Förlorad i dina armar (m/m) Del 9 |
ÖHÖ nu kommer alla älska mig igen (A)...I hope :3 även om ni kommer bli liiiite besvikna kanske :> Öhm..nvm, läs och kommentera nu!! :D Hatar smygläsare
ENJOY!! 8D
Det har gått snart fyra veckor nu och jag vet knappt vad jag gör längre. Per tittar till mig några gånger om dagen och ser till att jag äter något. Jag jobbar men är som en robot, märker inte ens när chefen skäller på mig. Väl hemma sitter jag bara som paralyserad. Jag sover dåligt och hela jag ser ut som ett vrak. Jag kan fortfarande inte förlåta mig själv för att jag skrämde William så. Jag kan inte förlåta mig själv för att jag fick en gatupojke att känna att han inte kunde stanna kvar där han hade ett liv. Jag kan inte få hjärtat att sluta blöda för pojken som jag älskar. Hur kunde jag vara så idiotisk att jag försökte kyssa honom? På riktigt, jag har inte en aning om William gillar killar ens. Snarare varför skulle han göra det? Han såg ju bara generad ut när Per frågade och tittade konstigt på killarna som höll hand i parken den där dagen. Om jag tänker efter riktigt noga så kollade han nog in tjejen som stod i kiosken med gillande ögon. Åh, vad tänkte jag med, hur dum får man vara? Självklart gillar William tjejer, hur skulle någon någonsin kunna älska mig egentligen...
Nu har jag suttit inne och spejat ut genom det här fönstret i snart fyra veckor. Det är helt sinnessjukt och varje dag hoppas jag få syn på William men han är som uppslukad av jorden. Idag bestämde jag mig för att ta en tur på stan. Men så fort som jag kom ut på gatan så rös jag till av de isande vindarna som vandrade över gator och torg. Jag drog genast tjocktröjan hårdare om mig och tänkte på William som vandra omkring i sin t-shirt. När jag kom fram till köpcentret bestämde jag mig för att själv titta på lite nya tjocktröjor eftersom de gamla höll på bli slitna. Jag bestämde mig till sist för en ljusblå Adidas tröja. Och med den i en påse började jag sakta gå hemåt.
Min blick flackar snabbt över gatorna och hjärtat bankar dubbelt så snabbt när jag ser ett askblont huvud lite längre fram. Jag rusar dit men märker att det inte alls var William utan en kille med äckligt tonat hår i 30-års åldern. Genast går tanken till William igen, hur hans naturligt askblonda hår faller snyggt över huvudet. Hans bleka smala ansikte, dom bleka men fylliga läpparna. Han är så perfekt man någonsin kan bli. Och utan att jag vill det så gör det mig lite ledsen, jag kommer aldrig någonsin att kunna få honom. Aldrig komma till den nivån av perfektion... Jag fortsatte min väg hem och hade tankarna på annat håll när jag känner en hand på min axel. Jag vänder mig snabbt om och tittar mig förskräckt omkring. Jag tappar hakan och står bara och glor som om jag vore helt störd där står nämligen min älskade William. Han uppger ett bländande leende och min kropp bokstavligen smälter, om det är tid nu så låt mig dö såhär, bara synen av honom gör så att jag sakta avlider. Allt jag vill är att ta honom i min famn och aldrig släppa, viska hur mycket jag älskar honom och att jag tar livet av mig om han lämnar mig igen. Men självklart så står jag bara och ler som ett fån och är knäpp tyst. Min lilla intelligens har tydligen åkt på semester och just nu känner jag mig lika förvirrad som en babian i ett hönshus. Helt plötsligt kommer det en stark kast vind som är isande kall och jag ser hur William huttrar till, stackaren står där i bara t-shirt och jag vill Åh så gärna ge honom av min kroppsvärme. Men självklart utger jag ett gott exempel för självbehärskning och står kvar. När William sätter armarna i kors som för att hålla värmen kan jag inte stå ut längre. Utan att ens tänka sträcker jag fram påsen och ber honom att ta tröjan som jag nyss har köpt, han behöver den ändå så mycket mer än jag.
- Men Natanael, det är alldeles för mycket. William sträcker ut handen och vill ge tillbaka påsen men jag står på mig. Och när han till sist kommit i tröjan ser jag hur glad han blir.
- Tack Natanael...verkligen. Förlåt att jag bara stack men jag var tvungen.
