Aurora- Le noir s'est levé |
Aurora, det är mitt namn, passar det på mig? Tittar mig i spegeln och vrider och vänder på mig. Aurora, det låter som en söt tjej med blont vackert hår, röda rosen läppar och en ballerina kropp. Jag är raka motsatsen. Ganska kort, avlångt ansikte, svart nästan blått ganska långt hår uppsatt i två väldigt höga tofsar, korkskruvar, inte för tjock och inte för smal, långa naglar, intensiv blåa ögon, sminkad. Jag klär mig nästan bara i gothic lolita.
Klockan slår åtta. Jag måste gå till skolan. Jag går ner, smyger snarare, annars väcker jag Mita, min styvmamma, en galen kärring på snart 40 år, eller snarare en miljon… Hon måste hata mig, det gjorde hon sen första stund. Men jag bryr mig inte, jag önskar bara att pappa var hemma mera, fast jag tror han hatar mig med. Mita har en sorts inverkan på folk. Jag bor bara hemma hos pappa, mamma dog i cancer för några år sedan, jag trodde inte pappa skulle klara sig utan henne, men jag hade fel, Mita är sjuksyster eller något sånt så man kan ju undra när och vart dom träffades. Jag hatar Mita. Hon hatar mig, älskar min store bror, men hatar mig. Shit, klockan är tio över åtta. Tar en macka och går ut. Går en bit, måste små springa, men det är inte så lätt att små springa i mina platå skor. Skolväskan hoppar på höften. Irriterande. Jag kommer lyckligt vis inte försent, jag slänger in väskan i skåpet med en duns, tar mitt svenska material och går uppför marmor trappan. Mina så kallade klass kamrater står ovanför trappan och stirrar ner på mig, som vanligt, har dom inget vättigare för sig? Som till exempel, borsta tänderna? Eller vad som helst, jag har gått i den här klassen snart i två år, och ändå så har dom inte vant sig vid att jag ser ut som jag gör. Sega hjärnor, eller?
Jag går in i klass rummet. Sätter mig på min vanliga plats, i mitten raden, höger sida, bredvid fönstret. Han börjar prata. Jag lyssnar knappt. Stöttar handen på ena kinden och stirrar ut med en förströdd blick. Kanske kommer det regn idag? Hoppas det. Håller på att somna, måste hålla mig vaken. Mitt i mina försök att hålla mig vaken öppnas dörren och det är då för första gången jag häpnar. Det kommer in en rosa hårig tjej, med stora sneda bruna ögon, knall rosa läppar och en vit klänning med söta spetsar. Hon är den utan tvekan, min Cute Lolita.
”Åå, du har kommit hit! Kom Fram hit’’, Läraren, som föressten heter Jimmy drar fram henne längst fram i klass rummet. ”Det här är våran nya elev, vi var inte säkra på om hon skulle komma idag eller i morgon, du kanske vill presentera dig själv?”
”Hej, jag heter Rei, jag börjar här idag…” Hon tittade konstigt på alla i klassen, precis som jag hade gjort två år tidigare, jag studerade henne noga i ögon vrån. Hennes ögon stannade ett tag på klassens populäraste tjej, de var någonting i hennes blick, jag vet inte vad, avsmak kanske? eller kanske var det något annat? Hennes blick fortsatte över klassen men helt plötsligt stannade hon till och jag upptäckte att det var mig hon tittade på. Jag lyfter på handen från kinden och tittar på henne. Drar fram min hand och gör en gest till att hon kan sätta sig bredvid mig. Hon går fram och sätter sig.
”Ja, vad bra, jag tänkte att vi kanske kunde presentera oss i klassen också, så att hon vet vad alla heter, kanske något intresse också?” Jimmy satte sig på katedern. ”Vi börjar från vänster” Rei lyssnade artigt på alla namn och intressen som rabblades upp, men jag var inte säker på om hon verkligen lyssnade. Vilket jag inte gjorde. Till slut blev det min tur att resa på mig, ”Aurora” en blick och inget mer. Sätter mig ner igen. Blundar. När lektionen är slut reser jag på mig, tar mina saker i lugn takt, jag tittar inte på henne, men jag känner att hon tittar på mig. Jag känner att det är något hon vill säga, men hon hittar nog inte rätt ord. Någonting vi har gemensamt. Vi går tillsammans ut ur klassrummet. Hon tittar rakt fram hela tiden vi går i korridoren, för att sedan ta trappan jag tagit innan. Hon följer efter mig. Jag går fram till mitt skåp och det är först då hon öppnar munnen ”Jag förväntade mig inte någon som dig här” hon tittade på mig med dom bruna ögonen. Jag tittade upp på henne. Eller ner kanske, jag var en aning längre än henne, trots att vi båda bar platå. Jag förstod vad hon menade. Vi bor i en ganska liten by i ingen stans. Känns det som i alla fall. Jag nickar som svar. Reser på mig igen. Hon tittar undrande på mig. Jag måste säga något. ”vill du att jag ska visa dig runt?” Jag tittade på henne. Hon log ett leende. Hennes mun var fin. Aurora läppar. Fast rosa. ”vill du det, vad snällt!” Jag gick upp för trappan in i salen för lite olika, pekade på skyltarna på dörren för att hon skulle veta vad som låg vart. Jag pratar nog inte så mycket. Jag vet inte varför, kanske för att jag inte har något viktigt att säga? Eller är jag blyg? Ingen aning. Alla säger att jag borde prata mera. Men jag brukar bara se dom i ögonen och gå därifrån. Men det är annorlunda med Rei. Hon verkar inte störa sig. Jag tror hon förstår mig. Hon väldigt söt när hon går bredvid och tittar på alla folk som stirrar minst lika mycket tillbaka. Jag tycker inte om det. Dom borde inte titta på henne så. Men mina tankar avbryts än en gång, men den här gången är det Suki som kommer. Hon är nog den enda som vågat prata med mig. Hon är en glad tjej. Spretigt hår, blont. Bruna, jämt sminkade ögon. Alltid det där förbannade hårspännet. Ett hårspänne i form av två körsbär. Som är fäst i luggen. Hon fick det av mig, under en skolresa, sedan den dagen har hon haft det på sig. Jag undrar varför. ”Hejsan!” stort leende med perfekta tänder. ”Vem är det här?” frågar hon, och för första gången ser jag något jag aldrig sett förut i henne, jag kan inte fästa det ordentligt, det är något med hennes mun, det är inget leende som det brukar vara. ”Jag heter Rei, jag är ny här, Aurora visar mig runt!” Rei tittar på henne, sen på mig, hon förstår. Jag ger Suki en blick, som hon uppsnappar. ”Jag kommer snart gå in där så länge” jag gör en gest att hon ska gå in i biblioteket, med ans vi går in i ett grupprum. Det sista jag ser innan jag går in är Rei’s blick. Hon såg sårad ut. Varför? Föressten idag har jag pratat mer än vad jag gjort på hela månaden.
