kyla och morgonsol |
Morgonsolens strålar trevar försiktigt över den morgontrötta staden som sömnigt sträcker på sin gråa betongkropp. De gyllene strålarna torkar upp daggen och sträcker ut trädens skuggor så att de täcker varenda millimeter av gatan som en flicka långsamt vandrar längs med. Skuggorna verkar inte hotfulla men deras beröring verkar vara allt annat än kärleksfull när de berör flickans bleka varelse. Det är kallt i luften och på träden ligger ett tunt lager rimfrost men det verkar inte påverka flickan alls, även då hennes vackra vita klänning saknar ärmar. Trots denna brist på värme verkar hon inte alls frysa, hon verkar totalt likgiltig inför allting förutom vägen framför hennes fötter, som för en betraktare skulle kunna tyckas vara väldigt intressant då flickans blick är riktad neråt, på en punkt precis framför henne. Hennes fötter som förövrigt är bara, den bitande kylan till trots, som morgonsolens strålar ännu inte hunnit med att värma upp. Scenen är väldigt fridfull men om man tittar riktigt, riktigt nära kan man se att små klara kristall liknande tårar letar sig nedför flickans kinder som är rosenröda av kylan. Om man kollar närmare, tänk dig att du står precis bredvid henne, så kan du även se att hon håller något i sin knutna näve, något blankt och vasst. Flickan fortsätter att gå och vårt nära betraktande bekommer henne inte eftersom hon inte koncentrerar sig på något annat lika intensivt som att sätta den ena foten framför den andra och inte tveka. Nej, hon får absolut inte tveka, för då kanske hon ångrar sig och då skulle denna smärtsamma promenad vara helt i onödan. Hon öppnar handen, men stannar inte till för en sekund. Sedan tar hon det blanka och vassa föremålet i sin högra hand, ty hon är högerhänt, sedan håller hon ut vänster arm en liten bit från kroppen, Hon håller upp föremålet och sänker det mot den vänstra handleden och utan någon som helst precision trycker hon till, utan att sikta och utan att titta efter ifall hon åsamkar sig själv någon dödlig skada, trycker hon med all den kraft hon kan uppbåda. och fortfarande rör hon sig mot sitt mål, kanske att hon saktat ner lite, lite. Hon hade tur, för på någon mirakulöst, eller oturligt nog kanske man ska säga, så träffar hon pulsådern och blodet pumpas taktfast ut och rinner nedför hennes handled och breder ut sig över den vita, vackra klänningen som nu är förstörd. Men det bekymrar inte flickan, ty hon är redan svagare och hennes steg börjar vackla och hon snubblar. Hon anstränger sig till det yttersta och snart står hon på räcket av en hög bro. Hon funderar inte ens en sekund, hon har redan bestämt sig och hennes sinne är avtrubbat av de tabletter hon svalt innan hon begav sig ut på sin sista vandring så hon skulle inte kunna forma en hel tanker även ifall hon hade försökt, vilket hon inte gör. Hon kliver upp på räcket och kastar sig sedan ut i tomheten. Men den tomheten och frihetskänslan hon så länge önskat sig varar bara i några sekunder, ty hon faller snabbt och snart träffar hon den ljusa och vackert glimmande vattenytan som tar emot henne och krossar vartenda ben i hennes ack så ömtåliga kropp. Hon sjunker ned i mörkret men hon märker ingenting, ty redan i fallet slutade hennes hjärta att slå.
|
|
|
|
