För alltid slutna ögon |
FÖR ALLTID SLUTNA ÖGON
Jag rusade in i klassrummet, där stod fröken med sin vanliga röda ylletröja och sina blåa raka jeans. Håret var stort och fluffigt, som en pudels hår. Hennes glasögon var stora med tjocka svarta bågar. Hon tittade argt på mig med sina läskiga falkögon.
– Varför är du så sen? Snäste hon med kolsvart blick som stirrade rakt in i mina ögon.
– Jag försov mig, svarade jag och skämdes en aning. Min blick sjönk ner i marken.
Jag hade just slängt ur mig en fet lögn. Jag kunde inte se fröken i ögonen mer, blicken var fortfarande fäst i marken.
Jag gillar min fröken väldigt mycket. Hon bryr sig om mig och vill att jag ska lyckas i skolan. Det känns bra att veta att det finns någon som bryr sig. Jag förstod mycket väl att hon blev besviken på mig när jag var så sen utan anledning.
Och denna lögn, varför säger jag aldrig något vettigt?.
Jag var inte alls sen till skolan, utan tidig som vanligt. Jag hade suttit på min vanliga plats, på en bänk ute på skolgården. Bara suttit där och andats in den underbara friska luften, vilket hjälpte till att rensa mitt samvete som hela tiden tärde på mig. Mitt samvete som hela tiden sa åt mig att det var fel av mig att komma till världen, att jag är en hemsk och onödig individ som bara är ivägen för andra. Javisst, allt var bara mitt egna fel.
Två äldre tjejer hade kommit fram till mig där jag suttit i min ensamhet. Dem viskade och pekade, fnissade och skrattade. Båda var väldigt långa och ganska söta. Hyn var gyllenbrun och deras blonda hår bländade mig i solens hetta. Dem var två tjejer av den sorten som säkert alla killar skulle gilla.
Dem var i alla fall raka motsatsen till mig. En kort, knubbig, blek och mörkhårig flicka som alltid såg lika risig ut. En sån där som ingen lade märke till.
Dem tittade konstigt på mig, från tårna till ansiktet och från ansiktet till tårna igen. Samma gamla visa.
- Sådana där skor har min mormor, började den ena
- Och en sån där jacka såg jag på loppis häromdagen, fortsatte den andra.
Jag blev förälskad i den där jackan första gången jag såg den. Det ser ungefär ut som en vanlig svart kofta med rosa tyg knappar. Och skorna var jag väldigt förtjust i också, dem hade jag ärvt från min kusin från polen. Röda skinnskor var det rätta för mig, hade jag tyckt.
Men jag bara satt där på bänken och stirrade på dem. Och jag tog emot all skit som dem slängde ur sig, som att ingenting hade hänt. Alla år jag kan minnas har jag bara tagit emot alla smällar utan att ens försöka säga ifrån. Och även denna dag fick jag känna mig kränkt, ovärderlig, ful och äcklig.
Jag fantiserar ofta om att man skulle kunna försvinna bort från allt elände genom att bara sluta sina ögon, det vore underbart.
Så jag slöt mina ögon, men kunde fortfarande känna att min kropp satt kvar på den där ruttna bänken, och jag kunde fortfarande höra de där två söta flickorna fnissa.
Flickorna sa åt mig att flytta på mig, dem tyckte det var deras bänk nu.
Vad dem nu menade med det, jag förstod ingenting, och jag la inte ner någon energi på att försöka förstå heller. Jag bara lunkade lugnt därifrån och lät dem ta min plats.
Jag hade ingen ork kvar att bry mig. Jag var allt för van att bli behandlad på detta sättet.
Allas åsikter om mig hade hjärntvättat mig totalt.
Varför blev det så här? Varför just jag?
Det var verkligen inte meningen att jag kom till, vilket misstag.
Tankarna spred sig mer och mer i huvudet, som säkert snart skulle sprängas.
- Hallå?! Skrek någon så högt i mitt öra att alla tankar krockade i skallen på mig.
Jag hoppade till så kraftigt att jag råkade slänga upp en arm i ansiktet på killen som satt bredvid mig. Men han tittade bara på mig och skakade på huvudet.
Fröken hade försökt få kontakt med mig ett bra tag men inte lyckats. Jag hade ju suttit i mina egna tankar och vart helt borta.
Fröken kollade om jag var klar med uppgifterna vi hade fått i början av lektionen. Men mitt papper var helt tomt. Utan någon ursäkt tog jag mitt tomma papper i handen och gick därifrån.
