-Har inte kommit på ett bra namn ännu- Andra delen |
Jag tittade sorgset ut genom mitt fönster för att för tredje gången mötas av det dystra regn som smattrade mot rutan. Det var söndag och metrologerna i TV hade lovat snö till helgen men det närmsta jag hade kommit till snö var när jag åkte skidor med mamma i frankrike. Det var för tio är sedan och lyckligtvis hade jag aldrig varit nära det igen. När jag ännu en gong sneglade mot fönstret hade regnet till min lättnad slutat attackera mitt fönster men det regnade fortfarande. Fast nu kände jag hur det dova smattrandet gjorde mig lugn och bekväm. Jag kände hur jag var på väg att nästan försjunka i någon form av trans.
”Jenny” Jag väcktes ur mina tankar av en välbekant röst som tillhörde min mamma. Jag hade bott hos Melinda, som min mamma hette, i hela mitt liv. Pappa hade jag inte träffat så ofta och mamma ville inte prata om honom så jag undvek det samtalsämnet.
”Ska jag behöva komma upp till dig för att du ska uppfatta vad jag säger?” Någonstans i mitt undermedvetna hörde jag hur hennes irriterande fotsteg skyndade upp för trappan mot mitt rum. Mindre än två sekunder senare såg jag att hon stod i dörröppningen och pratade med mig. Hennes händer viftade runt i stora och irriterade cirklar i luften men jag uppfattade inte vad hon sa eftersom jag tänkte på något helt annat. Till slut lyfte jag blicken och sneglade försiktigt på henne. Hon stirrade på mig och jag insåg att jag borde ha lyssnat på vad hon sa. Men så småningom förstod jag vad hon hade menat. Jag kollade på klockan och till min förvåning var klockan nästan tre på natten och jag hade varenda lampa i rummet tänd och jag spelade fortfarande ”Welcome to the black parade” med My Chemical Romance på högsta volym. Jag reste mig för att skruva ner men mitt låga blodsocker gjorde så att jag fick sätta mig ner igen för att inte svimma. Nu hade jag återfunnit medvetandet så pass att jag kunde höra hur mamma skällde ut mig så jag mumlade något som jag hoppades lät som en ursäkt.
När jag hade stängt av musiken gick jag till vårt badrum för att borsta tänderna fick jag en obehaglig känsla av att någon iakttog mig. Jag vände mig om men ingenting var ovanligt. Det enda ovanliga jag såg var att blommorna inte hade vissnat.
”Men vad hade du väntat dig” mumlade jag nästan ohörbart för mig själv.
Även om jag visste att det bara var jag kvar på ovanvåningen tittade jag ändå en gång extra över axeln innan jag stängde badrumsdörren.
|
|
|
|