Jag leder in Suki i rummet och sätter mig på en stol. Väntar på att hon ska förklara. Hon tittar förvånat på mig. Jag väntar. Vad är det med henne idag? Hon brukar alltid gilla nya personer. Hennes ögon är ledsna. Jag väntar fortfarande. Hon sätter sig på en av borden och hivar upp sina fötter på en stol. Hon andas tungt. ”Vad ville du att vi skulle göra här?” Undrar hon med flyktig min. Jag tittar på henne. ”Jag ville bara veta vem hon var, och varför hon var med DIG” hon gjorde paus ”du vill ju inte ha några vänner, eller något sånt!” Jag blir halv irriterad, när ska hon komma till sak? ”Du pratar med henne, men inte med mig, du har bara träffat henne ungefär en timme och ni är bästa vänner, eller mer!” Vad sjutton menar hon? Vadå mer? Jag ger henne en blick som säger allt. ”Jag vill inte att du ska vara med henne, det känns konstigt!” Hon reser på sig och går fram till mig, hon pussar mig på kinden, vinkar och går ut. Jag sitter kvar där, ganska chockad, eller inte, jag vet inte, vad jag är, vad jag gör och vad jag ska göra. Jag vet bara att jag sitter där tills min lektion börjar och jag säger att jag måste gå hem, ingen anledning eller så, läraren blir arg och säger att jag måste stanna, men jag vänder mig bara om och går. Jag känner Rei’s blick i nacken. Jag tror hon är ledsen, det känns så, men varför? Allt händer idag. Inget händer. Nu händer allt. Jag hade rätt, det regnar, det duggar inte lätt utan det öser ner, som tur är har jag ett paraply. Jag fäller upp det, det är svart, svart precis som Suki’s ögon när hon sett Rei. Jag lägger handen på min kind. Den känns som porslin. Min puls är ganska hög. Ska jag prata mera, bara för att göra henne nöjd? Nej knappast. Men ändå känns det som om jag är skyldig henne det, eller något, vad ser hon mig som igentligen? Jag börjar bli blöt om fötterna. Som tur är bor jag bara ett kvarter från skolan. I det vita huset, som pappa sa för 2 år sen när vi flyttade hit, för att göra mig mera entusiastisk, lycka till. Han borde sörja länge, som jag. Inte gå till någon idiotisk kärring 2 månader efter mammas död. Men gjort är gjort och det går inte att förändra.
Nu är jag framme vid grinden, den är också vit. Många tycker att jag bor i ett slott, jag ser det mera som ett fängelse, med grymma vakter som bara längtar tills jag gjort något så dom kan få mig att lida. När jag kommer in i hallen är det första jag ser, Mita, blont hår nästan vitt hår uppsatt i stram knut, kostym kläder som alltid, läppstift och klack skor. ”Vad gör du hemma nu?” Hon tittar misstänksamt på mig. Jag ger henne en blick, sedan går jag in i köket och tar fram något att äta. Socker, måste ha socker. ”du svarade inte på min fråga! Vilket du aldrig gör, du bara ger mig såna där fula blickar, och du borde inte ha allt det där sminket du ser konstig ut!” Jag tar en kaka. ”sluta äta kakor hela tiden, du äter bara socker, du kommer bli ännu fetare om du håller på” Jag tar en kaka till och innan jag går ut ur köket tillägger jag ”som dig, med andra ord” sedan går jag in på mitt rum med Mita skrikandes efter mig. Hör inte ett ord av vad hon skriker. Jag lägger mig på sängen och stirrar upp i taket. Sedan reser jag mig upp och sätter på musik. Sätter mig framför symaskinen och funderar. Funderar på vad jag ska sy, jag gjorde färdigt klänningen igår kväll. En gothic lolita klänning med släp. Den ska jag ha på skolavslutningen, jag slutar nian i år. Jag öppnar en låda med olika skisser. Jag tar upp mappen där det står Cute Lolita på. Jag letar igenom den. Har Rei som modell hela tiden, jag måste sluta ha det. Men kanske, kanske ska man sy en åt henne? Som ett förlåt för att jag lämnade henne i biblioteket? Jag börjar mäta upp, nog för att jag inte har hennes mått men det är väll som att handla på Internet, antingen passar den eller så passar den inte. Jag sitter där hela kvällen. Hela natten.
