~ Dagen jag insåg att du fortfarande finns kvar. |
Vinden ven utanför, genom den dammiga fönsterrutan kunde man se hur vinden lekte runt med de rödgula höstlöven på marken. Mina andetag immade igen rutan när jag lutade huvudet mot.
Jag hörde ett motorljud och släppte löven med blicken och kollade åt andra hållet. En likbil kom uppkörandes på våran uppfart, och ut på vinglande ben kom farmor. Aaro, farmors bror, pappas morbror hade dött, bara veckan innan, bara 56 år gammal. Han hade fått akut leukemi som tagit honom till himlen.
Himlen... min andra hälft fanns där också. Jag blundade och kände hur det började göra ont i mig vid hjärtat och mage, Julian. Min änglapojke, han hade kämpat sig igenom sina alkoholistföräldrars misshandel, alla sina problem, för min skull, och för sin. Han ville visa sina föräldrar att de inte kunde knäcka honom, men det kunde de.
Han hade varit min sedan vi började i samma klass i sjuan, 13 år gamla. Och nu för två månader sen, en termin in på andra året i gymnasiet, 17 år gammal. Fanns han inte mer. Han hade packat sina svarta resväskor med olika bandmärken på och tagit tåget till himlen.
Han sa att han var okej, att det var okej att jag umgicks med mina vänner
den kvällen. Samma kväll som jag var ute med mina vänner tog han sitt
liv, och jag kan inte sluta skylla på mig själv.
Men jag saknade honom, för jävligt mycket. Och de här två månaderna utan
honom hade allt bara varit tomt, en människa som varit där, hela tiden,
varje dag, i fyra år, i 1641 dagar.
Jag kände att tårarna kom, och jag lät dem rinna.
"Tilda, det är dags att åka nu." Sade pappa mjukt där han stod i
dörröppningen. Jag mumlade fram ett okej och strök bort några tårar.
Pappa kom och kramade mig, han visste att jag tänkte på Julian. Det var
klart att jag var ledsen att Aaro inte fanns mer, men jag kände honom
knappt. Nu var det mest jobbigt att bli påmind om Julian, och hans
begravning, samma kyrka. Det var min familj som ordnade hans begravning,
hans föräldrar brydde sig inte. Begravningen som skulle vara ett fint
avsked, vart ett helvete när hans föräldrar dök upp, berusade.
Pappa gav mig en sista kram, tog sedan min jacka som låg på skrivbordet och vi gick
ner.
Hela bilfärden till kyrkan satt jag och stirrade ut genom fönstret. Kände
mig helt tom inuti. Jag kände farmors hand som kom trevande och jag tog
den och kramade om den hårt, men rädd för att krossa hennes sköra hand
släppte jag den igen.
När vi kom ut ur bilen kom det ut fyra herrar ur kyrkan, öppnade bagageluckan
och bärde ut kistan med Aaros kropp i. Farmor vände bort huvudet. Vi gick
tillsammans in i kyrkan, farmor höll sig stark hälsade på alla och
berättade om vakan efteråt. Mamma kramade om mig hela tiden och pappa stod
tillsammans med sin bror lite längre bort.
Det gick kanske fem, sex, sju minuter, innan farmor kom tillbaka, jag
visste att hon ville att jag skulle gå in med henne. Nu var vi båda
lämnade, dock inte på samma sätt. Men bror som pojkvän. Vi behövde
varandra.
Dörren in till salen var en stor trädörr i ekfaner. Och själva salen var
rund, kistan stod i mitten, prästerna bakom och alla bänkar runtom.
Mamma och pappa satte sig längst bak tillsammans med min faster och
farbror, och jag satte mig på farmors högra sida, min låtsasfarfar på
andra.
Vi höll hårt i farmors händer och hon lutade sitt tunga huvud mot min axel.
När alla suttit sig ner, började prästerna tala, det var två stycken. En pratade finska, för majoriteten av alla som var där hade rest ifrån Finland. Men det var mest den svenska prästen som talade.
Efter 20 minuter av att sitta och lyssna fick man gå fram och lägga en ros på kistan. Farmor kämpade mot tårarna, höll sitt egna lilla tal på finska och la en mörkröd ros som bildade en kontrast mot den vita kistan. Alla gick med tårar fram, en tant bröt ihop helt. Skrek och slängde sig på kistan. Men jag ska inte säga något... för det var nästan exakt så som jag reagerade på Julians begravning.
När vi satte oss på bänkarna igen, spelades Aaros favoritlåt. Många grät. Jag med.
Jag visste att jag borde stannat hemma från begravningen, jag var fortfarande känslig. Tårarna rann och jag var glad att jag inte hade så mycket smink på mig. Jag orkade inte bry mig om alla runtom, jag bara grät, min Julian.
Jag vart varm, bara sådär. Tomheten som kändes som att den skulle äta upp mig inifrån började sakta försvinna, jag förstod inte. Jag är ledsen, jag ska inte känna mig bra, jag ska vara ledsen, finns ingen anledning att vara okej nu. Men tårarna avtog och så gjorde tomheten.
Jag tittade mig omkring, runt i salen. Jag visste hur det såg ut, det var ju exakt samma sal som Julian haft sin begravning i.
Jag vet inte vad som hände då, men det var i alla fall då jag började gå på gudstjänster. En gång i veckan bara för att få den där tomheten att försvinna. Julian levde fortfarande, det var bara hans kropp som inte fanns här.
"Älskling du kan fortfarande se mig,
du lovade att inte släppa taget
... och det gjorde du inte"
Julian Berggren<3
Rest in peace.
- - - - - - - - -
Detta är min novell/uppsats i svenskan, inte så bra. Skriven under mycket stress, men ja. Får hamna här ialf.
Den är inte sann. Bara lite med farbrorn.
|
| Kommentarer | | xXJoinTheShitxX - 24 apr 09 - 17:48 | | asså... hej MVG?<3 | | smuttsigflicka - 23 apr 09 - 15:43 | | Av någon "tur" lyssnade jag på en lugn låt, "here whitout you" av 3 doors down, så när jag läste denna bölade jag x( Och det gör jag fortfarande, tänker på en som gick bort för snart 1 år sedan. Bra skrivet! |
|
|
|
