Okey, jag är helt säkert på att jag kommer vara en död kvinna innan dagen är över. Ni kommer hata mig så mycket nu jag vet. kommentera nu och gör min dag! :>
Jag har hållit mig undan en hel vecka nu. Det känns helt sjukt och jag önskar att jag vågade gå tillbaka till Natanael. Den snälla pojken gav mig en början på ett liv och jag själv struntade i det och sprang, rymde. Men om det är något som jag borde ha lärt mig i livet så är det väl ändå att man inte kan springa eller rymma ifrån sina problem, jag menar det var ju så det hela började. Men det är inte mitt förflutna jag är rädd för, det är framtiden som skrämmer mig. Det förflutna har jag kontroll över det kan jag hantera. Men om framtiden vet jag ingenting än.
Ambulansen stod med blinkade ljus och jag höll för öronen och tårarna strömmade ner för mina kinder när sjukvårds personalen bar ut båren. Mamma låg blek på båren, hennes hår var tovigt, hennes kropp full av blåmärken och armarna var fulla med stickhål. Jag tittar ner på min 10-åriga kropp och undrar om jag kunde ha gjort något för att hindra min älskade mamma från att ta överdos. Tårarna rinner i stora floder och dom stänger dörren före dom kör iväg. Jag står gömd i en buske och ser hur mamma åker iväg för sista gången. Nästa dag kommer socialen och placerar mig hos min pappa. Mina ögon är stora och rädda när jag ser den muskelbyggda håriga kroppen som ler inställsamt mot tanten. Känner doften av munspray och luftrenare för att dölja lukten av rök och alkohol. Jag blickar skrämt ner på hans händer, på dom äckliga nävarna som tog livet av min mor. Hon hade blivit slagen så länge jag kunde minnas och började ta droger för att komma undan verkligheten. Jag klandrar henne inte. Jag stannade i två år. Han slog mig varje kväll och min kropp blev tanig och öm. Allt som oftast höll jag mig hemifrån och kom hem när han hade däckat. Efter 2 år hade gått hittade jag honom livlös i sängen en dag och jag brydde mig inte om hur han hade dött eller att ringa efter någon. För det var inte som med mamma. Jag älskade min mamma, men jag hade alltid hatat min så kallade pappa. Aldrig att jag skulle ta ordet i min mun. För mig var han inte en kärleksfull far. För mig var han fan själv. Det var han som hade gjort att min mamma inte längre fanns med oss. Med den tanken sprang jag ut på gatan och startade mitt nya liv
Där har jag stannat sedan dess. Jag är 18 år nu och har alltså levt som uteliggare i 6 år. Vissa år har det gått lätt och jag har fått gå lite skola och bott på härbärgen men på senaste året har allt gått nedför. Det blir allt svårare att hitta mat och husrum och hela min kropp är utmattad. Natanael kom som en skyddsängel och tog bort allt det onda. Men min djupaste hemlighet ligger begravd i djupet av mitt hjärta och det är anledningen till att jag sprang. Ingen kommer någonsin att få veta den heller, Den ska gå med mig i graven. Men jag lovar Natanael, att en dag ska jag återbetala dig för att du gav mig den bästa tiden i mitt liv.
-
Nu har det gått en vecka sedan jag träffade William och det är inte utan att livet känns både öde och tomt. Per är snäll, verkligen. Men någon William blir han aldrig. Han faller nog mer och mer för mig. Så fort han får chansen håller han om mig. Han tittar på med en helt ny blick, full av kärlek. Och det sticker till i hjärtat när jag tänker på att jag inte kan ge honom det han vill. För Per är en bra kille, det vet jag. Idag hade jag ändå låtit honom bjuda mig på middag. Dels för att visa min uppskattning för vad han har gjort för mig under de här tunga veckorna och dels för att jag faktiskt inte hade ork eller lust att laga mat. Vilket allt som oftast resulterade i att sket i det. Inte undra på att jag hade gått ner 4 kilo sen dagen då William stack. Per tjatar på mig varje dag att jag måste äta mer och i hans närhet äter jag. Men så fort jag blir lämnad ensam struntar jag i allt vad mat heter, tuggorna växer i munnen och jag tappar all matlust.
Per är bra för mig tror jag, det är som att när han kommer in med sin färglada lite udda klädsel och sitt sprudlande humör så tar han bort allt det svåra, allt det svarta. Även om jag vet att det bara är för en stund så duger det och jag tycker om att vara med honom. Men jag får så otroligt dåligt samvete när jag tänker på att jag bara använder honom som reserv för någon som har lämnat mig och som jag inte ens vet om han har tänkt komma tillbaka. ÅH William, vore du här nu skulle jag inte tänka två gånger innan jag pressade mina läppar mot dina. Jag vet att det är fel, för du tycker nog inte om mig på det sättet. Det skulle nog snarare skrämma iväg dig igen. Men det skulle helt seriöst vara värt det. Vet du att jag fortfarande kan känna dina svala läppar mot min hals om jag koncentrerar mig? Allt med dig finns kvar hos mig och var och varannan natt drömmer jag om att få kyssa dig och hålla dig i min famn.
Varje dag sitter jag vid mitt skrivbord och skriver om William, till William. Jag vet att han förmodligen aldrig kommer få läsa det men på ett sätt känns det som att det är värt det. Och varje gång jag funderar på vad jag ska skriva härnäst så sitter jag och spejar ut genom fönstret där jag såg honom första gången. Men jag har inte ens sett skymten av honom. Tårarna bränner i ögonen men jag har blivit van. Den går inte en dag utan att jag gråter över honom. För första gången fick jag något vackert i mitt liv och jag förstörde det. Aldrig kommer jag att kunna förlåta mig själv för det. Men jag kanske kan lära mig att leva med det...