- Det är okej, säger jag aningen stumt och mitt hjärta gråter för att jag inte får kasta mig i hans famn och trycka mina läppar mot hans.
- Men jag var tvungen, verkligen. Förlåt. William tittar ner i marken och det ser ut som att han skäms. Utan den minsta tvekan tar jag honom i min famn och viskar att det är okej. William ler mot mig och trycker sig hårt emot mig. Jag kunde lika gärna vara på en annan planet och märker inte ens alla människor som tittar förundrat på oss. När han lossar sig lite ur mitt grepp så ställer han sig och tittar mig djupt i ögonen.
- Tack för allt Natanael, tack för tröjan. Bara tack... Sen böjer han sig fram och som i en dröm känner jag att han kysser mig på halsen. Du inbillar dig Natanael, det här händer inte...Natanael! Sånt här händer bara på film och inte till förkrossade misslyckade poeter! Jag blir helt förstenad och William rodnar och säger att han måste gå. Sen springer han snabbt iväg över torget och jag står kvar när han för länge sedan försvunnit vid horisonten. Hemvägen går för första gången enkel och jag svävar som på moln. Visserligen ligger saknaden av Williams kropp tätt mot min som ett töcken om mig, men det är ingenting motför den brännande känslan av hans svala läppar mot min hals.
Du visade mig himmelriket, fast jag inte var död än. Jag fick känna något så vackert att det inte kan existera på denna jordyta. Du måste vara himmelsk, jag insisterar. För en perfekt skapelse som du kan inte finnas här, inte finnas på riktigt. Kanske drömmer jag, vackre sagodrömmar där jag själv spelar prins. Eller kanske är du min verklighet, en annan slags verklighet. Mitt hjärta bultar så fort att det nästan stannar, mina lungor tar knappt emot luft fast du är mitt syre. Men trots det, William min älskade. Trots det så gör du mig lyckligare än någonsin, lyckligast på jorden. Om jag bara får tänka en förbjuden tanke, om jag bara får låna dig en stund. Då kan jag lova att jag ska visa dig allt underbart. Visa dig känslan av att gå på rosa moln. Är det inte vacker William så säg.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | sorgen - 10 jun 09 - 20:00 | | skit bra! | EMORAiNBOW - 8 jun 09 - 18:06- Betyg:  | "Min lilla intelligens har tydligen åkt på semester och just nu känner jag mig lika förvirrad som en babian i ett hönshus." <--- HAHAHAHAHAHAHA! Jag dooooog!
Men bajs annars, för visst var det sött med halspuss och sånt, men det ska ju vara William och natanael!!! ELLER HUR!!!? :c | | Doloragudo - 5 jun 09 - 05:29- Betyg: | Jag.. Är så.. Mållös!
Du använder dig av ett sådant vackert språk, du får dem kursiva texterna att låta som dikter.
Det är så underbart vackert, jag blir nästan tårögd när jag läser dem. Du är härmed en av mina favoriter :*
& nu till min icke såå poetiska sida:
GÖR SÅ ATT WILLIAM OCH NATANAEL BLIR IHOP, GIFTER SIG BORGLIGT OCH SKAFFAR SIG REGNBÅGSBARN (d.v.s adoptivbarn)
Eller kanske inte så brutalt. Men se för god sake till att dem får varandra, inte den där snobbpeeeer. Honom gillar inte jag. | | WalkingTheDemon - 4 jun 09 - 20:11- Betyg: | | ih, <3 | | gbg_95 - 4 jun 09 - 17:36 | ÅÅÅÅHHH,Självklart älskar jag dig!!!
Men om du gör någon illa så kommer jag defenetivt att ta tillbaka det :P
Helt underbart skrivet, och William <333 | | viunderregnmoln - 3 jun 09 - 22:15- Betyg: | | han gick *cries* | | Mp3 - 3 jun 09 - 20:34 | MAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHHH .
Denna är så fantastiskt vacker! <3 | | PlEaSeKiLlMe - 3 jun 09 - 19:32 | | jättebra :D :D | | NeMriA - 3 jun 09 - 19:22- Betyg: | ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH<3
me dog. | | LisaHoglund - 3 jun 09 - 19:10- Betyg: | WILLIAM ÄR TILLBAKA! <3333 AAAH! Men varför var han tvungen att gå igen? :O De måste ju fortsätta xD
Åh, du skriver så sjukt underbart bra att man blir tokig <3 |
|
|
|
