~.~.~.I wanna be with you.~.~.~ [oneshot] |
Hon sprang där över klipporna. Med de blonda, lockiga håret som gick ner till armbågarna på henne. De dansade bakom henne och när de hamnade i hennes synfällt viftade hon med en van hand bort det. Hennes blåa ögon glittrade ikapp med havet och hennes skratt blandades med havets vackra brus.
Hunden som hon lekte med verkade vara lika förtrollad av henne som jag. Den skuttade omkring henne och följde hennes minsta vink.
Precis som jag skulle ha gjort.
Hon forsatte dansa och skratta. Det gick inte att slita ögonen ifrån henne. Hennes röda klänning som dansade med henne passade perfekt på henne och gjorde hennes solbrända hy brunare.
Fortfarande kunde jag höra hur hon tjatat till sig den nere i Thailand för några månader sedan. Jag log bredare vid tanken. Hur hon förtrollat sin far med sin charm för att tillslut få den. Hon kan förtrolla alla.
Det är bara att se i skolan. Alla killar är efter henne och de flesta tjejer vill vara kompis med henne. Men hon verkar inte förstå detta. Hon är för snäll för att kunna välja och vraka bland killarna. För att kunna byta kompisar som hon byter kläder.
Hon gillar trygghet och rutiner.
Man vet det om henne när man känt henne under hela våran uppväxt.
Jag är pojken som aldrig kommer att finnas i hennes liv. Pojken som älskar och känner henne bättre än någon annan. Pojken som tagit hand om henne när vi varit yngre. Pojken som är två år äldre än henne och låssas ignorera henne i skolan. Men egentligen vill jag bara gå fram och kyssa henne.
Jag är pojken vars mor är bästa kompis med hennes mor.
"Liam!" hennes ljuva stämma sa mitt namn och jag vaknade ur mina tankar. Hon hade kommit fram till mig och räckte mig hennes hand. Hennes händer var små. Hennes tumme var lika tjock som mitt lillfinger. Hennes perfekta långa naglar var målade i samma färg som hennes älskade klänning. Hon log emot mig och jag trodde mitt hjärta skulle slå sig ut genom min bröstkorg. Jag la min hand i hennes och hon hjälpte mig upp på fötter. Hon var nästan en decimeter kortare än mina 174 vilket gjort att jag fick kolla ner på henne. Hon släppte mina händer och en kyla spred sig i min kropp, även fast det var minst 25 plus grader ute. Hon tog min vita keps och började sedan graciöst springa bort över klipporna. Hon flög nästan fram, när hon hoppade mellan klippornas ojämnheter och landade mjukt och perfekt. Jag fann mig själv med att stå och flina som ett fån men samlade mig snabbt och började springa efter henne. Jag kände mig enormt klumpig, då jag landade och höll på att sätta mig ner på baken efter att jag landat tungt. Hon skrattade åt mig när jag viftade med armarna för att försöka hålla balansen. När jag äntligen återfann den kollade jag mordiskt på henne, men lät en glimt utav lekfullhet lysa igenom. Hon spelade rädd och började sedan springa ifrån mig. Jag hann i fatt henne och försökte få tag i min keps. Men hon höll den borta ifrån mig. Frusterat frustade jag till och hon skrattade bara åt mig. Jag började kittla henne och hon vred sig för att komma bort ifrån mina händer.
"Sluta, Liam, sluta!" skrattade hon medans hon fortsatte försöka åla sig ifrån mig. "Jag ger mig!" jag slutade och hon log. Hon höll alltid sitt ord.
Försiktigt satte hon kepsen på mitt huvud och kollade in i mina ögon. Blåa. Himmels blåa med den där gnistan som så ytters få har.
"Jag gillar dig," orden bara slank ur min mun och jag kunde inte längre hindra dem. Hon skrattade till. Försiktigt la hon sina händer kring min nacke.
"Jag gillar dig också Liam," våra läppar möttes. Hennes var mjuka och salta. Troligtvis efter att vi badat för en stund sedan. Många gånger hade jag drömt om detta. Hur underbart det varit. Men aldrig i mitt liv hade jag trott att det var såhär underbart. Vi gled ifrån varandra. "Men det skulle aldrig funka," en sorgsenhet hade smugit sig in i hennes ögon.
"Va?" jag kollade förvånat på henne. Hade jag hört fel? Ja, så måste det vara. Hon kollade ner på sina bara fötter och skakade på huvudet. Sakta kollade hon upp igen. Hennes ögon var blanka. "Förlåt... Det var int-" jag tystnade när hon skakade på huvudet.
"Det är inte ditt fel," viskade hon tyst och kollade in i mina ögon. Det kändes som om hon såg rakt igenom mig. Att hon såg hur jag kände mig, hur jag kände för henne, "Det är bara så," hennes röst var svag och hennes ögon blev glansigare. Hon lutade sig fram och pussade mig mjukt emot kinden, innan hon sprang iväg. Hunden som hon förut lekt med kollade på mig, precis som om den led med mig, innan den rusade efter henne.
Länge kollade jag efter henne och när jag inte längre såg hennes ryggtavla graciöst springa över klipporna satte jag mig ner. Solen hade gått ner och havet låg mörkt och smällte nästan ihop med himlen. Vågor skvalpade in då och då i en sorglig melodi emot klipporna. Precis som om de sjöng för mig.
Don't let me die,
I'm losing my mind
Baby just give me a sign
And now that you're gone
I just wanna be with you
And I can't go on
I wanna be with you
Wanna be with you.
I can't sleep and I'm up all night
Through these tears I try to smile
I know the touch of you hands
can save my life.
Och nu visste jag säkert:
Att det aldrig kommer bli vi två.
© by Vargunge
_
Kommentera er blåa (:
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | JuLiaxD - 11 mar 09 - 16:41 | VARFÖR DÅ? :O
Hon gilla honom, han gilla henne? | | Hundiz - 4 mar 09 - 20:56 | | braa ;DDD | | enannansak - 2 mar 09 - 20:33 | | Väldigt bra! | denensamma - 2 mar 09 - 16:14- Betyg:  | | jättebra! |
|
|
|
