En flickas liv i ångest och panik... [del2] |
Flickan hade tur. När hon försiktigt öppnade dörren såg hon hur hennes pappa satt framför TVn med hans nya fru. Det lilla oskyldiga barnet satt i hans famn och han gullade med det som om han verkligen älskade det.
Det som flickan aldrig kännt, som hennes far aldrig gav henne. Det fick nu den lilla pojken som satt i hans famn. Kärlek.
Ett barn så litet, så ovetande om både förflutet och framtid. Hur skulle den lille reagera den dagen han fick veta vilken hämsk far han hade, om pojken någonsin skulle märka det.
Flickan smög ner för trappan och in på sitt rum. Hon vad den enda som sov på nedervåningen. Som separerad från resten av familjen, men det var hon glad för.
Hon tog fram en bok och började läsa, men kunde inte konsentrera sig. Helst av allt ville hon ringa sin bästa vän. Men hon ville inte göra henne orolig, och hon trodde ändå inte att hon skulle få ur sig annat än snyftningar.
Dörren öppnas plötsligt och flickans storasyster kommer in. "vad gör du Sanna?"
Sanna? Ja just det ja, det var ju flickans namn. Det hade hon nästan glömmt, för hon kände inte att hon tillhörde ett namn. Hon kände sig inte levande.
Sanna hatade när hennes syster skulle stega in i hennes rum hela tiden. Hon ville bara vara i fred. Var det för mycket att begära?
Sanna insåg plötsligt att hennes ärr var tydligt blottade och vred snabbt på armen förvånad över att systern inte hade märk någonting. Skulle hon ens bry sig ändå?
det började genas en disskusion som slutade med att Sanna skrek av ilska och hennes syster som överlägset gick därifrån.
Varför kunde ingen älska henne? Inte ens hennes egen syster. Lillasyster är för liten för att förstå, igentligen tretton men beter sig som tio.
Sanna anade att hennes lillasyster hade sett ärren på hennes arm. Men hon fattar nog inte vad det är.
Vissa tillfällen skulle sanna bara kunna strypa sin nya lillebror och hans mamma... och självklart hennes pappa också om hon kunnat.
Men i bland känns det som om hennes lillebror är allt hon har. han lever i en lycklig ovishet om vad världen är för en hämsk plats och Sanna önskar att han kunde få leva så hela sitt liv. Men han kommer också att veta så småning om.
Nästa dag i skolan är Sanna tystare än vanligt, för hon är ganska blyg och säger vanligtvis inte mycket så det är ingten som märker någon skillnad. Hon kan inte konsentrera sig alls och önskar mest av allt att hon kunde få bo hos sin mamma hela tiden i stälklet för bara två veckor i månaden.
Men hennes mamma skulle aldrig förstå. Hon skulle bara börja behandla henne som en annan människa igen , som om hon inte tillhörde familjen.
det gjorde hon sist Sanna försökte snacka om sin pappa. hela samtalet ledde till hur hennes mamma tyckte så synd om hennes systrar för att de var dom som lidit mest av det hela.
Som om inte Sanna hade lidit då eller? Hennes systrar var inte det som skar sig... eller som grät nätterna långa. de var inte de som drack för att inte känna, eller testade att röka för att se om man blev lugnare av det. de var inte det som led ständigt av hela skiten!
Men Sannas mamma tycktes inte ens tänka tanken att hennes mellandotter skulle ha lidit alls av situationen. Nej , det var kanske omöjligt i hennes ögon. Men varför? det var ju alltid Sanna som han hade slagit mest, det var alltid henne som han hade skällt på mest och det var alltid hon som hade önskat redan då, vid åtta års ålder att hon inte längre fanns mer.
Nej, hennes mamma skulle aldrig förstå.
Visst slår inte Sannas pappa henne längre, men hon blöder fortfarande innuti. Och vem vet vad som kan få honnom att börja igen?
Artt leva i rädsla för sin pappa, ständigt ovetande om vad som kommer att ske. Att se honnom få en andra chans när han har försört hela hennes grund till framtiden. För det är väl så , att en trygg barndom är grunden till resten av livet ... eller?
Copyright by Nathalie
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Cilises - 28 apr 06 - 00:02 | om det här har hänt dig....så finns jag här!
annars....jävlar vilken underbar novell!!
Hoppas snart på mer:) | banan_party - 27 apr 06 - 21:15- Betyg:  | den va bra ! den här o första delen !
as bra o jag känner igen mej !
men varför e de alltid så att de e pappan man förlorar
o gör saker så man mår dåligt ?
Min pappa slog mej o till sist slängde han ut mej strax
innan ja fyllde femton. :(
Hatar livet !
Men ha de bra ! kraam ! | | Poet_91 - 27 apr 06 - 15:27- Betyg: | Gumman.. jag vill inte att du ska ha det så här..
Grät när jag läste..
Men jag finns alltid här jag oxå glöm inte
de..
Och det finns faktiskt sånna som älskar dej
för jag gör det <3<3 |
|
|
|