Du kom in i mitt liv som en liten virvelvind och du tog sommarens värme och vackra färger med dig. Allt det gråa i mitt liv försvann och ensamheten raderade du. Känslorna bubblade, ja hela jag kokade. Men dagen då du inte fanns kvar här, dagen du sprang. När jag kom hem var lägenheten grå och trist igen, du tog med dig alla färger när du gick och ensamheten flyttade in. Kanske för att ersätta dig, men ingenting kan ersätta dig. Och precis som när jag var liten och blåste såpbubblor, jag tittade storögt när bubblorna svävade i luften och såg hur dom sprack. När du gick slutade jag att koka, hela jag blev kall, död. Precis som en sprucken såpbubbla. Det är du som har såpan, det är du som kan blåsa bubblorna till liv igen. Kommer du tillbaka så ska jag sväva längre än till en vass gren på en buske. Då ska jag sväva tillsammans med dig bland alla molnen. Vi kan lägga oss på en vacker moln bank och förenas till en. Blir förevigade tillsammans...
Jag ställer mig upp från skrivbordet och tar på mig lite finare kläder. Även om allt ser likadant ut i mina ögon...grått och trist så vill jag inte svika Per. Jag gör mig i ordning och ska precis gå ut genom dörren när den öppnas och Per kliver in.
- Natanael, du måste få se det här... Per är knäpptyst och håller upp dagstidningen, det krävdes bara en blick. Jag föll ihop och låg som en skakande hög på golvet, allting blev svart och världen försvann. Det sista jag såg innan mina tårar suddade ut verkligheten var att Per släppte tidningen på golvet och kröp ner bredvid mig och höll om mig hårt. Men det hjälpte inte den här gången. Allt var raserat, allt var förstört. Hur skulle jag någonsin orka resa mig igen...
På golvet ligger dagstidningen kastad. Rubriken talar sitt tydliga språk "UNG UTELIGGARE DÖDAD AV UNGDOMSGÄNG" och under rubriken sitter bilden, bilden som får Natanael att falla ihop på golvet. Bilden av en blodig och sönderriven ljusblå adidaströja...
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) |
| kickan2212 - 21 aug 09 - 00:37 |
NEJ DU ÄR TASKIG!!! :(
fast du skriver as bra, men endå! :'(
inte döda william! :'o |
Boegapa - 13 jun 09 - 00:32- Betyg:  |
| NEJNEJNEJ! Det stämmer inte, han är inte död! *nynna högt* |
| sorgen - 10 jun 09 - 22:05 |
| Men nej fan också ju.. Bra ändå. |
| EMORAiNBOW - 8 jun 09 - 18:09- Betyg: |
| .................................................. ....................... Nej....... det är inte sant.... det här händer inte.... HERREGUD, WILLIAM!!!!!!!!! *börja lipa som en satans barnunge* Herregud, säg att det inte är sant!!! *rusa till nästa del* |
| viunderregnmoln - 8 jun 09 - 06:46- Betyg: |
| fjwöihfiufshliuvhsuivhliu neeeeeeeeeeeej |
| Doloragudo - 6 jun 09 - 21:41- Betyg: |
"Jag är det sjukliga barn liggandes på backen
Trevandes efter tröst i det tomma höstmörkret
I denna stad lägger jag mig ned för att dö
I denna stad där ledan skall stillas
I denna stad av djävulskt grå betong"
Det får mig att tänka på William :c *tårar* |
| LisaHoglund - 6 jun 09 - 19:43- Betyg: |
WHAT?!?! :O Neeeej, han kan inte vara död! William <3333 Han FÅR inte, vad gör du, människa?!
I alla fall. Asbra skrivet, jag bara älskar det <3 |
| Doloragudo - 6 jun 09 - 13:11- Betyg: |
NEJNEJNEJNEEEEEEEEEJ ;_____;
DET FÅR INTE HA HÄNT.
DET FÅR INTE.
DET VAR NÅGON ANNAN, OKEJ!?!?!??!
:<<<<<<<< |
| love__ - 5 jun 09 - 21:35 |
| WHAT???? |
| NeMriA - 5 jun 09 - 17:35 |
MEN NEEJ!??!!? NEJ!?!? VA I HELVETE?!?!?
DU KAN INTE GÖRA SÅ HÄR!
DET MÅSTE VARA ETT MISSTAG
DET ÄR NÅGON SOM HAR SNOTT WILLIAMS TRÖJA! JA SÅ ÄR DET, FATTA DET!!!!
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAÄÄARHDYFJSIHJLGKHRYTNS%KR JB!!!! |
| WalkingTheDemon - 5 jun 09 - 16:00- Betyg: |
| ;___________________; |
| Mp3 - 5 jun 09 - 15:44 |
.
Jag kan inte säga någonting nu.
Är alldels för upprörd.
<3 |
| gbg_95 - 5 jun 09 - 14:13 |
DET ÄR INTE FÖRSTA APRIL, SÅ LÄGG AV! HAN ÄR INTE DÖD, OKEJ?!
...Herregud, man fick för första gången läsa om honom, och då tycker man mer synd om honom, och så DÖDAR du honom?! Du är verkligen elak, verkligen. " Bilden av en blodig och sönderriven ljusblå adidaströja" Fan,fan,fan! Men jag kan inte hata dig, du skriver för underbart, och jag hoppas verkligen inte att den slutar så.
William <3333 |
