vad som kommer med mörker och dimma |
Mörkret kommer krypandes och en ogenomtränglig dimma följer i dess spår. Månen och stjärnorna går inte att urskilja under molnen som täcker världens välvda tak. En flicka vandrar utmed ett järnvägsspår där tågen inte längre färdas. Den plan hon hade har gått om intet och hon funderar nu på en annan utväg. Med ett ryck slits hon från sitt sinnes mörka vrår. Hon kan urskilja det jämna trampet av steg bakom henne genom den dånande tystnaden. Plötsligt lägger hon märkte till att hon inte längre kan höra de trygga ljuden av natt runt omkring sig i skogen. Hennes förut så målmedvetna steg saktar ned tills hon bara knappt förflyttar sig.
Dimman som förut legat som ett skyddande skikt över världen är som bortblåst och samma vind som skingrade molnen virvlar runt i flickans långa mörka hår och klänningen hon bär böljar runt hennes vrister. Hon vänder sig långsamt om och tittar på skepnaden som står bakom henne. Hon kan inte se ansiktet på varelsen som gömmer sitt ansikte under en tung, mörkt huva men hon kan urskilja ögon som glimmar i det svaga ljuset från stjärnorna. Flickan kan inte riktigt sätta fingret på vad men något med skepnaden känns väldigt hotfullt men hennes nyfikenhet övervinner hennes första impuls som är att fly. Varelsen kommer långsamt närmare henne och hon kan urskilja ett ansikte där under huvan och det hon ser får henne att förskräckt flämta för att fylla lungorna med syre. Ögonen är skinande och utan färgglad iris, inte ens en pupill är att skymta i den totala vitheten som täcker ögongloben. Läpparna är svagt lila som på ett lik och ansiktet är i sanning blekt. Varelsen verkar vara mer död än levande och denna misstanke fastslås då den inte verkar behöva andas. En kraftig vind blåser bort den uppdragna huvan och ett rödaktigt, glanslöst och tovigt hår gör sig till känna. Flickan drar efter andan för sin livlöshet till trots är varelsen, som är en man, mycket vacker.
Han sträcker fram en blek och benig hand mot flickan som trots alla sina instinkter står som fastfrusen. Mannens hand når flickans kind och smeker bort en hårslinga som irrat sig in över flickans ansikte som nu är nästan lika blekt som mannens, förutom en lätt rodnad som fastställer att hon fortfarande är i livet. Hennes hjärta bankar som en hammare i bröstet av lika delar rädsla och upphetsning.
Mannen tar ett steg närmare och nu står de ansikte mot ansikte, knappt en handsbredd skiljer deras läppar ifrån varandra. Flickan andas på mannen och hennes andedräkt luktar fantastiskt enligt mannens föråldrade luktorgan. Medan flickan andas in och ut stjäl mannen hennes andetag och fångar dem likt fjärilar i en burk. Flickan, vars lungor nu är helt tömda på luft, går sin efterlängtade död tillmötes. Precis när hennes kropp är på väg att dunsa i asfalten fångar mannen henne. Han ger flickan ett uns utav sina egna andetag och på så sätt skänker han flickan odödlighet.
Flickans mänskliga egenskaper torkar ut och dör bort och en vind sveper i väg de rester som finns kvar. Om flickan hade kunnat gråta skulle tårarna ha dränkt hela världen. Hon önskade inte livet, det enda hon ville var att dö. I stället fick hon en ovälkommen gåva som alla andra vill ha, men hon förslösade den på att önska sig sin egen död.
|
|
|
|
