Förlorad i dina armar (m/m) Del 11 |
förlåt alla underbara människor som jag halvt dödade i förra delen. För er som ännu inte hatar mig och kan tänka er att läsa mer. Här har ni en ny del :) Kommentera så blir jag glad!
När jag vaknade var allting omkring mig vitt, jag slöt ögonen för att undkomma allt det hemska. Tankarna om William gjorde så fruktansvärt ont och bilden på den blodiga sönderrivna tröjan dök upp innanför mina ögonlock vilket fick mig att slå upp ögonen i ett patetiskt försök att komma undan från verkligheten. Det gick inte så bra. Jag slöt ögonen ännu en gång men tvingas att öppna dom när jag hör hårda steg i korridoren. Jag blickar svagt åt sidan och ser till min förvåning min farsa.
- Vad håller du på med Sylvester Natanael Bylund! hans arga stämma fick sjuksköterskan att hoppa till och jag rynkade ihop ansiktet.
- Är du helt från vettet?! Ja det är klart du är, du ligger ju på dårhus. Vadå för himla kollaps! Vad är det för fel på dig pojk!? Förstår du vad som händer om det här kommer ut till allmänheten, du gör mig till åtlöje din lilla patetiska fjolla! Men en sak ska du ha klart för dig, jag tar härmed avstånd från dig och allt som har med dig att göra! Jag kände hur tårarna kommer upp i ögonen, för hur mycket jag än hatar min far är det ingen som vill höra hur hatad man är. Han vänder sig om för att gå men vänder sig om i dörren och ger mig en kall blick.
- Jag har ingen son. Säger han med en röst kall som stål och sen försvinner han ut ur rummet. Kvar lämnas känslan av totalt misslyckande enorm saknad och verklig ensamhet.
En sjuksköterska kom sakta fram till mig och frågade hur jag mådde, jag tittade underligt på henne och fick höra att jag hamnat i psykos för 4 dagar sedan. Jag hade mestadels sovit men ibland hade jag vaknat och yrat en massa. En gång hade jag sprungit upp ur sängen och ropat att jag skulle döda den som tog honom ifrån mig. Sedan dess hade jag vakt 24 timmar om dygnet och fick näring via dropp. Jag tittade ner på min arm och såg en slang. Jag kunde inte låta bli att rysa när jag såg den genomskinliga vätskan som flöt in i min kropp. Men jag förstod att det var nödvändigt. Och enligt vad hon nyss hade berättat var jag ganska dålig.
- Har det varit en färgglad pojke som heter Per här? frågade jag svagt.
- Jo han har varit här flera timmar varje dag, men han var mindre färglad igår. Hon log vänligt mot mig och gick mot dörren. Efter en stund knackar det på och en doctor kommer med en massa starka tabletter jag ska ta för att bli bättre, man kan inte annat än att nicka lydigt och svälja.
Det går ännu någon timme och jag ligger bara instängd med mina egna tankar. Försöker prata med en läkare om han kan hjälpa mig att kolla upp några saker angående mordet men han skakar bara på huvudet och går därifrån. kan ingen ta mig på allvar! Efter några timmar öppnas dörren och en blek pojke kommer in. Per tittar försiktigt på mig och ger mig ett svagt leende. Jag ber honom att komma och sätta sig. Han går sakta och sätter sig på sängkanten.
- Men du har ju ett blå öga! Utropar jag högt.
- öhm... du fick typ ett ryck i förrgår och gav mig en rejäl höger. Han tittar ner på täcket.
- förlåt! Jag visste inte vad jag gjorde. säger jag tyst och rodnar, jag har gjort illa Per!
- Nej det gör inget, jag vet. Per ler mot mig och stryker min lugg från ögonen. Det är då jag märker det.
- Vad har du gjort med ditt vackra hår! Utbrister jag och drar fingrarna genom det tidigare blåa gröna och lila håret som nu är helt svart. Min blick går ner på en svart lite sönderklippt tjocktröja och dom svarta byxorna med leopardmönster på längst ner som han hade när han träffade mig första gången.
- Du är helt svart, säger jag tyst och han tittar sorgset på mig.
- Det passade inte att vara färgglad när du låg här och var helt borta för jag visste inte hur länge och William var.... hans röst dog bort och mina ögon tåras direkt. Per kryper upp i sängen och lägger sig nära mig, tar min kropp i sin famn och jag blir förlorad i hans armar. Han drar handen genom håret på mig och torkar bort mina tårar.
- hysh hysh lilla vän, det kommer bli bra, vi kommer klara oss... han viskar tyst och kysser mig på håret. Tårarna strömmar nedför mina kinder och jag känner mig bort domnad från världen. Pers vackra svartmålade ögon tåras och när jag sluter ögonen känner jag hans läppar pressas mot mina. Jag säger inte emot utan njuter nästan när han ger mig en mjuk kyss. Hans ansikte drar sig ifrån mitt och han tittar försiktigt på mig.
- Jag är ledsen Natte, men jag har blivit så himla kär i dig, så mycket att det gör ont här. Han pekar på sin bröstkorg och jag lägger handen på hans hjärta. Det slår lugnt och rytmiskt och jag blir lugn.
- Jag vill inte såra dig, förlåt. Mummlar Per i mitt hår.
- Men det är så hemskt att se dig ligga där och vara helt förstörd. Jag vill se dig lycklig och jag önskar av hela mitt hjärta att du kunde få ha William i dina armar. Han var en vacker pojke Natanael. Jag förstår att du älskar honom. Och han är värd dig, det vet jag. Förlåt...hans röst blir grötig och han slutar prata. Jag lägger armarna om Pers kropp och drar honom nära min. Visar att det är okej, visar att jag förstår. Han snyftar tyst i min famn innan vi till sist somnar i varandras armar.