Jag ska till skolan idag igen. Jag antar att om jag inte går kommer Mita och pappa få damp, trots att pappa kommer hem på lördag håller dom två kontakt som ny kära tonåringar. Jag granskar klänningen som ligger på sängen. Det är mörk rosa tyg i kjolen med en mörkrosa fake korsett som topp, puff ärmar, den är rätt söt. Men inte riktigt klar än. Hon måste hjälpa till med det. Jag kanske ska fråga om hon vill följa med efter skolan. Min brorsa är nog den enda som är hemma om nu inte hans kompis Pontus är här. Men nu måste jag gå, jag är i tid för en gångs skull. Jag tar väskan i ena armen och kappan i den andra. När jag kommit till skolan ser jag att Rei och Suki tar sällskap över skolgården. Jag undrar vad i hela friden som står på! Dom gillade inte varandra igår. Vad hände efter jag gått hem? Jag går upp på asfalts plan, jag korsar deras väg, dom ser mig inte förens jag gått förbi, då stannar dom båda upp och ser besvärade ut, jag fortsätter gå. Jag får lite ont i magen. Vad pratade de om? Jag känner en hand på ryggen det är en av killarna i klassen. Jag tittar på honom. Han tittar på mig. Sedan släpper han och börjar skratta. Jag höjer på ögonbryna. Hans kompisar vänder sig om och skrattar. ”Snacka om att du måste vara förstörd, först hade du inga kompisar, sen hade du en, sen hade du två och nu inga! Du kommer aldrig tro vad som hände igår” Han fortsatte skratta. Jag gick därifrån, vi börjar ju snart. Rei och Suki undvek mig hela dagen. Jag gjorde inget som jag inte brukar jag satt bara för mig själv och tittade ut genom fönstret. Men när jag väl kunde gå hem kommer Rei fram springande i all värdens fart. Hon stannar framför mig. Det raka långa håret var lite trassligt. Har hon sprungit långt? Hon tittar mig i ögonen. Sen kramar hon mig. Länge. Jag står bara där och tittar stumt i luften. Sedan släpper hon mig. Jag tittar ner på henne. Då ser jag att hon har något i håret. Ett hårspänne. Två körsbär. Det är Suki’s hårspänne. Det hon hade fått av mig. Jag lägger handen på det, mitt hjärta dunkar, jag kollar åt sidan. Sen vänder jag mig om och går. Lämnar henne ståendes i korridoren. Sen går jag hem. Det duggar idag. Maj månad. Det brukar väll vara sol då? Men jag klagar inte jag känner tröst hos regnet. Dom små vatten dropparna träffar mitt ansikte och rinner långsamt ner för mina kinder. Jag går förbi mitt hus, jag går förbi alla människor, regent till tar, jag fortsätter att gå, men vänder snart om, jag är blöt, och har inget paraply idag. Jag går och myser i regnet, blundar och tänker på hur mitt liv kommer vara om några år. Nu står regnet som spön i backen, folk kollar konstigt på mig där jag går. Mina blå sminkade läppar smakar på vatten dropparna och jag önskar innerligt att inte Mita är hemma när jag öppnar grinden. Regnet måste ha hört min bön. Jag gick in. Jag är ensam hemma, Daniel är hos Pontus. Jag klär av mig. Kallt. Jag tar på mig morgon rocken och sätter mig på fönster brädan. Jag har ett sånt här kryp in precis framför fönstret med en dyna på så man kan sitta och titta ut. Vilket jag gör. Jag sitter på den lilla bänken och tittar på regnet som slungas ner i marken. I fönstret ser jag spegel bilden av klänningen jag skulle ge till Rei. Jag lägger pannan mot fönstret. Det är kväll nu. Jag sitter fortfarande så. Jag har inte ätit något sen i morse. Jag måste äta något. Jag går ner och gör i ordning lite mat. Jag går runt i ett stort vitt nattlinne som jag sytt själv. Jag ställer mig framför spegeln och borstar ut mitt hår. Det är nästan helt blått nu. Jag sätter upp det översta håret i en vit tråd. Mina blå sminkade läppar börjar darra. Jag har nästan inget blodsocker kvar, jag tar av maten från spisen och börjar äta. Jag känner mig tom. hur kommer det sig att Suki vill vara med Rei helt plötsligt? Det rör inte mig. Men jag bryr mig ändå. Jag vill inte att någon av dom ska må dåligt, men ändå vill jag att dom inte ska vara tillsammans. Jag tar undan allt och går upp på mitt rum igen. Jag viker ihop klänningen, den kommer nog aldrig bli använd. Sedan lägger jag mig under täcket. Blundar. Somnar.
Dagarna som kom var ungefär som dom andra jag upplevt. Vaknar, äter, går till skolan, går hem, äter, syr eller tecknar, sover. Jag har inte pratat med någon av dom på hur länge som helst känns det som. Eller rättare sagt dom har inte pratat med mig. Jag har sett att rei fortfarande har körsbäret. Jag kan inte hjälpa att jag sneglar på henne under lektionerna. Hon är söt. Jag har fortfarande kvar känslan jag fick när hon kom in i klass rummet. Om bara inte Suki blivit så konstig. Jag måste prata med henne. Jag får göra det efter lektionen. Eller ska jag kanske prata med Rei? Hon har enklast att förstå. Jag vänder mig åt sidan, hon sitter fortfarande bredvid mig i klass rummet. Vi har bestämda platser. Annars hade hon nog inte suttit här. Hon tittar förvånat på mig. Lite generat också kanske? Jag tittar henne i ögonen, hon gör det samma. Lektionen är slut nu. Jag reser mig och håller ögon kontakt och visar med handen att hon ska följa efter. Hon följer mig bort till samma grupp rum som jag och Suki för två veckor sedan varit inne i. Jag sätter mig på stolen som innan. ”Jag förstår om du är arg på mig… oss!” Hon fattade på en gång vad jag ville, jag ville ha en förklaring. Det kanske inte va så konstigt. ”Men…” Hon fick tårar i ögonen. Jag reste mig upp. Jag vill inte få henne att börja gråta, så kanske var det bäst om vi gick ut nu. Men innan jag ens genom förde idén ställde hon sig framför mig. Hon gick sakta upp mot mig. Hon lade sitt huvud mot min bröstkorg. Och kramade mig. Jag lade min ena hand på hennes huvud. Smekte henne hår, hon skakade. Jag tror hon gråter. ”Varför, gråter du?” Jag tog min hand under henne haka. Hon tittade upp på mig, kröp lite närmare sedan ställde hon sig på tå och kysste mig. Jag blev alldeles tom. Varför, varför gör dom så här mot mig? Jag tror dom driver med mig. Det måste dom göra, varför har hon annars hennes hårspänne? Och varför står jag här med henne om slingrad runt min kropp? Precis när jag tänkte dessa tankar öppnas dörren och en förbannad individ kommer in, det var Suki.
