-Inget namn ännu- |
Prolog
En sen sommarkväll satt Felix, Ferdinand, Wilma och Sanna på berget vid sjön. Solen sken fortfarande på himlen – inte lika mycket som förut - . Ferdinand hade fortfarande armen runt Sannas axlar, hon började se besvärade ut, men det märkte inte Ferdinand. Wilma ville också ha en arm runt sin axel, hon sneglade lite på Felix som bara blundade. Hon granskade hans ansikte, inte så smalt men inte så runt. Ett helt perfekt ansikte. När han öppnade ögonen så kollade Wilma snabbt på dom. Klarblåa. Hon tittade lite på Fredinand som satt bredvid henne, han hade smutsgråa ögon. Inte lika fina som Felix, tänkte hon. Sanna hade chokladbruna och Wilma hade smaragdgröna. Blå plus Grön. Passar det ihop? Wilma plus Felix? Hon skulle kanske inte tänka så långt ännu, hon visste inte om han var kär i henne. Antagligen inte, han tittade bara mot de äldre tjejerna med de stora brösten. Inte på henne. Aldrig på henne. Hon började känna sig ledsen, fastän hon inte ville. Sanna puttade helt plötsligt bort Ferdinands arm och reste sig upp. Hon drog upp Wilma från sittandet.
”Sjung, Wilma!” sa hon. Wilma blev tyst som en mus. Vill inte sjunga, tänkte hon. Vill inte sjunga, inte nu. Inte framför Felix. När Wilma skakade på huvudet så hördes en tung suck från Felix, han reste sig också upp och tittade misstroget på Wilma.
”Sjung”, sa han nästan befallande. Wilma ville inte. Felix gick fram till henne. Slet i hennes hår och halvskrek:
”Sjung, för fan!” Wilma försökte att inte skrika. Men hon måste sjunga, måste sjunga.
”Baptised with a perfect name. The doubting one by heart alone without himself…” började hon, men hann inte långt innan Ferdinand vrålade:
“Vad är det där för jävla låt?!”
”Nightwish”, mumlade Wilma. Sanna hyssjade de andra och bad henne att fortsätta. Wilma andades ut och fortsatte;”War between him and the day. Need someone to blame. In the end, little he can do alone. You believe what you see. You receive but what you give. Caress the one, the Never-Fading rain in your heart the tears of snow-white sorrow. Caress the one, the hiding amaranth. In a land of the daybreak.” Hon blev avbruten igen, men den här gången av Felix. Ville de ens höra? Det verkade inte så. Wilma tystnade. Ingen kan nu tvinga mig, tänkte Wilma. Ingen vill ju höra. Varför satt hon ens här? Ilsken som hon var gick hon fram till Felix och sa:
”Om inte du vill lyssna så kan du dra!” Hon hade aldrig varit arg på Felix förut. Felix låtsades se ledsen ut, men Wilma ville inte tro honom.
”Du sjunger ju falskt. Kan inte jag hjälpa?” sa han. Wilma gav Sanna en snabb blick. Hon verkade inte vilja säga emot.
”Okej.” sa Wilma kort och gick. Då utbrast Sanna:
”Nej, vänta! Du sjunger jättefint, stanna!” Wilma trodde inte på henne.
När hon hade gått en stund kom hon fram till en stuga. Vad gjorde den inne i skogen? Wilma gick sakta fram till stugan som såg gammal ut. Hon kände på dörren och märkte att den var öppen. Om hon hade varit mindre så skulle hon inte ens känna på dörren. Men nu är hon stor, och mycket nyfiken. Hon gick in och mötte en stark lukt av något. Rök och en unken lukt. Källarlukt, cigarettröklukt och något mer. Lik? Hon ände hur hon rös till. Och inte blev det bättre av att hennes vilja fick henne att gå in i sovrummet. Det fanns något i sängen, det syntes hur tydligt som helst. Wilma gick fram till sängen och lyfte på täcket. Där under låg det en liten pojke. Wilma log lite snett och la ner täcket igen. När hon hade gått ut ur rummet så hördes det något bakom henne. Hon vände sig om och såg att pojken stod där och stirrade på henne.
”Du får inte vara här”, väste han fram. Wilma skakade på huvudet.
”Jag vet, förlåt. Men jag är så nyfiken hela tiden”, sa hon. Pojken såg arg ut och sa hotfullt:
”Gå härifrån nu! Du får inte vara här!”
”Jag ska gå, förlåt”, sa Wilma. Hon gick ut i hallen och försökte öppna dörren. Men den var låst. Hon vände sig mot pojken som bara stirrade med hotfulla ögon på henne.
”Men, den går ju inte att öppna…”, sa Wilma tyst. Det såg ut som om pojken skulle spricka. Han skrek åt henne att gå, Wilma sa hetsigt att det inte gick att öppna. Pojken såg inte ut att tro henne. Han skrek och hans ansikte blev rödare och rödare. Wilma började bli lite rädd för honom. Hon såg hur hans kropp gick fram till henne, inte hans ben. De rörde sig inte, bara hans kropp. Han flög fram till henne. Den lilla tiden det tog för honom att flyga fram till henne så åldrades han. När han stod framför Wilma så hade han föråldrads till en gubbe. Wilma skrek högt och försökte förtvivlat öppna dörren som förblev stängd. Pojken – som nu var en man – hyssjade henne och strök fingret på hennes kind.
”Jag vill inte göra dig illa”, sa han med sin rossliga röst. ”Men jag tror att det här kommer att göra ont.” Wilma förstod inte, hon ville inte förstå. Hon kände något obehagligt och kallt i hjärtat. Sen kändes det inget mer, innan en obeskrivlig smärta spred sig i hela hennes kropp. Det gjorde för ont att skrika. Wilma sjönk ner på golvet och flämtade innan hon svimmade. Svimmade som en föråldrad kvinna.
Era kommentarer lyder: SÄMST, TRÅKIG, BUU. Jag vet HAHAHAHAH Den suger -.- Jag liksom… Är ”bäst” på noveller, men liksom… Jag KAN bara inte ;(
|
| Kommentarer | | 1997 - 3 mar 09 - 17:41 | | men du skriver inte så mkt heller!!! | | Sazanami - 23 feb 09 - 23:02 | Den är bra, fattar inte vad du menar med "Era kommentarer" ^^
Du är duktig, fortsätt skriva snälla och säg gärna till nära du ha fått fram någonting mer ^^ |
|
|
|
