga huvuden som stack upp ovanför filtarna. De var underbara, henne älsklingar.
Hon ringde till Roberts kontor för att fråga om han kunde köpa med sig ett par liter mjölk. Men han svarade inte. Hon provade hans mobil, bara svararen på. Hon lämnade inte meddelande, men kände sig för mycket obehaglig till mods.
När klockan var 23:45 och det enda hon kom fram till var hans mobilsvarare började oron gräva sig in i hennes själ. När klockan var efter midnatt ringde hon till Roberts kollega som också skulle jobba över... Benny svarade på tredje signalen alldeles sömndrucken.
- Eh. va Hej.. vafan klockan är ju snart 1.
- Det är Julia Linder, Robert har inte kommit hem än och jag börjar bli oroliig.
- Robert? Men han åkte väl tidigt idag...
Julia hörde hur mannen på andra sidan satte sig tillrätta i sängen.
- Jo han åkte redan halv fem
- Halv fem, men han sa att han skulle jobba över och ... han har inte kommit än.
Oron började smärta bakom ögonen och paniken greppade tag i henne likt en utsvulten asgam.
- Varför skulle han jobba över?
Benny lät uppriktigt förvirrad.
- Hans konton har varit klara i över två veckors tid, vi andra är ju helt avis på honom för att han har kunnat vara ledig så mycket på sistone.
Rummet snurrade runt Julia. Luften var söt och klibbig, ljud som annars inte hördes ekade i hennes inre.
- Han har jobbat över i snart en månads tid....
hennes röst var mer en viskning och hon lade förvirrat på luren i tid för att höra hur dörren öppnade sig på nedre våningen.
Roberts steg var smygande då han försiktigt tog sig upp för trappen. Julia skakade i hela kroppen. Hon stod framför en situation hon aldrig ens kunnat inbilla sig. När han klev innanför sovrumsdörrren kunde hon inte längre andas.
- Oh är du vaken än raring.
RARING, det var det utlösande ordet, hur hade han mage att kalla henne raring? Men hon stirrade bara på honom, på hans skuldmedvetna blick och nervösa rörelser
- Julia?
Hon släppte honom inte med blicken och hon kände hur blodet pulsade i tinningarna. På höger kind var det ett läppstiftsmärker, han luktade främmande parfym.... hur länge hade detta pågått? Vem var hon?
Robert slog sig ner på en pall just innanför dörren, hans skuldror gled ner com om han inte hade någon ork kvar längre. Han stirrade på sina händer som om de var av största intresse.
- Vad vill du jag ska säga?
- Sanningen
Deras ögon möttes. I den stunden visste hon att allt var över. Den man hon en gång älskat fanns inte kvar, någon annan satt framför henne med lögner och främlingsskap.
- Du förstår nog ändå eller hur?
- Jag vill höra dig säga orden Robert...
- Vilka ord?
- Vad? När? Hur? varför?
Hennes rösts bröts lite men hon var stolt att inse att inga tårar kom ur hennes ögon.
- Vi har ju inget samliv Julia... vad hade du väntat dig? Att jag skulle söka in som munk?
- Aha... så eftersom jag är en usel älskare har d...? Exakt vad har du gjort?
- Du känner henne, Irene på jobbet...
- Din sekreterare?
- Ja
- Hon som valt ut presenter från dig till mig i snart 4 år?
- Ja just hon
- Hur länge?
- jag vet inte exakt...
- frågar faktiskt inte om klockslag Robert
- nära 1½ år
Julia drog in andan, och bet sig hårt i läppen.
- Jaha.
- Vaddå jaha?
- Det var länge
- Ja, jag vill inte såra dig Julia...
- Nä, men man får inte alltid som man vill eller hur... själv ville jag han en trogen äkta man som far till mina barn och se på mig nu? Här sitter jag med en otrogen jävla hund som dig istället.
-Du behöver inte börja bråka
- Nä, oh... förlåt Robert... jag menar... hur kan jag bli så upprörd... du har ju bara varit ottrogen mot mig i över ett år, fan det är väl inget att bli sur över ???