Varför stod hon bara där? hon var röd i ansiktet. Hon hade tårar som rann nerför kinderna. Vad har hänt henne, vad ska jag göra? Hon går fram mot oss, ställer sig framför Rei, slår henne över ansiktet ”Hur… Kunde… Du?” frågade hon ursinnigt. Rei som hade handen på kinden blängde tillbaka. ”Jag kunde inte bara lämna henne ensam, förstår du väll? Jag tycker hel grejen var idiotisk” Jag tittade på båda två först på Suki som darrade av ilska, och sedan på Rei som såg ytterst allvarlig ut. Jag sätter mig på stolen igen. ”Det var ju din idé!” Fräste Suki och dunkade handen i bordet. ”Ja, men det var bara för att hålla dig borta från Aurora” Andas djupt. Jag får inte tappa fokus. Vad pratar dom om igentligen? ”Jag har känt henne längst! Jag borde få henne!” Sa hon tog tag i armleden på Rei. ”Om du nu känt henne längst, hur kommer det sig att du inte fått henne att prata med dig?” Sa hon och försökte lossa Suki’s grepp men eftersom Suki är mycket starkare var det lönlöst. ”Du sa att vi båda skulle hålla oss borta från henne, vi har ju till och med varandras viktigaste ägodelar! Men ändå bröt du löftet! Du kysste henne! Ge tillbaka hårspännet! NU’’ Rei backade bakåt, med ans Suki försökte dra åt sig hårspännet. Jag reser mig upp, går fram till dem båda, dom stannar upp. Idioter. Jag tar ett stadigt tag om Suki’s arm som kramar Rei’s handled. Tar av hårspännet från hennes hår. Bankar ner det i bordet. Vänder mig om och går. Vill inte vända mig om.
När blev allting så komplicerat? Jag går ut ur skolan. Några små barn springer förbi och glor. Men jag har ingen lust att stirra tillbaka. Jag bara går och kollar rakt fram. Det enda jag vill just nu är att komma hem. Den där kyssen, varför tänker jag på den? Rei’s läppar hade varit mjuka när dom träffat mina. Hennes andedräkt hade varit varm och mjuk. Jag kysste inte tillbaka. Skulle jag ha gjort det? Jag vänder mig om. Jag står i ett virrvarr av folk. Alla likadana i mina ögon. Jag skyndar mig hem. Jag mår nog inte riktigt bra, marken snurrar under mig. Jag småspringer hela vägen hem. När jag kommer innan för dörren ser jag att Daniel och Pontus sitter i köket. Om jag har tur kanske dom inte ser mig. Men idag är det inte min lyckodag. ”Aurora, kom hit lite!” Jag går in i köket på Daniels befallning. Daniel har brunt hår precis som pappa, fast han har samma blå ögon som mig. Han är rätt snygg om man frågar mig. Han är snäll också. Han tittar på mig och räcker fram en kopp te. ”Mår du bra? Du är mer blek än vanligt idag” Jag nickar och tar emot koppen. Pontus sneglar på mig under sin blonda lugg. Jag sätter mig bredvid dom. Andas in, andas ut. Teet är varmt. Jag hör hur en bildörr smäll igen utifrån. Jag ser i fönstret att det är Mita och pappa som kommit hem, dom har antagligen varit och handlat, för det är fullt av mat kassar i famnen på dom. Jag är på väg att fly därifrån. Just som dom öppnar dörren, nu finns det ingen utväg. ”Hej Aurora, kan du ta in dom här i köket?” Pappa kommer in och lämnar en påse i hallen. Jag tar upp den och bär in den i köket. Lämnar den på bänken. Jag stirrar i påsen. Men jag ser inte vad som finns i, jag har fastnat. Tänker på Rei. ”Mår du bra?” Jag lyssnar inte på Mita’s ord. Jag vill att hon ska gå och dö. Knack. Jag rycker till. Det knackar på dörren. Jag tar det som undanflykt. Jag nickar mot dörren och går och öppnar. Jag slås av förvåning när jag öppnat dörren. Där står hon, och jag slås av känslan jag hade första gången vi träffades. Det var Rei.
”Stör jag?” Hon log ett fint leende. Hon hade håret uppsatt i en stor rosett som matchade hennes lila klänning. ”ni verkar ha fullt upp” hon kikade in genom dörren. Jag gjorde en gest till att hon skulle komma in. Vilket hon gjorde och ställde skorna prydligt. Hon gick in i köket för att presentera sig inför dom andra. Det kändes konstigt, men hon är inte som alla andra heller. ”Hejsan” sa hon och vinkade. Mita ryckte till, hon gillar inte folk som ser annorlunda ut, men pappa svarade artigt tillbaka ”hej på dig” Jag tyckte att det kändes lite väl pinsamt nu så jag tog henne i armen och ledde in henne på mitt rum. Hon satte sig på min säng. ”Din mamma var lite stel…” Jag gav henne en blick, och gav henne ett foto på våran familj, med min riktiga mamma. ”Jaha, hon var din låtsas mamma… Vad fin din riktiga mamma är” Hon granskade kortet närmare, det var mamma, hon hade svart långt sammets liknande hår och var ganska kort, hon höll om mig. Pappa och Daniel stod bredvid. Den perfekta familjen. Daniel och mamma är inte ett dugg lika, förutom ögonen då. Det är nog därför Mita gillar honom så mycket och ger honom allt han vill ha och behandlar honom som en prins. Med ans jag liknar mamma och hon hatar mamma. Hon hatar mig. ”Vart är din mamma någonstans?” Jag tittar på Rei sen tittar jag ner i golvet. Mina ögonbryn dras ihop. Andas tungt. Varför blir jag så tung, det är för första gången jag känner mig… ledsen? Rei ser mitt ansiskts uttryck och blir lite generad. ”förlåt mig!” hon reser sig upp från sängen, eller snarare reser sig för en halv sekund, men hon drar ner mig på sängen också. Vi sitter där. Hon kramar mig. Jag lutar huvudet mot hennes axel. Det är första gången jag gjort något sånt här. Hon lägger handen på min kind, på det stället Suki pussade mig för ungefär 3 veckor sen. Suki… Vad skulle hon säga om hon såg det här? Jag tittar Rei i ögonen. Hon blundar. Jag blir för första gången osäker. Hon rör sitt ansikte närmare mitt, jag sitter i samma ställning. Händerna i knät och ansiktet vänt mot Rei, munnen uttryckslöst. Jag blundar. Jag känner hennes doft komma närmare. Det doftar lite, sommar… Jordgubbar kanske? Hennes varma läppar trycks mot mina. Härligt. Jag vill känna mera av henne. Krama henne. Jag vågar inte röra mig, tänk så slutar hon? hon lägger handen bakom min rygg. Sedan är kyssen slut. Hon tittar bedjande på mig. Om hon kysser mig en gång till ska jag kyssa tillbaka. Snälla säg att det blir en gång till. Jag känner ångest. Hon reser på sig. Jag måste göra något, även om det inte är likt mig. Jag tar hennes hand och drar ner henne på sängen igen. Jag sätter på musik. Jag pussar henne på kinden, sedan på munnen, hon kysser mig på halsen jag känner att jag behöver henne. Jag blundar. Vi är det enda som existerar. Jag lägger mig på sängen, hon följer med, hon ligger ovan på mig, kysser mig. Jag tror jag håller på att svimma. Hennes tunga känns len. Mera kyssar. Jag vill ligga här en evighet med henne omslingrad om min kropp.