Jag ser ditt ansikte när jag sluter mina ögon, så vackert och så skört. Det är som om du vore gjord av porslin. Någon tittade inte ordentligt på lådan, någon såg inte att du skulle skötas varsamt. Att du var ömtålig. Min älskade porslinsdocka, alltid ska jag komma ihåg dig. Dina vackra ögon, ditt underbara leende ditt söta skratt och din fagra kropp. Hela du är som en fägring, och jag är rädd att jag förstör dig om jag tänker på dig för mycket. Kanske kommer jag glömma bort dig om jag febrilt försöker att komma ihåg hur du ser ut. Det är mitt fel jag vet. Det är mitt fel att du inte finns här nu, det borde ha varit jag och inte du! Du var för bra för det, för vacker. Men kanske var det därför dom valde just dig. Du är för vacker för våran värld. För underbar för att komma från våran jord. Du är en skönhet från kosmos. Och jag lovar att vi kommer mötas där igen en dag. Och när jag träffar dig kommer jag aldrig att släppa dig igen. Jag kommer aldrig släppa taget om dig, jag kommer aldrig att lämna din sida. Men jag ska kämpa kvar, hitta meningen för att leva. Jag ska leva för dig William, leva för att jag vet att det är det du vill...
Jag vaknar till en kall verklighet och blickar ut genom det lilla fönstret med galler för. Jag ser en liten bit av grått. Det ser ut som att det regnar... Per ligger tryggt i min famn och klockan är snart två på natten. Jag kysser honom på håret och ler mot honom. Han är söt när han sover. Någon William blir Per aldrig, men jag kommer inte att klara mig utan honom. Långt borta hör jag en radio som spelar och mina tankar flyger till William.
Se ett hus med många rum
Se ett liv vaggas till söms
Se en dag bli till år
Se en man bli en man av igår
Se ett kök, se morgonen
Se en ensam stol i tidningen
Varje gång det regnar far jag tillbaks
Varje gång ett sommarregn når mitt tak
Varje gång det regnar är du vid min hand
Varje gång det regnar kommer det fram
Se en film som aldrig tar slut
Se en ros som aldrig slår ut
En evig kyss, kvinna man
Se en dröm som aldrig blir sann
Det är kallt där jag går.
Se en säng som är så väldigt stor
Varje gång det regnar far jag tillbaks
Varje gång ett sommarregn når mitt tak
Varje gång det regnar är du vid min hand
Varje gång det regnar kommer det fram
Det är sant, någonstans tror jag att vi har varann
Det är sant, någonstans tror jag att vi tillhör varann...
Jag har aldrig varit ett fan av Per Gessle, men just nu älskar jag honom. Tårarna rinner återigen ner för mina kinder och jag skickar en slängkyss ut i luften. Jag sluter ögonen och från mitt inre ser jag hur William fångar den och ler mot mig. Det är sant, någonstans tror jag att vi har varann. Jag älskar dig William...
-
Det är nästan så att jag gråter... här är länken till låten om ni vill lyssna i alla fall.
http://www.youtube.com/watch?v=LWmZfOTHMRs
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Boegapa - 13 jun 09 - 00:37- Betyg:  | Tur för dig att jag redan grinat bort allt smink! D:
Annars skulle jag vara svart i hela ansiktet nu.
DU KAN JU INTE DÖDA WILLIAM DIN OXGRODA! Ò.Ó | | Doloragudo - 10 jun 09 - 22:29- Betyg: | Att lyssna på låten samtidigt som man läser gör det bara värre, jag sitter och lipar som en barnunge :c
Jag saknar William ;_; du skriver så fantastiskt! | | sorgen - 10 jun 09 - 22:13 | | Skit bra!!! | | love__ - 8 jun 09 - 21:42 | | åhh underbart :D | | WalkingTheDemon - 8 jun 09 - 15:11- Betyg: | | ;______; | | NeMriA - 8 jun 09 - 13:29- Betyg: | ;_;
du är ond. du är riktigt ond. du ska hämta tillbaks william till natanael och så ska jag könsoperera mig och ta per -.-
ÅAHWURHIFkl. jag är kär i den här novellen. | | gbg_95 - 8 jun 09 - 13:06 | Rårögd som fan, varför dödade du honom?!
helt underbart skrivet! | | viunderregnmoln - 8 jun 09 - 06:50- Betyg: | | :''''''''''''''( | | Mp3 - 7 jun 09 - 23:11 | | Den här är så vacker. Jag gråter nästan här. | | saraarbast - 7 jun 09 - 21:01- Betyg: | Åh ._. jag trodde verkligen att William skulle komma i det här kapitlet och säga att han lever... Nu gjorde du mig besviken :(
Längtar tills nästa del! Du skriver jätte bra =) | | Justmyfault - 7 jun 09 - 20:30- Betyg: | Vad har du gjort? :'(
gör så det inte var han, okej?
Snälla,snälla,snälla,snälla?
Bland all sorgenhet så skriver du ändå lika bra så topppen ! | | LisaHoglund - 7 jun 09 - 17:41- Betyg: | | Åh, fy fan vad vackert! Fattar inte hur du lyckas med varenda jävla del, men det blir fan bara bättre och bättre <3 Och jag är förälskad i Per... Hihi <3 |
|
|
|