Sarkasmen i hennes röst kunde ha frusit honom till is, om han varit mindre defensiv.
- Du får det att låta som om det bara är mitt fel
- Oh... vem mer är skyldig? Jag antar att Irene kan räknas dit såvida du inte övertygat henne om att vi inte är gifta eller så?
- Nä men för fan Julia. Du har ju varit som en isdrottning sedan Albin föddes. Jag har ju förfan inte ens fått en puss som inte varit framtvingad.
- Ahhh... borde ha förstått att det var mitt fel...
Hennes röst var mild och lugn, ett lugn före stormen, det var uppenbart.
- Vet du vad Robert. Jag vill inte prata med dig just nu. Du får sova på soffan och vi tar itu med det här imorgon istället.
- Tar itu med vad?
- Ja din otrohet, vårt äktenskap... hur ska vi berätta för pojkarna?
- Varför ska vi överhuvudtaget berätta för pojkarna?
Roberts ögon fylldes av panik.
- Jag tror dom kommer undra varför deras pappa flyttar ut till helgen, tror inte du det?
- Fan Julia, nu överdriver du... jag ska inte flytta någonstans.
- Nähä? Jag antar att du kan sova i bilen tills vintern sätter in men sen blir det nog kallt för dig.
- Helvete... det var ju för fan bara sex... du vet att du är den enda jag älskar
Han hade ställt sig upp med händerna hårt knutna hängandes vid sidorna. Hon satt lugnt kvar och stirrade på honom med misstro.
- SÅ du tror att du kan knulla en annan kvinna i över ett år och jag ska rycka på axlarna och be om ursäkt för jag inte klarat tillfredsställa din sexulla lust?
Med några väl valda svordommar lämnade han rummet och tre minuter senare hörde hon hur hans bild lämnade uppfarten. Då kom tårarna.
Han undvek henne. Hon visste att han inte klarade av konfrontationer, men hon var inte villig att låta detta bara passera utan att det löste sig. Hon ringde honom på kontoret och sa att hon skulle bli sen, han fick hämta barnen. Han hade aldrig under hela deras äktenskap varit så medgörlig som han var nu. Sen sjukskrev hon sig och gick tidigare från jobbet.
Saaben startade utan problem och hon körde de 15 km som var mellan hennes jobb och havet. Hon stannade bilen och gick ut och satte sig på en av de stora stenarna intill vattnet. Vad skulle hon göra? Hade han råkat ha ett one night stand... kanske hon kunnat förlåta... men nära 1 och ett halvt år... det var inte ursäktbart.
Måsarna kretsade runt en grillring en bit ifrån henne, vågorna skummade mot stenarna som omgav henne. Solen var ännu varm och hon slöt ögonen och försökte hitta tillbaka till någon slags inre frid. Vinden lösgjorde slingor av hennes hår och hon bara existerade. Det tog nästan en hel kvart innan tårarna kom. Hon lät dem rinna och släppte ut den sorg som följde med ett svek.
Två timmar senare svängde hon in på en parkering till ett hotell. Hon lämnade bilen som såg malplacerad ut bredvid en glänsande svart mercedes och en sportig guldfärgad BMW, men sånt spelade ingen roll längre.
- Ett rum för två nätter tack.
- I vilket namn
- Julia Lin... jag menar Julia Wikström
Kvinnan bakom disken höjde knappt märkbart på ögonbrynet men fyllde i uppgifterna i datorn. Julia betalade med sitt kort och gick sedan till det rum som skulle bli hennes fristad under ett par nätter. Där lyfte hon på luren och ringde till sin make...
- Jag kommer inte hem på två dagar Robert
- Inte? Varför? Snälla Julia...
- Jag behöver tid
- Du ska få all tid du behöver, snälla kasta inte bort det vi har, Irene har slutat som min sekreterare... allt ska bli som förr igen, bara du och jag och barnen
- Tror det är försent Robert.
- Snälla du säg inget förhastat... tänk... använd de här två dagarna och tänk på allt vi har tillsammand du och jag, vår familj? Är den inte värd att kämpa för?
