Julen är här |
(INTE ALLS KLAR)
Jag öppnar den tunga metalldörren till skolan, och en doft av pepparkakor och lussebullar slår emot mig när jag stiger in.
Alla barn, både stora och små, håller minst en pepparkaka och en äppel-festis i handen, och deras ögon glittrar av lycka.
Utanför de stora fönstren utan handtag faller snön, så vit och vacker, och den färgar allting den kommer åt i vitt. Små barn springer runt och leker i snön. De gör snöänglar, har snöbollskrig, gör snögubbar och mycket mer. En liten flicka har fått en hård snöboll i ansiktet och gråter, men hon blir snart glad igen och pulsar fram i snön till sina kompisar som håller på att göra en snöiglo.
Alla är glada, även mattanterna som annars brukar vara bittra och ha mungiporna släpandes nere i backen, ler när julen närmar sig.
Nu är det bara fyra ynka dagar kvar innan skolan tar farväl och varma, sprakande brasor, kanderade äpplen, skumtomtar, julmust, gröt och doften av julgran och nejlikor i apelsiner med röda sidenband blandas och blir en del av vår vardag.
Det kommer bli så mysigt med jullov, visst kommer det?
*
"Aj!" Jag ryckte till när jag hörde väckarklockans skärande ringande, och slog därmed huvudet hårt i väggen. En perfekt start på dagen, eller hur?
Jag gnider mina tunna händer över stället där smällen träffade och känner att en bula reser sig på mitt redan ganska så knöliga huvud. "Välkommen in i gänget", tänkte jag och flinade lite åt min vitsighet.
Jag kastade en blick på klockan som stod och tickade på mitt nattduksbord, 7.15. Nu måste jag snabba mig på om jag inte ska missa bussen.
Väl inne i skolan stirrar jag stint ner i backen för att undvika allas nedlåtande blickar. Jag vet vad de tänker och tycker om mig, och jag gillar det inte alls.
Tårarna kommer krypande bakom ögonlocken, och det bränns, som alltid. Jag knyter min högra hand, hårt. Så hårt att knogarna vitnar, men det räcker inte, jag måste fly in på en toalett, fort innan någon ser.
Jag knuffar mig fram mellan klungorna och når toaletten. Där kan jag slappna av. Jag låter tårarna säga adjö till mina rödkantade ögon och torkar sedan mina våta kinder med några pappershanddukar. Sedan, innan jag öppnar dörren och går ut spolar jag, för att ingen ska misstänka något.
*
|
|
|
|
