På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Bordellen oneshot

Inte min stil kanske men jag fick en liten idé här. Kommentera vad du tycker är du snäll :> Hatar smygläsare!
och ännu en gång ursäkta för det här patetiska svammlet ^^

Den mörka grusgången knastrar som vanligt, dörren på huset verkar för allmänheten helt normal. Men dörren betyder ångest, ångest och plåga och sakta förtvinande av vackra kroppar. Dom kallar det glädjehus, fast det borde heta sorgehus. Och fast bordell skulle vara det rätta ordet. Gruset knastrar under skorna, när man öppnar dörren sitter unga flickor i olika utsmyckningar uppflugna på höga barstolar eller soffor. Dom blinkar åt just dig för att själva få mer pengar, pengar att köpa sig livet. Livet som redan är förstört. Pengar för att hela kroppen. Kroppen som redan är trasig. Och mitt ibland dom så sitter hon. Den vackraste av dom alla, den mest anlitade, den mest trasiga. Malin ler vackert åt alla män som kommer in, hon ser ut som en bländande skönhet, en vacker modell. Allt med hennes kropp är perfekt. Men egentligen är den bara ett vackert skal för en trasig och ärrig lite varelse. Där alla män som varit i henne gjort ett ärr som stannar. Alla pojkar som gett henne sin oskuld- eller snarare bett henne ta den - sitter kvar. Men hon ler, ler för att hoppet inte lämnat henne än. Ler för att hon tror på kärleken...

Jag går över den knastrande grusgången. Mina nya läderskor blänker och mina guldsmycken är putsade. Lockarna ligger perfekt i nacken och solglasögonen döljer alla känslor. Flickorna avgudar mig och gör sig till för att snärja mig. Jag är deras ledare säger jag, ägare säger andra. Flickorna kallar mig pimp eller hallick. Det är inte något jag är stolt över, tro inte det. Men har man en gång kommit in i smeten kommer man inte ur, då vet du redan allt för mycket. Själv är jag en av dom mest framgångsrika, tjejerna älskar mig eftersom att jag aldrig slår dom. Kollegorna respekterar mig för att jag har makt.

Jag öppnar ytterdörren och genast tystnar det nervösa fnittrandet och övergår till det högljudda flörtandet. Dom kråmar sig och håller på för att jag ska ta just dom som sällskap för natten. Men jag har inte ögon för någon av dom. Den enda jag ser och någonsin har sett är Malin. Hon är husets stolthet och nu för tiden dansar hon mest, sjunger bra gör hon också. Hon är bland det vackraste jag sett och förtjänar ett så mycket bättre ställe än det här, hon förtjänar kärlek. Och fast jag aldrig trodde det själv, fast alla sakt att jag aldrig kommer älska en tjej efter mitt jobb så älskar jag henne.

Där kommer han instormande genom dörren, den rikaste och högst uppsatta av dem alla. Roberto, min hallick. Men det är något speciellt med honom, han beter sig inte som alla andra. Och han är vacker, vacker och snäll. Men han äger mig så jag kan inte kalla honom underbar. Alla tjejer jobbar på som bara den för att få honom som sin under en natt. Bara för att dom vet att man tjänar mest på att ligga med honom. Själv har jag aldrig ansträngt mig, han kommer ändå. Men jag antar att det bara är för att han tycker jag är snygg, precis som för alla andra män. Varför skulle någon någonsin älska mig? Kan man ens älska en flicka som alla vet hur hon ser ut naken, som alla vet hur hon rör sig i sängen. Som alla vet vad hon arbetar med. En dag ska jag hitta någon som älskar mig, det har jag lovat mig själv, men frågan är om det går. Jag kommer förmodligen måsta fly landet eller skaffa ny identitet...bara jag får råd. Jag passar inte in här, jag vill inte vara här.
- Hej Malin, jag tittar upp och ser dig rakti i ögonen Roberto, i dom där ögonen som får mig att rodna. Om jag bara fick skulle jag dra händerna genom ditt lockiga hår, men jag får inte.
- Hej, svarar jag blygt och tittar bort. Jag kan inte ens se dig i ögonen längre. Roberto hur blev det såhär?
- Skulle du vilja komma till mig ikväll? Hans blick är bedjande, sen när frågar en hallick snällt? Sen när får jag välja själv?
- Javisst, säger jag tystlåtet och ställer mig upp.
- Va trevligt, säger du och du ler. Har jag fått solsting eller log du verkligen Roberto? Snälla, sluta ge mig förhoppningar som inte finns...

Hon sa ja, åh Malin kommer modet att svika mig ikväll? Kommer jag verkligen våga sätta dig i mitt knä och berätta hur mycket du betyder för mig. Saken är den Malin, jag vet inte än. Det är något som tiden får utvisa. Men en sak är säker, jag lovar dig, jag lovar mig själv, jag lovar omvärlden. Att en dag, en dag före du fyller 18 år så ska jag berätta mina känslor för dig. Vilket betyder att jag har 2 månader och 24 dagar kvar. Men jag vill säga det ikväll, precis som alla andra kvällar, när modet svikit mig.
- Kommer jag någonsin komma härifrån? Frågar hon plötsligt, och med en sådan uppriktighet i blicken att jag vikar bort mina ögon. Jag kan inte titta på henne, vill inte såra henne. Min älskade Malin, håll ut, håll ihop. En dag ska jag gottgöra dig för allt det onda, gottgöra oss båda.