Men telefonen ringer. Rei flyttar på sig och sätter sig upp, kontrollerar läppstiftet. Daniel svarar utanför. ”Ja, vänta lite så får du prata med henne” han knackar på dörren. Jag tittar åt andra hållet. Han räcker telefonen till mig. Tar emot den. Han ger Rei en blick sedan går han ut. ”Mm” säger jag för att visa att det är jag i telefonen. ”Hej det är Suki! Jag måste träffa dig! Vi måste prata!” Andas. Rei tittar på mig. Hon tar min hand. ”Jag förstår… Rei är där va?” jag andas långsamt. ”kan du komma hit i morgon, det är lördag då så du kan komma tidigt om du vill!” Jag tittar åt alla hål förutom på Rei. ”Jag kommer” Sedan lägger vi på. Rei ser sårad ut. Jag kan ju inte bara lämna Suki i sticket måste hon väll förstå, men tydligen gör hon inte det, hon går från sängen och tittar ut genom fönstret. Sätter sig på träbänken. Jag reser på mig och ställer mig bakom henne. Jag lägger trevande handen på hennes axel. Hon står stilla. Hon darrar lite, är hon ledsen? Jag försöker få henne att se på mig men hon verkar inte vilja. Jag tar ett stadigt tag om hennes axlar och vänder henne om. Hennes ögon är tårfyllda. Jag lägger pekfingret under hennes haka och kysser henne lätt på munnen, sedan tar jag hennes huvud och lägger det mot min bröst korg. Jag sjunker ner på bänken och hon följer efter. ”Jag…Det är så jobbigt… Jag vill… inte att du går dit… Jag vill inte behöva… bråka för att ha dig… Jag vill inte… Du måste stanna hos mig…” Flämtar hon mellan snyftningarna. Jag tittar upp i taket. Jag väntar på att hon ska sluta gråta. Jag kysser henne över håret och andas in hennes doft.
Det börjar dra ihop sig till kväll och hon måste gå hem. Jag följer henne ut i hallen. Ska jag följa henne en bit? Nej, det skulle verka konstigt. Vi är ensamma nu. Klockan är åtta och Daniel är nog som vanligt hos Pontus och Mita jobbar. Pappa jobbar jämt så han kommer nog inte hem förens om två dagar. Vi står mitt emot varandra. Hon smeker mitt hår, hon har den där bedjande blicken om att jag inte ska gå till Suki. Men det kommer inte hända någonting mellan oss, det hoppas jag att hon förstår. Rei är den enda för mig. Hon kramar mig. Hon vet att jag kommer gå. ”Hejdå Aurora” hon vinkar innan hon går ut. Jag står kvar i hallen en stund sedan går jag in i köket. Jag ser att Mita lämnat pengar till Daniel igen. Jag öppnar kylen och tar fram lite äppeljuice. Jag sätter mig vid bordet. Det är mörkt i hela huset. Ingen har orkat bry sig om att tända. Precis när jag ska dricka upp resten av juicen hör jag steg utanför dörren. Sedan hör jag att det bara är Daniel som kommer in. ”Sluta, tänk om någon är hemma!?” Vad i..? Jag stannar till. Vad är det som händer? ”Det är ingen hemma, det är ju kolsvart” Det är Pontus och Daniel som kommit in i hallen. Jag smyger i mörkret. Hör att dom håller på med något. Jag ställer mig i köksöppningen som leder till hallen, där ser jag Pontus och Daniel kyssas, kysser varandra och smeker varandra, dom märker mig inte. Jag står och kollar i en evighet känns det som. Först nu märker Pontus mig och stelnar till. Daniel vaknar upp ur dvalan och tittar upp och får se mitt vita ansikte i skuggan. Han står stum och vet inte vad han ska göra. Jag tittar på dom med uttryckslöst ansikte, sedan vänder jag mig om och går in i köket igen. Dricker upp juicen och ställer glaset på bänken. ”Aurora!” Pontus kommer in i köket. ”Aurora… Jag vet inte vad jag ska säga…” Jag ser honom i ögonen lägger handen på kinden och smeker den. Han ler. Jag går ut ur köket och in på mitt rum tar fram klänningen ur skåpet. Kryper upp i sängen och kramar den. Jag somnar in.
