Ingen titel , del 1 ? början iaf .. |
för en gångs skull, har jag fått ihop något någorlunda vettigt.
döm själva, men kommtentera i vilket fall :)
Jag visste först inte vad jag skulle berätta, eller ens hur det skulle gå till. Men när det väl var dags flöt allting på som om jag alltid hade vetat vad som skulle sägas. Efteråt berömde hon mig för att jag varit såpass duktig och öppen redan första gången. Hon berättade att de flesta pasienterna brukade vara ganska inåtvända när de först började gå till henne med deras problem. Men hon såg trevlig ut, så jag hade inga problem med det. Men sedan kanske det är meningen att psykologer ska se sådana ut. Vackra men ändå naturliga - Naturligt vackra. Hon, Maria Kenneth, var söt i sitt blonda hollywood-lockiga hår och såg på ytan perfekt ut. Pudret satt kvar på käkbenen efter en lång dag på jobbet, ögonskuggan satt där den skulle. Mascaran hade inte kletat som det skulle gjort på oss mänskliga. Men när hon gav ifrån sig ett léende så blottade hon sina smått sneda tänder. Framtänderna var vinklade inåt mot varandra och hörntänderna var lite vampyr-liknande.
Idag kände jag mig precis som henne, jag hade gått hemifrån med ett léende på läpparna för jag hade lyckats klämma i mig frukost för en gångs skull. Men som vanligt de få dagarna jag hade orken till att lägga på ett lager mascara, hade tårarna runnit och lämnat varsitt tunnt svart streck längs båda kinderna.
Jag gråter sällan, min pappa sa alltid att man inte skulle gråta, det var till för svaga flickor eller känsliga feminima bögar. Ja, han var homo-fob. Stackars honom när det visade sig att hans äldsta dotter, min storasyster, hans stolthet, var lesbisk. Den dagen var en komisk dag, svår att glömma. Jag vill inte glömma den. Det var dagen han sattes på plats för alla elaka saker han sagt och allt ont han gjort mot andra. Vi var hans familj och han tyckte det var självklart att han behandlade oss som han skulle. Som om det var självklart att vi skulle stå vid hans sida vad han än gjorde. På ett blått ihopvikt A4 papper hade jag skrivit ner min största hemlighet, och sedan skickat det till hans kontor på jobbet. Jag ville att han skulle veta hur jag verkligen kände, men vågade inte berätta det ansikte mot ansikte, eller när vi båda var hemma. Den kvällen kom han hem väldigt sent och ignorerade mig tills mamma fick nog och skällde ut honom. Jag förstod, men ville inte säga något. En dag fick mamma nog av honom och sa att om han inte slutade med sina dumheter så fick han lämna oss. Han tog det inte på allvar, men det gjorde mamma. Samma kväll slängde hon ut hans grejer på gatan när han inte kommit hem som han lovat. På morgonen var allt borta, kvar på den numer nästan gräsfria gräsmattan låg då ett brev som jag givit honom några månader tidigare.
"Jag hatar dig." stod fortfarande skrivet med svart bläck på brevet som numera alltid var placerat i min byxficka. Jag kände efter i fickan på mina jeans för att försäkra mig om att det låg där och allt var som det ska. Vi vet inte om han lämnat det där med mening eller om han bara råkat missa det när han åkt iväg. Men jag vet att om jag någon gång stöter på honom igen så ska jag ge honom brevet, han ska inte glömma. Han får inte. Det var 4 år sedan nu, varje dag har brevet legat i min byxficka, i nödfall jackfickan eller ryggsäcken, och på natten under min kudde. Det var kanske dags att glömma och komma över det. Men jag kunde inte. Och ingen fick ta ifrån mig brevet. Det var därför jag aldrig lämnade det ifrån mig.
"Michaela?" Jag lyfte blicken och möttes av ett par glada ögon. "Kul att du ville komma hit igen, jag tyckte det gick så bra förra gången ju". Marias inte så perfekta tandrad blottades åter och hon bjöd in mig till samma rum som vi suttit i sist. Jag reste mig upp, tog min ryggsäck från golvet och följde med henne in.
|
| Kommentarer | | Phaaail - 15 dec 08 - 22:58 | massa bra skrivet!
mejla nästa? :) |
|
|
|
