Vandraren (oneshot) |
Det är så kallt och marken är hård under min trötta kropp. Mörkret har lagt sig över världen och nu ör det natt. Stjärnorna tänds en efter en på den mörka himlen och jag räknar dem. Månen stiger upp och allting ser annorlunda ut i det silvriga ljus som gör natten ljus som dag. Jag har tappat räkningen och böjar om igen men inser snart att det är hopplöst. Tankarna får vingar och fastnar någonstans långt borta. Mina ögonlock blir tyngre och tyngre och snart har sömnen kommit för att lugna mina andetag och ge mig vila. Jag drömmer mig bort men när jag vaknar utan solens första strålar som långsamt torkar bort daggen från min kappa kan jag inte minnas någonting alls av mina drömmar.
En fågel kvittrar i mitt öra och för en sekund känns det som om jag skulle kunna svara honom, eller förstå vad hans sång hyllar.
Jag reser mig inte från min sovplats utan ligger kvar under det träd jag valt som skydd. Jag tittar upp i den mäktiga kronan och kan skymta den allt blåare himlen där bakom trädets gröna grenar. Jag känner med min kropp hur marken under mig långsamt vaknar till liv och trädets rötter som är min madrass sträcker på sig för att jaga bort sömnen.
Solen skiner vit från den klara himlen, inte ett moln syns. Landskapet som jag befinner mig i är underbart grönt i en mängd olika nyanser och jag vet inte namnet på ens hälften av dem. Träd pryder kullar och i dalar finns vattensamlingar, stora sjöar och en och annan flod som långsamt ringlar fram genom landskapet i en fåra som är lika gammal som trädet jag ligger under. Ett och ett annat hus skymtar även på avstånd och skorstensröken ringlar sig upp mot himlen och försvinner sedan ut i atmosfären. Världen är nu helt vaken och fåglar kvittrar och en stillsam vind rasslar i det mäktiga trädets löv och rufsar om i mitt långa hår. Jag reser mig långsamt upp i sittande ställning och letar fram min packning. Jag plockar fram en liten bit bröd och en liten bit ost, för jag måste vara sparsam. När jag inmundigat min knappa frukost dricker jag en stor klunk vatten. Dricka behöver jag inte oroa mig för, för trots det att min vandring är lång finns det gott om vattendrag och bäckar som kan släcka min törst. Jag packar ihop allting, reser mig och tar min vandringsstav i högra handen och sedan beger jag mig iväg på den långa vandringen som jag har framför mig som kommer att föra mig till okända delar utav denna världen där ingen vandrare förut satt sin fot. Min långa ylle kåpa fladdrar lojt bakom mig i den ljumma vårvinden och mina fotsteg knastrar mot grusvägen som jag vandrar på. Vägen är lång men jag kommer förhoppningsvis nå fram till mitt mål innan fullmånen blir till fullmåne igen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | viunderregnmoln - 23 apr 09 - 22:15- Betyg:  | | snyggt (Y) |
|
|
|