Jag vaknar av att pappa kommer står i hallen och skriker. Jag undrar vad han har att skrika över nu, så jag går upp och byter klänning. Det nya var svart med massa vita olika spetsar och rosetter, sedan sätter jag mig vid smink bordet. Idag får det bli ljusblått. Läppar. Ögon. Vitt puder. Jag går ut ur rummet och ställer mig i korridoren. Jag hör att pappa skriker på Mita. Jag är lite skadeglad. Jag gillar när dom bråkar, i hopp om att dom ska skiljas. Pappa skriker så att jag får ont i öronen jag går ner för spiral trappan, tar en macka. Pontus och Daniel sitter och äter frukost. Dom kysser varandra igen. Jag bryr mig inte. Jag letar bara efter något att dricka. Då kommer Daniel fram till mig. ”Du ska inte behöva vara hemma med oss, pappa och Mita som bråkar, och vi är inte ett så stort sällskap, du kan ta det här och handla något för” han räcker fram två stycken 500 kronors sedlar. Jag nickar. Jag går ut ur huset. Jag går nerför gatan. Suki bor en bit bort, men jag tycker att det inte är någon ide att ta bussen. Efter att ha gått en stund kommer jag fram till Suki’s hus. En liten röd villa med två våningar och en söt trädgård. Jag går upp på uppfarten och knackar på. Det är Suki som öppnar. Hon är riktigt fin idag, ett lila linne och en kjol i tyll, och det korta blonda håret spretigt åt alla håll. Svart runt ögonen. ”Hej, vi är ensamma hemma jag lyckades få ut allihopa så att vi kan prata ostört!” Jag nickar som svar och går in. Vi går in i hennes vardags rum. Hon sätter sig ner i soffan. På bordet står det förberett med te och kakor. Hon serverar, jag följer varje rörelse. Vad skulle vi göra här? ”Jo, jag har tänkt, Jag vill inte förlora dig” Jag tittar upp, vad menar hon, vi har ju aldrig haft något, eller har vi? Jag har ögon kontakt med henne hela tiden. ”Jag vet att du gillar henne. Men jag gillar dig mera. Älskar dig!” Jag lyfter koppen, för den till munnen och lyssnar noga på vad hon har att säga. Det känns konstigt. Hon går fram mot mig. Ställer sig framför mig. Jag tittar bort och känner mig generad. Hon sätter sig på bordet framför mig. Hon ser djupt in i mina ögon, sedan faller hon framåt i min famn. Jag kan knappt andas, vad ska jag göra? Hon lutar sig fram mot mig. Smeker mig på läpparna. De gör ont inombords. Men det är skönt, jag vill att hon fortsätter men jag kan inte låta bli att tänka på Rei. Rei, Rei, Rei… Jag tittar bort. Hennes ögon följer mig. Jag vänder ansiktet mot henne, låter henne kyssa mig en gång. Två gånger. Hon lägger handen på min hals. Hennes tunga är mjuk. Hennes läppar nuddar mina, jag blundar. Jag vill att hon ska komma närmare, men ändå hålla sig borta. Jag vill ha dom båda två, hon var den enda som brydde sig om mig. Suki, var den enda. Jag vill ha dom båda två. Hennes fingrar klättrar ner på mina bröst. Jag kysser henne, hon ler. Vi kysser varandra. Men jag lovade mig själv att inte göra något. Jag är hemsk. Jag känner Suki’s hand på låret. Den smeker mig. Mina armar slingrar sig runt hennes kropp och vi lägger oss på soffan. Jag underst. Hon kysser mig på halsen precis som Rei hade gjort kvällen innan. Jag tittar upp i taket. Tittar på Suki. Jag kan inte mera. Jag puttar undan henne. Jag reser mig upp. Hon blir förvånad sedan ledsen. Hon gråter inte men man kan klart se det på henne. Jag klappar henne på kinden och sedan går jag ut.
Jag går gatan upp. Jag börjar gå mot mitt hus men ångrar mig och går mot Rei’s jag känner skuld. Jag är hemsk. Jag vill bara komma till henne. Jag vill gråta men det kommer inga tårar. Jag ställer mig framför hennes dörr och ringer på. Jag hör steg. Dörren öppnas av en japansk kvinna. Jag tror det är hennes mamma. Jag bryr mig inte jag vill bara att Rei ska komma hit. ”Hejsan, är du här för att träffa Rei-chan?” Jag nickar. Hon visar vart jag kan ställa skorna. ”Hennes rum är längst borta där” Jag granskar hennes mamma och sedan nickar jag, jag skulle vilja le, men det är som om jag glömt hur man gör. Jag går bort till hennes rum. Vågar jag knacka på? Jag andas in. Öppnar dörren. En sekund. Hon sitter på sin säng. Hennes rum är i rosa tapet, med bilder på olika artister och hennes säng är full av gosedjur. Hon håller i en nalle. Hon reser sig upp, går fram till mig. Jag stänger dörren. Går fram till henne och kramar henne. Hon står där och efter ett tag förstår hon att något har hänt. Hon lägger armarna runt mig. Vi sjunker ihop på golvet. Jag har armarna i golvet och mitt huvud vilandes på hennes bröstkorg. Hon andas djupt. ”Varför? Jag bad dig ju”. Hon är besviken. Det knyter sig i magen på mig. Jag gråter. Men det kommer inga tårar. Jag vill att hon ska förstå att det är hon jag vill ha, men att det Suki är mycket speciell. Hur förklarar man en sån sak? Utan ord. Jag kan inte prata längre, jag har blivit stum. Jag vill bara att hon ska kyssa mig och säga att allt kommer att bli bra. Men det gör hon inte. Hon sitter där med ena armen runt min midja och den andra armens hand på min kind. Jag drar mig loss och sätter mig bredvid och har sängen som ryggstöd. Hon säger inget. Jag blir arg. Det var inte jag som började med allt det här. Kanske ska jag dra mig ur? ”Aurora, du måste välja! Mig eller Suki, det går inte annars!” Hon tittar strängt på mig. Jag ger henne bara en blick. Hon slår till mig i ansiktet. ”DU MÅSTE SLUTA NU AURORA!!!” Jag är i chock. Ansiktet bort vänt från henne. Jag reser mig upp. Jag vill inte vara kvar här längre. Jag är sårad. Jag vill dö, hon hatar mig nu. Jag vill gå härifrån. ”Stanna” Jag går två långsamma steg. ”Förlåt Aurora!” Har handen på handtaget. ”Aurora gå inte” hon står bakom mig. Jag öppnar dörren. Hon står kvar. Jag har gjort mitt val, jag vill vara ensam. Jag vill inte såra andra och jag vill inte bli sårad. Jag går ut i hallen och tar på mig kappan och skorna. ”Ska du redan gå?” Hennes mamma kommer ut i hallen. Jag nickar som svar, hon ger mig en snäll blick. Jag vinkar ett hej då sedan går jag ut.
