en ängel på mitt rum |
På en brygga långt bort på en ensam plats. På en brygga där jag sitter helt ensam, ensam i ett mörker jag helst vill lämna.
Jag ser stjärnorna och månen spegla sig i den stilla mörk blå sjön.
Sakta faller jag bakåt ner på bryggan. Mitt huvud landar på de flisiga brädorna som bildar bryggan. Allt blir svart. Ensamheten tog över min kropp denna natt i juli. Efter det blir inget som förut.
Ett ljus som från ingenstans suger sig in i mina nyöppnade mörka ögon. En värme våg sveper förbi mina kinder, och jag känner hur en hand lägger sig på min panna för att sakta svepa ner över min kind.
När ljuset sakta tonas bort träder ett ansikte fram. Omringat av ljuset ser jag ett ansikte.
Jag sträcker på min hand, och lägger den ovanpå den handen som just svepte över mitt ansikte. Jag håller handen hårt, hårt pressar jag den mot min kind. Jag önskar att tiden stannar här. Att allting stannar i denna sekund, när du och jag är tillsammans, när vi är här som om det alltid har varit så.
Handen lättar från min kind, jag tappar taget. Min hand faller ner och landar på madrassen bredvid mig. Ansiktet med det klarblå ögonen försvinner, och ännu en gång är jag ensam kvar.
- Hej min vän. Här ligger du fortfarande. Solen står högt på himlen och fåglarna sjunger allt de kan. Idag är sommaren här, ja, min vän. Idag är sommaren här.
Det var mormor, jag kände igen den mjuka rösten från en människa som alltid har funnits vid min sida.
Jag var fortfarande för svag för att svara. Som om jag vore avstängd från alla mina rörelser.
- Snart har du legat här i tre dagar. Dessa tre dagar då sommaren äntligen är här. Varför ligger du här, kära vän. Älskade barn, kan du inte vakna och dela sommarens värme och glädje med mig.
Rösten från mormor fortsatte. Jag ville inte att den skulle sluta, jag ville lyssna. Hela livet ville jag lyssna.
Mormors mjuka händer strök mig över pannan, precis som de hade gjort i 16 år. Jag älskar min mormor, hon är underbar.
Mamma kom upp, jag hörde hur hon pratade, hörde hur hon frågade om mormor fått något svar från mig. Jag hörde aldrig mormor svara, jag antar att hon sakta skakade på huvudet, så som hon brukar göra när något är för jobbigt för att svara på. Kära mormor, jag ville säga det. Kära mormor, oroa dig inte. Jag är på väg till en bättre plats där vi snart ska mötas igen. Jag ville resa mig upp i sängen, sträcka ut mina händer, en hand till mamma, och en till mormor. Jag ville ta tag i deras händer och krama dem hårt, för att sen se dem i ögonen och berätta att det inte är slut här. Jag vill, men jag orkar inte.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.7) | Natta_ - 26 apr 06 - 06:32- Betyg:  | | Väldigt fint skrivet ! såg att det kom en fortsättning så jag ska genast läsa den med:D | sprillan - 23 apr 06 - 08:24- Betyg:  | | Den var jätte bra! Sorglig men samtidigt väldigt fin! | | ensamheten - 21 apr 06 - 01:59 | | fortsättning är påväg... | | mina_93 - 20 apr 06 - 21:47- Betyg: | | det var väldigt bra! | | Cilises - 20 apr 06 - 15:52 | | Du skriver så fängslande! Kommer det en fortsättning? *Hoppas* |
|
|
|