- Vi ses på Söndag kväll
Hon lade på luren häftigt och stirrade tomt framför sig. Julia Wikström var inte samma kvinna som Julia Linder... Nä... den förstnämnda var en stark och självsäker kvinna som skulle gå långt. På något vis kändes det bättre nu... att få lite avstånd till allt. Hon lät kläderna glida ner till golvet och steg sedan in i duschen.
Hon gick en sväng på stan. Shoppade helt utan att tänka på bilförsäkringar, lån på huset, renoveringar och räkningar i allmänhet. Hon njöt. Hon kände sig fri. Den kvällen lade hon varsamt på en elegant makeup och klädde sig i de nya kläderna. Hon skulle ner till baren och bara beskåda vuxenlivet. Med lätta steg valde hon trappan istället för hissen och friden inom henne kändes enorm.
Efter två timmar och just innan efterätten bars in såg hon honom. Den blonda mannen. Hon blev tvungen att skärpa sig för att inte ställa sig upp och vinka honom till sig och kände en lättnad när servitören upptog hennes uppmärksamhet.
- Nämen hej
Hans röst var som ett element skulle ha känts om hon tältade vid nordpolen.
- Oh hejsan, är du ute och slår runt?
- Hahaha, nä.... tänkte ta mig en öl och kanske en härlig plankstek, väntar du någon eller kan jag slå mig ner?
- Varsågod och sitt
Med en elegant rörelse med handen erbjöd hon honom en stol.
- Dom har bästa planksteken här
- Jasså, jag åt entrecote, kanske var en miss av mig.
- Nä den duger den med
- Äter du`här ofta?
- hahaha märks det?
- Kanske lite
hon log mot honom och lät den första skeden av den gräddiga tiramasun smeka hennes tunga.
- Ja du har genomskådat mig, kan inte laga mat alls så jag kan nog berätta vilken restaurang i stan som är bäst på exakt vad...
- Jasså? Du köper inte sån där micro mat?
- Nä då deppar jag ihop, tänk dig själv sitta med en pappkartong ensam framför tv;n i ett närmast omöblerat rum
-Du får väl möblera rummet?
- Billigare att äta ute
- Hahaha inte i längden väl?
- Kanske inte
Han log mot henne, det där charmanta leendet som hon drömt om i flera nätter. Hon tryckte nästan våldsamt ner skeden i den vackra kristallskålen igen och fyllde munnen med efterrättens ljuva smaker.
- Själv då? Semester från familjen?
SJälvklart måste hon svara honom, men vad skulle hon säga?
- Ehh
- Nä det är okej du behöver inte svara
- Vi har en liten fnurra på tråden
- Oh
Han nästan tömde pepparkaret över köttbitarna på plankan framför sig. Julia kunde inte hjälpa att hon rynkade på näsan, han såg det och gjorde ett uppehåll i vad hon inte kunde tänka som något annat än våldtäkt på köttbiten.
- Jag trodde du tyckte den maten var god här?
- Va?
Hon nickade mot pepparburken och hans blick följde hennes.
- Oh...
Med förvrrad blick stirrade han på sin mat och rynkade näsan knappt en sekund innan den första nysningen kom. Julia hade inte trott att hon kunde skratta den här kvällen, men skrattet verkade inte sluta komma. Han tittade på henne nästan lite sårat men snart skrattade de tillsammans.
- Jag är lite lätt tankspridd
flämtade han mellan skrattsalvorna
- Lite?
- Verkar inte bättre än så
- Du kanske ska beställa in en ny?
- Nä det går nog bra.
Han skrapade med kniven och hon kunde inte hjälpa att hon facinerades av hans vackra händer.
- Pepprar du så där varje gång du äter ute?
- Nä, det kan jag inte påstå
- Bara här?
- Njae... tror sällskapet upptog för stor del av mina tankar
Knappt hade han sagt det förrän hon fann sig själv önskandes att han skulle sluta skrapa peppar från kött och ägna sig helt och fullt åt henne.