Det har gått ett tag sedan jag pratat med någon utav dom. Jag saknar dom så fruktansvärt mycket. Jag älskar dom. Jag vill inte älska. Älska borde vara olagligt, det gör illa folk så mycket. Dom pratar inte heller med varandra. Det är snart skolavslutning. Äntligen. Det är sommar ute. Skönt. Jag går in på lektion. Det är måndag. En vecka kvar i den här skolan. Jimmy står och babblar som vanligt. Någon knackar mig i ryggen. Jag undrar vem det kan vara så jag vänder mig om. Det är en tjej som har en lista i handen. Hon ger den till mig. ”Fest hos Jonna, skriv om du kommer” Jag kollar på den som om det vore ett skämt. Går vi på dagis eller? Jag läser namnen som står på, alla i klassen har skrivit under, till och med Rei. Jag ser i ögonvrån att Rei tittar på mig, i hopp om att jag ska skriva under. Jag tittar på lappen en sista gång sedan skickar jag den vidare till den som sitter bredvid. Utan att skriva på. Rei ser besviken ut, det kan hon gott vara, aldrig att jag skulle visa mig där. Lektionen går. Skoldagen går. Jag har tråkigt. Mitt liv är förändrat. Jag är inte road genom att stirra ut genom fönstret längre. Jag reser mig från min stol när sista lektionen gått. Rei går fram till mig.
”Du kan inte undvika mig för alltid” hon tar mig under armen och vi går ut ur klassrummet. Jag tycker det känns obehagligt. Hon följer mig till mitt skåp. Hon följer mig på vägen hem. Jag låtsas som ingenting. Tittar stumt i luften bara. När vi kommit fram till mitt hus. Ställer hon sig vid grinden.
”Får jag komma med in? Jag känner att jag måste prata med dig!” Jag vet inte vad jag ska göra. Men jag nickar automatiskt. Hon följer efter, det är bara Pontus och Daniel hemma. Dom står och pratar hetsigt med varandra i köket. ”Jag är inte svartsjuk!” Daniel blänger på Pontus som ser lidande ut. ”Men sluta bete dig som det då! Du är den enda för mig, förstå det, Isak är bara en vän! Visst vi var tillsammans förut men inte nu längre, så sluta nu!” Jag och Rei står och tittar på. Hon tittar på mig med skamsen blick. Daniel ser på mig. Jag har aldrig sett honom så bräcklig. Jag leder in Rei på mitt rum. ”Det var din bror va?” jag nickar. ”Han var rätt söt” Jag nickar igen. ”Aurora, kan du inte bara förlåta mig?” Hon ser bedjande på mig. Hjärtat dunkar. Jag sätter mig på bänken intill fönstret. Hon sätter sig framför mig. ”Jag saknar dig, kan du inte bara förlåta mig, jag vet att jag var dum, men alla gör vi misstag, okej?” Tänker hon få att hon örfilade mig? Eller för att hon inte trodde mig? Eller båda kanske? Eller inget? Vad menar hon? Hon ser mitt frågande ansikte. Hon ställer sig upp och går fram till mig. Sätter sig bredvid mig. Lägger handen på mitt bakhuvud och kysser min lugg. ”Jag vill inte vara utan dig” hon stryker mig över håret. Jag har en klump i halsen. ”Jag älskar dig, Aurora” Jag reser mig upp. Hon ser oförstående upp och reser på sig hon också. Jag lyfter ena handen och tar tag i drag kedjan i sidan på hennes klänning. Hon står blixt stilla. Hennes klänning halkar hen till hennes fötter. Hon har en fin kropp. Hon står där i underkläder och strumpor. Hon ser förvirrad ut. Jag drar handen över hennes kontur sedan sätter jag mig på huk på golvet. Öppnar ett litet skåp och tar fram klänningen. Drar den över henne. Hon drar fingrarna över den sidenlika klänningen. Hon ler. Jag tar fram nål och tråd och syr igen midjan på den. Den passar perfekt. Hon kramar mig. Jag kramar henne. Vi kysser varandra, på munnen, kinden, halsen. ”Jag har saknat dig, min älskling, min gothic lolita” Jag känner hur hennes hand åker in under klänningen. Jag blir lite generad och tar ut handen igen. Hon kysser mig igen. Vi kysser varandra tills det är dags för henne att gå hem. Pontus har också åkt. Mita jobbar nattskift och pappa kommer hem på onsdag.
Det är bara jag och Daniel hemma. Jag knackar på hans rum. Han sitter på sängen. Jag sätter mig på sängen. Han kramar mig och gråter. Jag stryker handen över hans siden svarta rygg. Dom har gjort slut. Jag lägger hans huvud i mitt knä och låter honom somna in.
Nästa morgon är jag försenad. Jag skyndar iväg till skolan. Halv springer. Fem minuter kvar. Jag skyndar mig förbi alla elever i skolan. In i skåpet. Upp för trappan. In i klassrummet. Sätter mig på stolen. Jag lyckades komma i tid. Rei vinkar till mig. Jag är glad idag. Jag sätter handen på kinden och tittar ut genom fönstret. Det är soligt idag. Jag ser en fågel flyga förbi. ”Aurora, svara på frågan är du snäll” Läraren i NO tittar irriterat på mig. Jag höjer ögonbrynen. Jobbig situation, kan dom inte förstå att jag inte vill prata? ”Låt mig svara istället!” Det var Rei som räckte upp handen. Alla andra elever suckade när läraren gick med på det. Dom älskar när lärare gör så mot mig. När lektionen äntligen är slut går jag fram till Rei. Hjälper henne att plocka ihop hennes saker. Resten av dagen går snabbt förbi. Det gör dom andra dagarna också för den delen. Det är skolavslutning i morgon. Jag har klänningen med släp framför mig. Jag går och lägger mig. Jag vill vara i tid i morgon bitti. Jag lägger mig i sängen men kan inte somna. Men såklart gör jag det till slut.
