när prinsen förvandlas till groda |
när vi blev ihop förändrades något i mig.
du var så underbart fantastisk, jag trodde knappt det var sant.
ibland var jag så rädd för att du helt plötsligt skulle sluta älska mig så att jag gav mig själv ångestattacker. jag intygade mig själv att imorrn skulle du göra slut, imorrn skulle du inte vilja ha mig. jag var så rädd att faktiskt tro på det, tro på lycka och kärlek.
men månader gick och du sa gång på gång att det skulle aldrig hända, jag var ju allt för dig, jag var ditt hjärta och ditt liv.
jag började tro och lita på dig, kände smaken av lycka, fick vingar och svävade upp ur mitt mörker.
det var skrämmande, jag hade aldrig lämnat det förut, jag hade haft min värld där nere. mitt liv hade varit tomhet och sorg långt där nere i avgrunden. men jag var van vid det, jag visste hur det kändes, visste hur jag skulle ta mig igenom det, visste vad som skulle hända. men nu, jag flög högt bland molnen. om du lämnar mig? om vingarna slutar fungera? fallet blir så långt. och även om jag överlever, jag kommer sakna världen där uppe så otroligt mycket. för nu vet jag. vet hur det känns, vet hur man kan må.
men du lugnade. det är klart att du inte skulle låta mig falla. dsu skulle självklart alltid finnas vid min sida. sakta växte en trygghet fram. vetskapen om att du aldrig skulle lämna mig, aldrig svika och aldrig såra.
känslor jag aldrig trodde jag skulle få känna växte inuti mig. lycka. trygghet. helhet. självkänsla. tro på kärleken, tro på dig och tro på mig själv.
det var otroligt. alla år jag kämpat, alla år jag gått på samtal hos olika kuratorer och psykologer. tänk att det hade varit du som fattats i mitt liv för att få mig att må bra!
vi var alltid tillsammans. vi pratade om framtiden. brukade gå och titta på barnkläder och inredning, tog långa promenader och drömde om i vilket hur vi skulle leva, satt hemma och diskuterade möjliga namn till våra barn som vi självklart skulle skaffa om något år.
aldrig skulle jag väl kunna tro något annat än att du var ärlig?
den kvällen när allt hände, bara en timme innan hade vi tagit en av våra långa promenader med drömmar om framtiden. vi satt hemma hos dig och tittade på film. då ringer din mobil. anna? jag fattar ingenting. hon vill ju bara förstöra mellan oss, vi skulle ju inte prata med henne, inte träffa henne?
hon berättar saker för mig, att ni pratat på msn, att du skjutsat henne, att du varit hemma hos henne och att ni haft sex flera gånger.
visst driver hon med mig? visst kan det inte vara sant? hur skulle den enda personen jag byggt upp trygghet kring kunna svika?
men du berättar att jo, ni har träffats och du har skjutsat henne och pratat med henne. du ville inte, men hon hade en hållhake på dig. för precis innan vi blev ihop hade ni haft sex. du vet att det var idiotiskt och du ångrade dig så mycket. men du var så rädd att förlora mig så du ville inte säga det. nu hade hon hotat att berätta det om du inte skjutsat henne och varit trevlig mot henne. men otrohet? nej,nej, aldrig. det skulle du aldrig kunna göra.
jag vet självklart inte vad jag ska tro. hela min värld rasar. vingarna går av och jag faller. ser på vägen ner hur ljus och vackra minnen fladdrar förbi. jag landar i en liten hög av brutna ben nere i den förut så välkända avgrunden. jag kan inte röra mig, inte på något sätt ta mig härifrån. jag har gått sönder överallt och allt jag trott på, det som varit det bästa i mitt liv och min tro på lycka försvinner. ingenting var på riktigt. hur kunde jag trott någonting sånt?