- Inte plankstek utan peppar stek
sa han och flinade när han svalt första tuggan
Hon svarade inte utan stirrade bara på honom. Han såg så stark ut, men ändå väcktes en beskyddarinstinkt inom henne. Han verkade vara en samlad man, men allt hon ville se var glöden i hans ögon som hon inte kunnat glömma från bussturen.
- Hur länge sedan är det ni skiljdes
Frågan bara kom ur hennes mun, och hon önskade att hon sytt ihop eländet.
- Oh få se nu... kanske fyra år sen snart.
- Varför skiljdes ni?
Han koncentrerade sig på köttbiten och såg plötsligt lite nervös ut
- Äh förlåt, det har inte jag med att göra
- Oh ingen fara, det var många anledningar.
- Mikael du behöver inte berätta, förlåt att jag frågade
Han spände blicken i henne och värmen i hans ögon överraskade henne.
- Jag tror du går igenom något nu och kanske behöver veta.
Han tog en djup klunk ur sitt vinglas och stirrade ut över borden en stund
- Antar att det började med att vi växte ifrån varandra. Hon blev less på att bo i en stökig förort och ändra sitt liv efter mitt hela tiden, jag tyckte hon var missnöjd jämt... sen började vi gräla om allt...när min bror hoppade från 31 våningen på ett hotell i Stockholm bröt jag ihop totalt och det orkade hon inte med. Hon försökte kanske ge sitt stöd och jag var inte mottaglig, jag vet inte...
Han hade suttit med händerna knäppta framför hakan och blicken hade borrat sig in i henne. Hans röst var så len och mjuk, trots att han berättade saker som hon inte ens borde frågat om..
- Jag flyttade ut på prov. Hon förälskade sig i min chef och vips var det bara över.
- Det måste känts hemskt
- Inte var det direkt trevligt inte
- Nä det är nog aldrig det
- Själv då? hur är det med dig?
Hon hade aldrig trott hon kunde berätta för någon och blev nästan förvirrade när hennes mun spottade ut ord efter ord. När hon var färdig kändes det som om någon tagit av henne en stor ryggsäck med betongklumpar.
- Det låter jobbigt
- Inte är det direkt trevlig inte
- Nä, älskar du honom?
- Jag tror inte det, jag vet inte längre.... känner mig sviken men det började nog före det med.
- ofta är det så tror jag
- mmm han verkar tro att bara därför att han inte älskade henne så är det okej
- Hm
- Jag tycker att han skulle ha tänkt på hur mycket familjen betydde för honom innan han knullade sin sekreterare.
- Oj... ja... du ..
- Fan
- Håller med
- Ska vi dansa?
- Okej.
Det var under dansen hon för första gången insåg att något var galet. Han verkade passa alldeles för bra tryckt tätt intill henne. Hans andedräkt mot hennes hals var alldeles för skön, och trots att han bara luktade tvål så hade hon aldrig känt något lukta så gott. De dansade tills orkrestern började plocka ihop. Hela tiden utan att prata, bara nära.
- Vill du följa till mitt rum?
Han höjde ögonbrynen lätt och läpparna kröktes bara en aning.
- Hemskt gärna, men nej tack
- Nej?
- Jag vill inte vara din hämd
- Du är inte min hämd
- Vad är jag då
När Julia inte kunde komma på ett svar, lutade han sig närmare henne och kysste henne lätt på kinden.
- Du kan ju slå mig en signal om saker förändras.
Sen försvann han ut genom den stora entre dörren.
Den natten verkade tankarna på Robert som bortblåsta. Det enda hon kunde tänka på var Mikael Forsell. Hon sov mindre än två timmar och när morgonen grydde dagen därpå visste hon vad hon ville ha ut av livet.
Dagarna gick. Robert var ibland bedjande, ibland förbannad. Ibland var han helt enkelt rårasande, för att två sekunder senare bryta ihop i tårar. Men ut skulle han. Pojkarna var allmänt stökiga och förvirrade. Ändå brann Julia av energi. Det måste hända, lika bra det hände fort då.
