den 1 april 2009 -20.17- |
eftersom så många var nyfikna på en uppföljare, vilket jag inte alls hade planerat kände jag mig manad att trots det skriva denna. Personligen tycker jag att uppföljare är dåliga och så är nog tyvärr fallet med även denna uppföljaren. Jag hoppas inte att ni blir allt för besvikna men skriv gärna vad som är bra eller dåligt med den så att jag kan bli bättre till nästa gång. Om det ens blir någon nästa gång... Men i alla fall så får du ha en trevlig lässtund och jag hoppas att jag lever upp till förväntningarna...
Den kalla vårluften rinner ned i mina såriga lungor och lindar smärtan och jag försöker bevara luften i mina lungor men jag måste bli av med den unkna luften som befunnit sig där alltför länge. När jag andas ut spricker såren upp igen ty mina andetag är frätande. Likaså är de smärtsamma tårarna som lämnar blödande sår på mina kinder och som fräter hål i pappret där de faller. Meningarna blir oläsliga bara enstaka ord skymtar och inget sammanhang står att finna. Men jag fortsätter trots detta uppenbara hinder att skriva. Jag behöver inte skriva för att minnas ty mitt minne är oklanderligt men jag vill dela med mig utav min historia.
Med läppar blodröda och lika giftiga som en orms sylvassa betar är en kyss allt jag önskar mig efter min alltför långa vila.
Med en sista kraftansträngning har jag rest mig i sittande ställning. I månskenet kan jag skymta att jorden omkring mig är mörk och fuktig efter ett välgörande vårregn, och även fylld med benknotor. Jag reser mig upp i kistan och sträcker armarna mot den stjärnbeströdda himlen som välver sig ovan kyrkogården. Jag är svag och mycket blek efter snart två decenniers fasta och jag måste leta upp levande föda med en gång. Jag tar ett par djupa andetag till, åh vad ljuvlig den ljumma luften smeker mitt inre. Jag behöver visserligen inte andas men det känns skönt att återigen fylla bröstet med syre efter den långa tiden utan denna trevliga förnödenhet som fyller mitt luktorgan med de underbara dofterna utav vår. Jag blinkar till och den mjölkiga hinnan som lagt sig över mina ögon medan de varit slutna mot mörkret försvinner och jag kan åter igen se klarare än någon mänsklig varelse, men sedan är jag inte mänsklig heller. Jag synar min utstyrsel och borstar bort ett par inbillade dammkorn och slätar ut några skrynklor. Min sammetsklädda kista har varit mycket välförsluten och inte ett dammkorn har letat sig igenom springorna, rädda för vad som har vilat där, med törsten slitande i strupen. Jag tar ett steg upp på gravbacken bredvid min grav och går långsamt min väg. Jag betraktar de gravstenar som står bredvid min och läser likgiltigt paraden av namn och årtal som är helt saknar betydelse för mig. Jag vandrar vidare, mina steg är helt ljudlösa mot den grusade gången, inte en sten rör sig. Allt ser exakt likadant ut som det gjorde innan jag bokstavligt talat gick under jorden men istället för vinter och snö är det värme och grönt gräs som välkomnar min återkomst. Vårnatten är så underbar och jag har saknat den syn som breder ut sig framför mina längtande ögon. Mina skarpa ögon ser världen från månens sken lika bra som om solen hade förgyllt landskapet i stället för månens silverne trevande strålar. Jag hör steg bakom mig på grusgången och förenar mig med de djupa skuggorna under ett ståtligt kastanjeträd som sträcker sina kala grenar upp mot den sammetsmjuka, mörkblåa, stjärnbeströdda, underbara natt himlen. Jag andas igen när jag känner igen skepnaden som en utav mitt eget folk och jag tar ett steg ut ur den beskyddande skuggan. Varelsen flämtar till och lägger en hand över den plats där hjärtat borde ha befunnit sig, men trots denna mänskliga handling jag kan inte höra några hjärtslag i den djupa tystnaden. Jag ser att det är en kvinna, så hon måste tro att jag är en vanlig människa trots att hon borde höra avsaknaden av bultande hjärtslag. Jag går fram emot henne och blickar in i hennes avgrundsdjupa ögon som drar mig djupare nedåt och jag blinkar som hypnotiserad.
Hon är mager, precis som jag, men hennes läppar är röda utav färskt blod och jag kan känna lukten av hennes byte när jag står i draget från hennes andetag. Hon tar ett steg och går förbi mig med huvudet högt och fortsätter sedan sin väg bort, antagligen hem till den lägenhet där hon har sin hemvist.