Skolavslutningsmorgon, jag och Daniel sitter och äter frukost. Mita och pappa är också hemma, fast pappa jobbar framför datorn och Mita pratar i telefon så dom blir man inte störda av. Daniel har som vanligt svarta kläder. Han är fortfarande deppig sen han och Pontus gjort slut, jag har sett att Pontus har varit jätte ledsen han också, men dom undviker varandra. Pontus undviker mig med. Daniel tog studenten förra året. Han ska komma och kolla när jag går ur nian. Han sa att han ville gå. Så varför inte? Jag har ätit klart, jag tar mitt glas och stoppar det i diskmaskinen. Jag ger Daniel en blick, han sitter och tittar ut genom fönstret. Han påminner mig lite om mig själv. Jag går upp får spiral trappan och in i mitt rum. Jag tar av mig nattlinnet. Tar upp klänningen, helt vit, förutom den jätte stora svarta rosetten längst bak på klänningen som är kolsvart. Det vita släpet räcker en ganska bra bit på marken. Fast att jag har platå skor. Vita som klänningen. Jag har plattat håret också, för första gången utsläppt i skolan. Svart hårband med en stor svart ros på sidan. Jag går fram till sminkbordet. Vit ögon penna, svarta läppar, svarta ögonfransar, mörk blå ögon skugga med vitt ytterst. Jag blev ganska fin om jag får säga det själv. Jag går ut till Daniel som står färdig i hallen. Hans ögon är svart sminkade. Jag går fram till honom och tar på mig skorna, sedan går vi ut. ”Är du spänd?” Jag skakar på huvudet. Jag håller släpet i ena handen så att det inte släpar i asfalten. Han tittar på mig, sedan suckar han. ”Jag trodde aldrig att det skulle sluta såhär!” Jag låter honom fortsätta. ”Jag menar, pappa och Mita, jag och Pontus, du och Rei” Jag tittar upp, vad menar han? Vet han om det? Han ser mitt ansiktsuttryck. ”Jag är din storebror jag ser sånt” Jag suckar, såklart, vad dumt av mig att tro att jag kunde dölja det, det känns lite jobbigt nu. Han lägger handen bakom ryggen på mig.
Vi är framme vid skolan nu. Alla är fin klädda. Jag ställer mig vid ett träd precis vid skolingången. Tjejerna som går förbi fnittrar och pekar på Daniel. Daniel är ganska känd här i samhället, alla tycker om honom. Jag ser inte Rei någonstans. Rektorn går upp på stora scenen. Tackar för alla år med oss i hennes skola. Hon pratar om att de blivande niorna ska vara förebilder för de yngre. Jag lyssnar inte så mycket. Letar efter Rei, hon syns inte till i all folk massa. Hela skolan står ute. Alla nior ska upp på den där scenen och ta emot ett kuvert med betyg och sånt i snart. Hon ropar upp alla en efter en. 9C. Det är snart min tur. ”Aurora Vallmo 9C välkommen upp på scenen!” Jag går upp. Daniel ler mot mig. Jag går fram till rektorn. Skakar hennes hand ”Tack för din tid, du har varit uppmärksammad våran uppmärksamhet!” Jag tar kuvertet och går ner från scenen. Jag undrar om Rei såg mig, är hon ens här? Jag ställer mig bredvid Daniel. ”Rei Osaka 9C välkommen upp!” Jag tittar spänt. Till slut ser jag hur Rei kommer upp på scenen hon ser ut som en prinsessa. Håret uppsatt i mörk rosa siden band, mörk rosa smink och klänningen. Min klänning jag sytt. Jag blir varm. Jag vill le. Jag ser hur hon går av scenen. Hon går mot mig. Daniel går ifrån mig, vinkar och säger hejdå. Rei vinkar till Daniel.
Hon tar min hand sedan går vi hand i hand i solskenet. Lämnar skolområdet. Går till skogen som ligger i utkanten. Vi går in i den. Vi fortsätter att gå. Hand i hand. Det kommer en bäck. Vi sätter oss ner på marken framför bäcken. Jag är lycklig. Hon ser på mig och ler, ler med hela ansiktet, till och med ögonen ler. Jag granskar hennes ansikte. Jag gör något jag inte gjort på flera månader. År kanske. Jag ler. Ler ett leende för Rei. Hon blir generad och ler ännu mera. Jag böjer mig fram och viskar i hennes öra. Något varken hon eller jag kommer att glömma.
”Jag älskar Dig!”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Mp3 - 15 dec 07 - 18:14- Betyg:  | | Jättebra. jag älskar verkligen dina noveller! mycket! a3<3<<3<3 | | tidda - 28 mar 07 - 20:00- Betyg: | | Sagolikt. | | prickigthallon - 5 mar 07 - 07:08- Betyg: | Helt fantastisk1 Jag älskar dina noveller :D Det var skänt att det var en sån lång del, e,mn jag troor att jag läser fortsättningen en annan dag. MEn dock helt fantastiskt!!
kram | | elino - 1 nov 06 - 11:20- Betyg: | OMG va bra o fin o inderbar den va!!!!
du har verkligen talang, skriver som en vuxen :)
// ängeln | | Love_Max - 22 okt 06 - 05:59- Betyg: | | helvetes vad bra :'D!! | | Tildiz - 16 jul 06 - 21:35- Betyg: | Awww.. Jätte braa!! Fick gåshud (:
Du skriver veklingen jätte bra! | | Nemisis - 25 apr 06 - 00:59- Betyg: | | Owh !Like veryveryvery jättemykket! Gärna en fortsättning eller så^^ | | MissBlack - 24 apr 06 - 03:22 | | jätte bra :) | | Between - 23 apr 06 - 07:51- Betyg: | Fy fan vilken underbar!!
Jag var fast sen första raden och läste hela i sträck, önskar jag kunde skriva som du!
..men du, vad hände med Suki? Skulle vara riktigt kul med en fortsättning! :D
Fortsätt skriv, du har talang | | TrasigFlikka - 23 apr 06 - 07:42- Betyg: | fan va bra skrivet !!
jätte bra beskrivningar och jag fastnade verkligen för
texten!! underbart, underbart, UNDERBART ! :) |
|
|
|