När de bott isär ett par månader och barnen sov över hos Robert i lägenheten så gick julia ut med sina tjejkompisar. Det var första gången sedan Albin föddes... och kanske andra gången sedan Felix föddes. Varför hade hon låtit moderskapet ta över allt? Gick det inte kombinera ett liv som någons mamma, någons fru med ett liv där man själv också hade utrymme?
Ikväll skulle hon ha kul. Det hade hon bestämt. Misslyckande var inget alternativ. De var fem vänninor. Två var skilda, en nyförlovad och en gift sedan 15 år också Julia. Efter att ha spytt ut lite galla över de manliga släktet var samtliga flickor på riktigt gott humör. Vinflaskorna bars tomma bort och ersattes. Julia bjöd upp killar, det hade hon aldrig vågat förr.
Hon skrattade och njöt av livet. En semester bort från vardagens grå dis. Det var när hon var i baren för att införskaffa mer chilinötter som hon hörde en röst viska i hennes öra.
- Har du roligt?
Hon vände sig om och upptäckte att hon stod nästan öga mot öga mot den man som på senare tid dominierat hennes erotiska fantasier.
- Oh Mikael hej på dej
- Hejsan på dej med. Du ser ut att ha riktigt trevligt ikväll.
- Oh.. ah jag menar ja är ute med några tjejkompisar.
- Mmm
han såg på henne så intensivt, hans ansikte var så nära att hon kanske kunde ha slickat honom på näsan om hon sträckt ut sin tunga. Han doftade underbart, svagt av mysk och kanske lite citron... och tvål... han svettades nog aldrig.
Han lät sin hande smeka bort en lockig blond slinga från hennes kind. Ömheten som lyste ur hans ögon tog näst intill andan ur henne. Han bödje sig ett par centimeter närmare, viskade mot hennes läppar
- Har du en dans över till mig?
Hon kunde inte svara utan suckade bara längtansfullt till svar. Trots att andra buggade omkring dem stod de tätt intill varandra och vaggade mjukt i något som mer påminde om en omfamning än en dans. Deras ögon var låsta i varandras blickar och inte ett ord uttalades mellan dem.
Musiken förändrades, men de stod kvar. Julia tänkte slött för sig själv
"Det är det här som menas med att drunkna i någons ögon" och hon hade ingen flytväst så hon var sannerligen förlorad.
Efter en obsetämbar tid tätt intill honom knackade en av vänninorna på hennes axel.
- Julia vi går vidare nu, men vi kan väl höras imorgon eller så?
- Eh går ni nu?
- Ja, men stanna du för alldel
Vänninan kvittrade då hon försvann bland folkmyllret. Julias ögon mötte åter mannen som stod tryckt med sin kropp mot hennes.
- Oh
- Mmm, verkar som det bara är du...
hans fingrar lekte mjukt bak i hennes nacke
- ... och jag
med en öm viskning lutade hans sig fram och den kyss hon längtat efter i nattens mörker i så lång tid var ett faktum. Hon förlorade uppfattning om tid och rum, hon tillät sig själv förlora sig i hans ömhet och närhet.
När hon satt i taxin med honom kände hon sig som en tonåring på nytt. Chauffören hade svårt hålla ögonen på vägen eftersom de två i baksätet inte tycktes komma nog nära varandra.
De åkte till Mikaels lägenhet. I hissen tryckte han ömt upp henne mot spegeln, hans hans letade sig in under hennes kjol. Ord fanns inte mer och bara med suckar, flämtningar och beröring talade dom med varandra. När han svepte upp henne i sina armar insåg hon att hon kommit till himmelriket. Sånt här hände väl bara på film? Det var inte bara att han bar henne, utan han gjorde det med en lätthet som hon inte kunde förstå, hon var inte så lätt.
Han släppte av henne i sängen. Hon studsade lätt mot en mjuk stor madrass. Han slet av sig en slips som stört henne hela kvällen, hindrat henne från att känna hans nyckelben mot sina läppar. Han andades tungt och läpparna var lätt isär. Ögonen hans lyste vilt... åtrå... hade hon någonsin tidigare upplevt åtrå på det här sättet? Han slet av sig skjortan innan hon hann hindra honom. Ivern lyste i hennes ögon, såväl som i hans.