Jag tittar upp mot himmelen för tredje gången denna natt och vid horisonten kan jag urskilja en svag rodnad och en mjölkvit dimma kommer krypandes när morgonsolens första strålar rör vid världen och väcker den ur sin djupa sömn. Dagsljuset är nog det som jag har saknat mest under min vila och nu står jag mitt på kyrkogården mellan gravarna och hälsar morgonen välkommen likt fåglarna i den mäktiga kastanjen. Solens värme fyller mig till brädden med hopp. Idag är det den första dagen i resten av mitt eviga liv och jag känner på mig att det kommer bli ett bra decennium, kanske flera bra decennier men det är för mycket att hoppas på. Att vampyrfanatismen har avtagit kanske har något med den känsla av hopp som fyller mig brädden att göra, eller så är jag bara glad för att det äntligen är vår. Åh, vad jag har saknat våren, ljuset, dofterna, ja, allt som hör denna underbara värld till. Min dödslängtan är som bortblåst när solens strålar tvingar bort min iskyla, och jag kan känna minnet utav mitt hjärtas slag och jag känner hur livet breder ut sig och jagar bort döden. Jag vet dock att detta antagligen inte kommer vara länge, ty mitt humör växlar lika snabbt som modet i denna fixerade värld. Eftersom jag vet detta kan jag utan hämningar hänge mig åt denna tillfälliga och enorma lycka som inte tycks veta av några gränser. Jag står mitt på kyrkogården med huvudet vänt emot solens välgörande, gyllene strålar och så står jag en lång stund. Förnuftet letar sig in i mina solbedövade tankar och jag inser att jag måste få tag i nya kläder och någonstans att bo. Jag öppnar mina ögon och vandrar lugnt bort från kyrkogårdens vördade lugn ut i stadens vimmel och beblandar mig med de människorna som sakta har letat sig ut på gatan på väg mot, för mig, okända destinationer. Jag vandrar planlöst utan något mål med min vandring förutom de nyss nämnda kläderna och våningen där jag kan hysa mitt hem. Inte en mänsklig varelse jag möter den dagen har ingen aning om vad jag är och vilken fara de utsätter sig för när de går rakt in i mig eller irriterat knuffar till mig. Mina ögon är nattsvarta av hunger men jag försöker dölja mina djuriska instinkter och vandrar vidare, vidare in i människornas stressande värld där jag nu ska leva efter många år nedgrävd i en kista på en kyrkogård. Jag är mycket nyfiken på hur detta kommer att gå för mig som aldrig har blivit introducerad i sällskapslivet. Jag hoppas på det bästa och krossar mina fingrar och önskar att jag lyckas hålla min törst i schack så jag inte avslöjar min hemliga identitet med en gång. Staden är vacker och invånarna är ännu vackrare och jag vill inte förstöra detta.
Ett mörkt moln drar plötsligt in över staden och på bara några sekunder har det vackra vårvädret förbytts till ett rytande oväder och enorma regndroppar blöter ner mig och hundratals andra och snart är gatorna helt öde igen. Jag vandrar ensam, fortfarande osäker på hur jag ska nå mina mål och fullfölja det uppdrag jag givit mig själv. Åskan dundrar och blixtrarna ljungar ned mot jorden och gatan där jag går. Vädrets ilska ter sig lika vackert som den ljuva våren jag bevittnade samma morgon. Vädrets makter har alltid varit mycket fascinerande och jag har alltid tyckt att de påminner om mitt eget hetsiga humör. Ett leende sprider sig över mina läppar och regnet forsar ned över mig likt ett rytande vattenfall. Plötsligt känner jag en hand på min arm och bredvid mig i regnet står den vackra varelsen jag såg på kyrkogården. Hon ledsagar mig mot ett enormt, mörkt slott med tinnar och torn och tillsammans passerar vi en vallgrav fylld med rytande vatten som fått oanade makter tack vare det fortfarande forsande regnet. Arm i arm passerar vi tröskeln tillsammans och synen som möter mig stjäl mina andetag.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | enannansak - 4 apr 09 - 15:23 | Dina ord är.. åh.
Jag kan lika gärna börja gräva min grav xD
Du skriver grymt bra! :) | EmelieStrange - 3 apr 09 - 15:40- Betyg:  | | skriv... en... fortsättning...? |
|
|
|