Den där känslan som jag alltid fått gå runt med, hade växt sig större. Den tog all plats i min kropp och min hjärna. Jag orkade inte tänka rent. Ändå var detta bara en bagatell av det som i vanliga fall brukar hända.
Jag läste på pappret med uppgifterna på. Uppgiften var att skriva en dikt som var personlig på något sätt. På pappret fanns det med några dikter som fröken valt ut. Jag gillade dem inte alls.
”Livet är som en dans på rosor, men ibland kliver man på taggarna”
Vem är puckot som skrev det här?
Livet är inte en dans på rosor, livet är att krypa fram genom otäcka taggbuskar.
Varför måste just jag, jämt och ständigt kliva på dessa eländiga taggar?
Någon vacker dag vill jag också kunna sväva fram på rosornas mjuka och väldoftande blad.
Jag suckade djupt. Försökte ännu en gång sluta mina ögon och försvinna, men det funkade inte denna gång heller. Jag fortsatte med tunga steg mot en annan eländig tagg i livet.
Mitt rum är mörkt. Gardinerna fördragna, en liten ynklig lampa på sängbordet ger mig ett svagt ljus i rummet. Det ligger kläder över hela golvet, jag får ploga mig fram för att nå min lilla säng som är placerad längst in i hörnet. Det är där jag brukar ligga och fundera.
Fundera på hur hemskt dålig jag är, och det gör jag även denna dagen.
Samma känslor, samma tankar. Som alltid.
Men det är så härligt att ligga i sängen med slutna ögon. Då jag kan fantisera om ett helt främmande land där alla är precis lika konstiga som mig. Där jag hade passat in.
Det är så härligt att kunna drömma.
I drömmarna är allt perfekt. Jag är perfekt, livet är perfekt. Jag vill att verkligheten ska vara som mina drömmar, som det är när jag ligger i min säng med slutna ögon.
Nu var allt bra, en lång stund. Det kändes underbart. Men som alltid blir jag störd i mina lyckliga fantasier.
En arg röst ropar på mig, mina vita ögon byter genast skepnad. Svart i blicken, svart i själen, stirrar jag nonchalant in i ett par ögon som skiftar färg från vitt till svart. Jag hatar den synen.
Jag hatar att varje dag behöva stå ut med att se denna varelse, som också vill bli kallad mor.
Mor? Något sådant existerar inte i mitt ordförråd. Och far? Det har jag tydligen haft många, men aldrig märkt av dem. Vilket är väldigt underligt. Men varför bry sig?
Jag gjorde som alltid, spelade en nonchalant roll. Det får sådana där hemska varelser att försvinna.
Idag ville jag lyckas. Idag skulle det ske. Den rätta dagen var kommen. Jag kunde känna det. Jag gick med lätta steg in i badrummet. Där låg dem, mina enda vänner, mina bästa vänner. Jag greppade tag i en och lät den kittla min nakna kropp.
Den kittlade mig på armarna, i ansiktet och på halsen. Det var så skönt. Så skönt att det uppstod röda gnistor, röda och kärleksfulla. Idag var mina vänner riktigt snälla.
Dem kittlade mig mer och mer och jag skrattade och njöt.
Jag njöt länge, dem röda gnistorna var längre inte synliga. Vart var jag någonstans?
Det var precis det stället jag alltid är på när jag sluter mina ögon. Det var underbart.
Jag försökte öppna mina vita ögon, men dem var låsta. Låsta för gott?
Ja, mina vänner hade hjälpt mig att låsa mina ögon, som för alltid nu kommer vara slutna.
Jag kan dansa på rosornas mjuka och väldoftande blad. Mina ögon är slutna. Allt är underbart.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Mokko_ - 14 jan 07 - 20:17- Betyg:  | | Verkligen fint skrivet :) | | minimuffla - 1 maj 06 - 20:18- Betyg: | | Den var skitbra! Det bästa var att du inte skrev som alla andra; jag mår så jävla dålig, jag vill ta självmord, mina rakblad, trycka hårt och dra, blod.. Utan dina liknelser om man kan kalla dom för det. Ofantligt bra! | | TrasigFlikka - 28 apr 06 - 04:09 | shit vilken fin text!
jätte bra skrivet!! | | icca_ - 28 apr 06 - 02:12- Betyg: | Ojj.. Verkligen hemsk novell. Dock tror jag att det är många
som känner på det här sättet och det är hemskt att ingen reagerar.
Jag är själv jätte dålig på att reagera. Stark novell. | | Cilises - 28 apr 06 - 01:39 | älskade den här totalt!
Det vackraste var beskrivningen av rakbladen...inte det vanliga, trycka, dra, blod...utan jävligt mycket vackrare!! |
|
|
|
