Kanske en brutal mördare? (oneshot) |
Jag känner någons blickar i nacken men jag vågar inte vända mig om av rädsla för vad jag kan få syn på. Jag fortsätter att gå med målmedvetna steg och inbillar mig att någon väntar på mig när jag kommer hem, att någon skulle sakna mig om jag försvann men innerst inne vet jag att det inte stämmer.
Jag ökar stegen men den där eviga yrseln slår till och jag snubblar över mina egna fötter. Jag faller inte men min fart har avtagit och den som går bakom mig har kommit närmare under de få sekunder som jag stannat upp. Mitt hjärta slår hårt och snabbt för att blodet ska nå ut till alla kroppsdelar och jag flämtar efter luft genom tilltäppta luftrör. Jag snubblar än en gång, men jag återfår balansen även denna gång och fortsätter utan att falla. Mina ben är så evinnerligt trötta och det är en bra bit kvar tills jag är trygg bakom låsta dörrar. Det börjar kännas som en amerikansk skräckfilm, en sådan där den super snygga blondinen blir jagad av en blodtörstig mördare. Enda problemet med detta koncept är att jag varken är blond eller snygg och jag hoppas verkligen att stegen där bakom mig inte tillhör en massmördare.
Jag snubblar, faller och det svartnar framför mina ögon.
*
Jag är på väg hem från bussen precis som var enda fredagskväll men det är mörkare idag än vad det brukar vara. En flicka går framför mig på stigen, hon verkar inte kunna gå rakt. Jag såg henne inte gå av bussen, utan hon kom ut vinglandes från en av de villor som ligger parallellt med gångstigen. En vild fredags fest pågick där inne, och hon var antagligen på väg hem. Jag suckade och fortsatte efter henne eftersom jag kände mig tvingad till att se till så hon kom hem ordentligt, för antagligen var hon rejält onykter.
Hon andades tungt och plötsligt snubblade hon till. Jag skyndade ikapp för att hjälpa henne men det var onödigt eftersom hon återvann balansen med en gång, så jag höll avståndet mellan oss.
Hon gick snabbare nu, verkade bli nyktrare av den kyliga nattluften. Jag fnissade till, tyst för mig själv, vilken hjälte jag skulle bli. Hoppas att hon inte tror att jag är en blodtörstig massmördare, det skulle kunna bli lite obehagligt om hon hade pepparspray i sin handväska. Hoppsan, nu snubblade hon igen. Denna gång hade hon inte lika stor tur som de tidigare gångerna utan nu föll hon huvudstupa rakt ned i diket, till synes avsvimmad.
Jag skyndade fram och försökte väcka henne, men när hon inte reagerade letade jag upp hennes ID-handlingar. Sedan hivade jag upp henne över axeln och bar hem henne till hennes hus.
*
Det ringer på dörren. Hoppas skitungen vaknar och öppnar dörren. Det ringer FORTFARANDE på dörren. Varför öppnar hon inte? Jaha, jag antar att jag måste gå upp och se vad fan som står på. Jag ska fundera ut ett straff i morgon. Vad är nu det fördömda låset någonstans? Där är det visst. Nämen? Vad är nu detta? En främmande pojke? Nu ligger hon riktigt risigt till. Men vänta. Vad säger han? Han hittade henne avsvimmad i ett dike? Varför lät han henne inte bara ligga? Nu ska hon få. Hon trotsade sitt utegångsförbud. Detta kräver ett mycket strängare straff… Bäst att han bär in henne till hennes rum. Nej, nu måste han skynda sig, jag är trött. Dörren får lov att vara olåst, hoppas han har vett i skallen att stänga den efter sig i alla fall. Aj som f… Där var visst en tröskel. Och där var en vägg. Äntligen, där är sängen. Mmmmh
*
Jag slog upp ögonen till en brännande huvudverk och fann till min förvåning att jag befann mig i min egen säng. Det var underligt eftersom det sista jag mindes var att jag hade flytt från en mördare och snubblat i skogen, sen var det svart. Mamma knackade på dörren, hon hade kanske varit orolig trots allt. Hon skällde på mig och sedan sade hon att det var tur att den där pojken hade hittat mig i skogen och burit hem mig, vem vet vad som hade kunnat hända annars. Jag stirrade förvånat efter henne när hon gick ut och smällde igen dörren efter sig. Jag kände att det låg något i min ficka och stack ned handen. En papperslapp med ett telefonnummer på… Konstigt, jag undrar om jag ska ringa upp… Nej, det får bli i morgon. Mina ögon lock blev tyngre och gled slutligen ihop och jag föll i en djup sömn.
|
|
|
|