du säger att du ångrar dig så mycket, att du inte vetat vad du ska göra, att du inte kan leva utan mig och att du älskar mig så mycket. du gråter i förtvivlan och förbannar dig själv. tusentals förlåt haglar över mig där jag söndertrasad ligger i mörkret. aldrig ska du ljuga för mig säger du, du kan så mycket bättre, du gör allt för mig.
klockan är fyra när du tillslut somnar av utmattning och gråt. jag kan inte sova. panikångest. gråt och skrik. kräkningar. aldrig har jag känt mig så vilsen, ensam och dum. när klockan är åtta plockar jag ihop mina saker och tar farväl.
hur ska jag klara mig nu? vem ska trösta mig och stötta mig? vem ska visa mig lycka? vem ska få mig att uppskatta livet? vem ska vägleda mig och lysa upp mitt mörker? hur ska jag klara mig här nere när jag förlorat mörkerseendet för länge sedan?
och varför? varför gick du med på det? varför berättade du inte hur det va? varför gör du såhär mot mig?
någonting är helt klart fel. någonting av allt det jobbiga du varit med om tidigare i ditt liv påverkar dig. kan det vara dåligt självförtroende? behov av bekräftelse? svårt med ärlighet? jag har ingen aning om någonting. allt jag vill är att sväva med dig igen. du skulle ju fånga upp mig om jag föll? inte skulle väl du av alla vara den som högg av mina vingar?
jag råder dig att gå och prata med någon. någon som kan hjäpla dig att förstå dig själv, någon som du tillsammans med kan ta reda på vad som ligger bakom det här, vad som får dig att offra allt vi har för någon du inte bryr dig ett skit om.
så fort du kommer hem ringer du till fyra olika kuratorer, ingen kan ta emot. men du lovar att leta vidare, för du gör allt för att få tillbaka mig, du kan inte se en framtid utan mig.
jag har ingen aning om hur mitt liv kommer se ut. jag vill så gärna leva vidare i våra gemensamma drömmar. det är jag som gör valet. men hur ska jag kunna lita på dig igen? hur ska vi kunna bygga upp allt som du haft sönder? och hur ska jag kunna veta att du inte sviker mig igen?
jag tror helt enkelt inte att man kan förändra sig själv rakt upp och ner. du för mina tankar till pappa. hur han sviker och sedan kommer tillbaka och säger, nu är det på riktigt, nu har jag ändrat mig och nu bryr jag mig. har det någonsin slutat bra? och hur många chanser har han inte fått? miljontals. kommer det nu bli samma sak med dig? jag vet att jag inte kan tillåta det att hända. för jag vet vad det skulle göra med mig. men nu då? jag klarar mig inte såhär. allt gör så ont och jag ser ingenting. kan varken äta eller sova och jag gråter dygnet runt. går till skolan varje dag men har inte klarat av en enda hel lektion. du klarar inte ens av att gå till skolan. det är tur, hur skulle jag annars kunna vara där?
jag antar att allt hänger på dig nu. hittar du en bra kurator, börjar gå dit och känner att det ger något, att du ska fortsätta. ja, då vet jag hur mycket du vill, att du faktiskt kan ändra dig. men vad händer om du inte hittar någon bra? eller om du skiter i det efter två gånger? då går det inte. det känns inte särskilt bra att vårat förhållande vilar på dig. för jag litar inte på dig. inte alls.
kanske kommer vi någon gång att börja bygga upp något tillsammans igen. kanske inte.
vad kan jag göra? annat än att hoppas.
jag klarar mig inte utan dig! allt känns så hopplöst.
när hjälten förvandlas till skurk - vem ska då vara räddaren i nöden?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Tessaless - 27 apr 06 - 02:39- Betyg:  | jättebra skrivet!
jag vet hur det känns, skillnaden var att jag var på
kryssning och fick veta det av honom själv, 2 dagar efter att jag kommit hem.
en gång, är en gång för mycket.
tänk på det.
man ändras inte bara sådär.
och ett förhållande utan tillit, är ingenting att ha,
det är bara jobbigt. |
|
|
|
