Jag - Ingen Annan ..-* [del 2] |
Jag tog en lång omväg till skolan, kände att jag inte hade någon jättelust att ha kemi direkt såhär på morgonkvisten.
Mina stålhettstäckta fötter dansade nyfiket iväg på en annan stig och stannade inte förens min kassa inte-ha-tränat-någonting-under-hela-jullovet-kon dition kom ikapp mig. Jag stod halvt framåtlutad och stödde mina knotiga armar mot mina smått darrande ben, och flåsade som en hund i en evighet. "Jag måste verkligen börja träna snart", var en tanke som snabbt flimrade förbi i mina veckade tankegångar, inuti min förskrumpnande hjärna.
Jag rätade på ryggen och kände hur några kotor i svankpartiet knäcktes och gav ifrån sig ett sprött och lätt knak. Mitt långa svarta hår, som skiftar i en mystiskt lila nyans, var inte blankt och nästintill slickat längs med mitt hjärtformade huvud längre, utan hade samlats i separata små toviga paket lite här och var och vittnade om min ansträngande språngmarsch.
"Hur länge sprang jag egentligen? Och hur långt, och åt vilket håll?", jag kunde inte besvara någon av dessa frågor, trots att jag har bott häromkring sedan barnsben och tycker att jag borde känner till varenda liten buske, och varenda liten sten här. Men tydligen så gör jag inte det.
Jag befann mig i slutet på en stor och tät skog, omgiven av ett oändligt lugn. Stenarna var täckta med tjocka lager av gön mossa och det fanns gott om blåbärsris som växte i små klungor lite här och var som vittnade om mysiga skogspromenader som skulle ske i längre in i framtiden.
Ett fjäderlätt leende smekte mina fylliga läppar och jag slöt ögonen och andades in dofterna som svävade omkring i denna sagolikt vackra vrå, som jag nyss upptäckt.
Bakom de vita och defusa molnen kunde man ibland skymta den blå himlen, men annars var också den försluten, liksom den här drömska skogen.
Jag såg att ett av mina skosnören hade gått upp, men jag lät det vara och gick vidare, ut ur skogen.
Ju längre jag gick, desto glesare stod träden uppradade, och jag såg vatten som glittrade långt därborta och förstod att det måste vara Östersjön som ligger och vilar där, i skydd av denna slingrande barrskog.
Jag stog och lutade mig mot en gammal tall och såg ut över det stora blå, som andades genom de väldiga vågorna som slog emot klippan nedanför mig. Jag satte mig på kanten och dinglade förtjust med benen medans frosten som låg över marken likt ett tunnt täckte, trängde igenom min kjol och fuktade min iskalla hud.
Länge har jag funderat över hur jag ska dö, när jag kommer göra det och vad som väntar där, på andra sidan. Kanske vore det fint att få det gjort nu, på den här underbara platsen?
*
[Kanske inte jättebra, men som sagt övning ger färdighet..]
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Bolliz - 14 jan 09 - 20:32- Betyg:  | | Bra! Mejla ? | | LikeBefore - 13 jan 09 - 17:03 | | Du är ju himla duktigt :) vill ha mera :D |
|
|
|
