"Inte enligt planerna" |
Han stirrade framför sig med tom blick.
Allting verkade sakta svartna framför hans syn. Hans kropp var som förlamad och han stirrade som paralyserat på ingenting alls.
Han kände hur den röda vätskan sakta rann mot hans fötter och tog sig igenom det vita tyget och in på bara kroppen.
Det var varmt, samtidigt så kallt.
Allting runt omkring verkade plötsligt inte existera.
Han kände hur musklerna slutade fungera då benen sakta vek sig under hans kroppstyngd.
Långt borta hörde han en röst som ropade hans namn, men det verkade inte ha någon betydelse längre. Varför skulle det?
Han hade ju tagit någons liv.
Han föll ihop på golvet; ryggen lutad mot den kalla sten väggen och benen uppdragna till bröstet.
”Vafan Kim ta dig samman!” Han kände hur ett par händer tog tag i hans axlar och började våldsamt skaka honom.
Kim svalde bara torrt och riktade blicken mot sin kompis, Richard.
Blicken som han gav sin kompis var tom, som om Richard inte stod där, som om Kim bara såg rakt igenom honom.
”Kim! Du måste ta dig samma! Kom igen nu! Upp på benen nu!”
Richard la tillslut Kims ena arm runt sina axlar och drog upp honom på fötter.
Han stönade till av smärta då hela Kims kroppstyngd låg på hans skadade axel.
Men han kunde inte bry sig om det nu, han var tvungen att ta dem därifrån så fort som möjligt.
Han snubblade fram över det blodtäckta trägolvet mot dörren.
Andan sved i halsen och det kändes som om bröstkorgen snart skulle sprängas. Ögonen fylldes med tårar och gjorde vägen framför honom alldeles suddig.
Han kämpade för att inte falla ihop på marken av utmattning.
”Rii..” Kim försökte förtvivlat säga sin kompis namn, men hans röst bar inte. Det blev bara ett ynkligt pip som dog bort lika snabbt som det dök upp.
Rickard höll ett stadigt tag om sin kompis.
”Det är okej, allt kommer att ordna sig” flåsade Richard och försökte sträcka sig efter dörrhandtaget.
Han knep ihop ögonen när smärtan ilade i den högra axeln.
Men han var tvungen att hålla ut.
/flashback/
”Du behöver inte göra det här” sa Richard i en lugnande ton.
Tårarna strömmade ner för Joakim Forsbergs kinder.
”Jo, jo det behöver jag! Fattar ni inget? HON HAR FÖRSTÖRT MITT LIV!” han tryckte pistolen hårdare mot Anna Karlssons tinning.
Hon hulkade till då den kalla metallen kom i kontakt med hennes hud.
”Snälla Joakim, andas, och lägg sakta ifrån dig pistolen” Richard tog sakta några steg mot den hysteriska mannen framför dem.
Stort misstag. Det första som hördes var ett skott, och sen ilade en outhärdlig smärta igenom hans högra axel. Det som sedan hände var som en dimma.
Ännu ett skott hördes och i näsa sekund låg Joakim på marken framför honom.
Richard vände sig snabbt om, bara för att hinna se hur Kim sakta sänkte pistolen innan han kollapsade på golvet.
/falshback ends/
Kim kände hur daggen från det mjuka gräset sakta trängdes igenom det tunna tyget som värmde hans överkropp.
Hela hans kropp kändes förlamad där han låg.
Tankarna åkte runt i hans huvud som en våldsam karusell. Han kände hur lungorna snörptes ihop och han fick svårt att andas.
Han hade dödat någon. Han hade tagit någons liv, han hade skjutit någon!
Han slöt ögonen och lät smärtan ta över honom, bedöva honom så det var allt han kände.
”Rich…” Ännu en gång försökte han säga sin kompis namn, men det gick inte.
Hans röst bar inte, utan dog bort.
”Lugn Kim, rör dig inte, jag hämtar Anna sen ringer jag polisen och en ambulans!”
Kim öppnade sakta ögonen och såg hur Richard skyndade bort mot det övergivna huset igen.
Han suckade smärtsamt och knep ihop ögonen. Han fattade inte vad som hände. Han hade inte blivit skjuten, så varför kände han sig så hjälplös, medan Richard sprang omkring med en axel som knappt satt där den skulle och lekte hjälte.
’Varför händer det här mig?’ tänkte han ynkligt. ’Jag ville ju bara hjälpa, vi ville ju bara hjälpa!’
Dom hade planerat allt så bra. Dom visste att Joakim var förbannad på Anna efter att hon varit otrogen mot honom, dom visste att det var han som arrangerat det hemliga mötet mellan dem. Vad de inte visste var att han skulle ha en pistol. Genast hade allt ändrats. Och allt de planerat hade gått åt skogen. Nu var Joakim Forsberg död och allt var hans fel.
’Vi skulle ha hållit oss utanför från första början’ tänkte Kim matt då han plötsligt inte kunde känna sina armar som låg vid hans sida.
’Vi borde ha förstått, saker går inte alltid som planerat’
----------
Det här är min första novell här :3
säg vad ni tycker <3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | WhyJustMe - 19 nov 08 - 22:12- Betyg:  | | Jag tyckte den var jätte bra :D |
|
|
|