När hon äntligen kände hans nakna kropp tätt tryckt mot hennes egen tappade hon den sista gnuttan kontroll. Vinet hade kanske gjort sitt, men mannen... ja... han sprängde murar hon inte ens visste fanns.
De älskade.
De knullade.
Han tog henne ömt, hårt, ivrigt, trött.
Hon gav mer än hon visste sig själv kapabel till.
Timme efter timme, inga ord.
När hon slutligen somnade utmattad med huvudet slött mot hans axel, höger handen begravd i håret på hans bröst, höger benet slängt över hans lår. Då log hon. Ett utmattat leende. De sov omslingrade och luften var fortfarande laddad av erotiska vibrationer när hennes mobiltelefon skrek vilt från hennes väska som låg slängd någonstans under sängen.
Hon hann inte svara. Men inom ett par minuter ringde telefonen igen. Plötsligt kände hon sig naken. Mikaels blick såg roat på när hon jagade väskan och hon kunde känna hur han smekte henne med sina sexiga grå ögon.
- Eh ja Hallå.. det är klart att det är Julia, vem annars skulle svara i min telefon.
- Vadå? har det hänt något?
- Nä jag är inte hemma.
- Det har du inte med att göra.
- Robert sluta nu innan du säger något du kommer ångra
- Du vet att jag älskar våra barn
- Nu lägger jag på
- Varför? Du beter dig som en idiot.
Med ett irriterat stön tryckte hon på den röda knappen och fick behärska sig för att hindra viljan att kasta mobiltelefonen i väggen.
- Hur är det?
Trots att rösten var något sömndrucken var den oerhört sexig. Julia tog ett djupt andetag, lät sin blick retsamt följa hans ben upp mot hans lår.
- Rätt bra, men du har inte erbjudit mig någon frukost.
- Oh förlåt.
Han reste sig upp, men hon tryckte honom tillbaka så han drösade ner i sängen. Hon satte sig gränsle över honom och slukade hans vackra ansikte med sina ögon.
- Den frukost jag vill ha finns inte i köket
De älskade igen. Långsamt, med fokus på varandra. Aldrig förr hade hon känt att sex kunde vara så fantastiskt. Aldrig förr hade hon vetat att närheten till en man kunde vara så otrolig. För första gången i sitt liv fick hon känna en orgasm gripa tag i hela hennes kropp, hela hennes varande och samtidgt se hur den tog honom till samma platser.
Hon sjönk ihop på honom. Hennes huvud vilade mot hans hals. Hon flämtade efter luft och kände sköna små kramper rusa genom hennes kropp.
- Du är otrolig Julia
Han viskade mot hennes rufsiga hjässa.
Hon kunde inte svara. Hon var matt, så oerhört matt. Han var fortfarande begravd ihenne när hon slumrade till.
***
Skiljsmässan var klar. Robert var sur som ätticka. Mikael hade inte lämnat hennes sida medan de satt hos advokaten. Han hade ställt sig upp ett par gånger och knytit nävarna när Robert fräst ifrån sig grova förolämpningar. Men hon hade lungt bett honom sätta sig ner igen.
Pojkarna gick igenom mycket. Livet var uppslitande. Julia sneglade på mannen som sov utsträckt i sängen bredvid henne. Hans blonda hår stod åt alla håll och hans ansikte var så avslappnat att han såg ut som en busig grabb. Hon kunde som vanligt inte motstå frestelsen och lät sin tunga glida lätt på hans rygg. Det tog inte många sekunder innan han var vaken. Hon älskade se honom vakna när han var så trött som han var nu men åtrån lyste ur hans ögon som stora spotlights.
De älskade.
I ett helt liv hade hon varit gift, men inte förrän hon skiljdes fann hon en älskare...
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Nattis_ - 4 maj 06 - 07:40- Betyg:  | | den var ju jättebra, beskrivande :) | | kattitack - 4 maj 06 - 01:11 | Erfaren?
Du skriver bra |
|
|
|