Vi kliver in på min flotta våning, med bara det dyraste mode sakerna. Jag håller din hand och sätter dig i den dyra skinsoffan. Och när jag tittar ner på dig Malin, då slår min feghet till igen, du är förbjuden frukt, du är ingenting för mig. Och med samhällets och livets oskrivna regler är vissa saker alltid förutbestämda. Vissa saker var helt enkelt inte menade att hända. Ja är ledsen min ängel, men jag klarar inte av att se dit såhär. Jag går in i köket...

Jag har bestämt mig nu, jag vill inte leva längre. Mitt hjärta är trasigt sedan länge, min kropp har helt tappat känseln. Jag har blivit okänslig av mitt jobb. Från början kunde jag inte känna något för att jag för rädd. Senare kunde jag till och med njuta, om han var bra i sängen. Nu förtiden känner jag ingenting. Men med vana skrik och stön får jag dig att bli stolt, får jag dig att verka duktig. Ingen man kommer på mig, för nersyltade i sitt självbehag. Jag är bara en docka, en liten marionett som du styr för just din njutning. Tänk att också denna flicka hade känslor en gång, kan du tro det?

Roberto, du är den enda som fått mitt hjärta att slå, den enda som kan övertyga mig om att jag faktiskt fortfarande lever. Jag älskar dig Roberto, fast jag inte får. Fast jag egentligen inte vill. Och älskar inte du mig, då tar jag livet av mig, för jag klarar inte av att se dig såhär. Ikväll händer det, ikväll bestämmer du mitt arma livsöde. Det gör inget om du säger nej, en flicka som jag, fylld av ångest och okänslighet är ändå inget värd. Ingen kommer att märka när min livslåga släcks.

Jag har torkat mina tårar nu, jag känner att jag måste se dig igen. Se dig en sista gång före jag lämnar jordelivet. Ångesten är för mycket nu, jag kan inte hålla masken längre. Mitt liv är en plåga och synerna jag sätt finns förevigt fastbrända på min näthinna, fast jag inte vill. Malin, min vackra ängel. Vem tog dig hit? Vem förstörde ditt liv, säg mig så ska jag ta den människan med mig i graven, se det som ett löfte, vill du? Jag går in i vardagsrummet och ser hur du sitter där, sitter där i din egna lilla värld och du ser så allvarsam ut. Undra vad som döljer sig i ditt huvud månntro..
- Älskar du mig? Säger du plötsligt och du stirrar mig stint i ögonen, jag klarar inte av att släppa din ögonkontakt, luften är statiskt laddad och jag vet att jag inom den närmaste minuten kommer avgöra två livsöden. För i din blick ser jag att livsglöden håller på att brinna ut. Hela din kropp utstrålar matthet, älskade Malin... Jag önskar att jag kunde göra något för dig, för dig, för mig för oss. För vårt arma liv som ingen människa kan rädda. Jag älskar dig mer än du någonsin kan förstå, men jag är rädd att vi båda för länge sedan passerat gränsen för återhämtning.

Men kanske, kanske är jag beredd att börja ett nytt liv med dig. Kanske skulle jag orkar med dig i mina armar. Jag älskar dig Malin, så varför känns det så svårt att säga det? Jag vet säkert nu, det är verkligen nu eller aldrig. Om jag inte öppnar munnen nu så kommer min hemlighet att gå med mig till graven.
- Jag älskar dig Malin.

Ett vackert par skådades på flygplatsen, en vackert lockhårig brunett med ett bländade leende och en perfekt kropp. Bredvid henne en lite äldre man, i 30 års åldern. Hans vackra hår lockade sig i nacken och han såg lycklig ut, ja hela hans kropp lyste av värme och kärlek. Dom checkade in på planet mot Thailand. Men det var bara två enkel biljetter. Flickan håller upp passet och kontrollanten läser "Eva Larsson". Den unge mannen visar även han sitt pass "Carlos Martinez"

I staden står polisen redo utanför glädjehuset, inom några minuter är allt över och polisen haffar alla på bordellen. Allt på grund utav ett anonymt tips av en människa i allmänheten. När dom kollar upp namnlistorna ser dom att bara två människor saknas. En brunett med lockigt hår som heter Malin Oscarsson och hallicken Roberto Ruiz. Poliserna skakar på huvudet och slänger listan i soptunnan, dom har säkert gått under jorden redan.

På flygplanet som just nu flyger ovanför dom sitter ett kärlekspar och ler, ler över deras alldeles egna hemlighet. Ler åt deras nya framtid tillsammans. Det kommer inte vara lätt och det kommer inte gå fort. Men kanske kan man köpa sig ett nytt liv, ett liv fullt av lycka. Så länge man är med den man älskar...

Kommentarer - (Snittbetyg: 4.8)

InTheShadows - 30 jun 09 - 22:23

oh, :( jag vill ha mer. <3

VeraLing - 9 jun 09 - 20:46- Betyg: