Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

~ Min spegelbild ljuger, del 5

Hej på er alla underbara personer som troget
följer novellen och kommenterar :*
Ville bara säga att det som står i kursiv
text är ifrån Tobias förflutna, så ni inte blir
helt lost. Men aja, nu ska ni få läsa och glöm
inte bort och kommentera, era busfrön!


De kommande dagarna isolerade jag mig totalt i lägenheten. Persiennerna var konstant neddragna och mobilen var avstängd. Mitt möte med min psykolog sket jag i. Jag hade ingen kraft till något. Jag orkade inte ens gå till dörren när brevbäraren lastade in massa Lidl reklam. Reklam jag annars alltid satt och skrattade åt. Nu var mina läppar inte formade till ett leende. Dem var raka, som på en streckgubbe och visade noll känsla. Noll. Nolla. Jag är en nolla.

”Jag är ingen tjej mamma, fatta det!” Min röst darrade av ilska och vasen jag drämt ner i golvet låg i tusen delar på golvet.
”Vänta tills din far kommer hem Tina!” Det blixtrade till i mammas ögon. Jag sprang upp på mitt rum och slängde mig på sängen. Ninja hoppade upp hos mig och la sig på min mage. Djur hade alltid accepterat mig precis som jag var. Och det gjorde mig trygg. Jag tror jag somnade med Ninja på magen men jag väcktes av min fars hetsiga stämma.
”TINA ANDREA BERG, KOM NER GENAST!” Han stod i trappen. Fan. Fan. Panik. Jag reste mig snabbt ur sängen och öppnade fönstret. Det var bara en meter ner till marken, det borde jag väl klara? ”TINA BERG! Om du inte kommer ner nu med detsamma, ska jag slå dig gul och blå!” Jag svalde hårt och Ninja jamade försiktigt.
”Jag är ledsen killen, jag måste sticka” Det var sista gången jag såg honom. Min söta lilla katt.


”Tobias, jag vet att du är där inne!” Jag slog upp ögonen. Vart var jag? ”Tobias” Rösten, jag kände igen den rösten. Den avskyvärda rösten. ”Tobias, öppna dörren, jag behöver snacka med dig.”
”Du har ingenting att hämta här, gå härifrån” skrek jag samtidigt som jag sjönk ihop på golvet, ryggen mot köksdörren.
”Tobias, förlåt mig, snälla, förlåt. Jag vet inte vad som tog åt mig.”
”gå!” skrek jag och kände tårarna som började rinna. ”Elias, jag vill inte se dig, gå säger jag!”
”Låt mig förklara, snälla, släpp in mig” Duns. Han hade uppenbarligen sjunkit ner på golvet utanför dörren.
”Vad i helvete sysslar du med?!” röt jag och drog ett hetsigt andetag.
”Jag älskar dig” Jag satte luften i halsen. Vad sa han?
”Vad sa du?” jag kröp närmare dörren och satte huvudet emot brevinkastet.
”Jag älskar dig… Tina.” Jag chockades av hans ord innan ilskan satte in igen och jag kände hur jag knöt nävarna.
”Hur fan kan man våldta någon man älskar?!”
”I know, it doesn’t any make sense” mumlade han. “Men jag vet inte.. Jag vet inte. Förlåt” Tystnad. En tant rörde sig i trapphuset. Inte ett ord. Det enda som hördes var när hon skramlade med nycklarna och smällde igen dörren. Elias sa fortfarande ingenting. Inte ett knyst. Jag hörde inte ens att han andades. Andades ens jag? Handen på halsen. Jodå, små andetag. Hjärtat slog fortfarande. Ändå kände jag mig inte levande. Samtidigt som alla miljoner tankar for runt i mitt huvud kunde jag ändå inte förstå vad han faktiskt gjort mot mig. Att han varit en av alla de där som vål.. Nej usch, jag kunde inte ens tänka ordet för mig själv, det sved på tungan.
”Snälla Elias, gå, jag har inte tid. Eller ork. Jag har flickvän nu, du har ingenting att göra här. Eller i mitt liv. Gå, innan jag ringer polisen”
”Tobias, snälla jag behöver bara få snacka med dig, snälla släpp in mig.. Innan den där skumma tanten i fuskpälsen kommer och kör ner mig med rullatorn?” Jag skrattade till lite försiktigt, men inte så han hörde. Trodde jag. ”Tobbe, kom igen, jag lovar att inte göra dig illa?”
”Nej” sa jag kort. ”Gå Elias, snälla, jag ber dig.” Han suckade, och reste sig upp. Inte ett ord till tänkte jag, då går jag sönder ännu mer och det klarar jag inte. Och tack och lov gick han. Jag sjönk ihop på golvet och grät. Saknaden efter Vilja sved. Saknaden efter Jennifer. Men jag visste att jag var alldeles för trasig för att träffa dem. Alldeles, alldeles för trasig.

”Så Tina, du kan berätta vad du vill för mig” Kalla kårar längs ryggraden.
”Tobias”
”Va? Nej jag heter Lars och jag är din psykolog, seså Tina, berätta om dig själv?”
”Jag heter Tobias!” skrik. Slag. Ny psykolog. Lugnande medel. Panikångest. Ännu mer piller. Bortdomnad. Avskärmad. Bortstött. Outcast. Idiot. Äckel. Hora. Fitta. Misstag. Fail. Så jävla mycket fail.
”Tina, jag heter Mats och jag har förstått av dina journaler att du är..”
”Så känner du mig nu alltså? Bara för du läst i några papper om mitt beteende? Ska du bli min bästa vän nu för det? Och berätta om din jävla familj, under ett samtal som ska handla om mig, som mina idioter till föräldrar betalar 400 spänn i timmen för? Be my guest, men räkna inte med någon respons. Och för sista gången, jag heter Tobias!!” Hörlurar på. Musik hög. Högre. Högre. Blockera. Blunda. Psykhem. Isoleringscell. Fail.


Solen sken in genom persiennerna och jag äcklades av den. Jag kände hur torr jag var i munnen och hur längesen sist det egentligen jag var som jag åt. Eller överhuvudtaget visade mig utanför dörren. Reklamhögen vid dörren hade växt betydligt, men jag orkade inte bry mig, utan travade mig bara fram till köket och blickade mot Viljas matskål. Älskade Vilja. Jag hoppades hon hade det bättre hos Jennifer än hos mig. Utmattat satte jag mig ner på köksstolen och tittade på bilderna som satt under min bordskiva. Alla bilder var på Vilja. De flesta föreställde henne som valp, åh jag mindes första gången jag såg henne som om det hänt igår.

”Hej, jag skulle komma in och titta på en pitbull” Kvinnan i receptionen tittade skeptiskt på mig.
”Skriv namn och personnummer här så kommer Hannes snart och hämtar er.” Jag nickade, skuttade iväg till en stol och fyllde ivrigt i papprena.
”Tina Berg?” Nicka. Idag var jag Tina, men det skulle inte dröja länge till för än jag var Tobias på riktigt. ”Kom med här, jag är Hannes. Hörde att ni var intresserade av en pitbull!”
”Ja, jag har alltid varit intresserad av den rasen”
”Det är underbara hundar” log Hannes och tog mig in ibland alla hundburar. Han ledde mig till en stor bur som var full av svarta, bruna och tigrerade pitbullvalpar. ”Här har ni stans finaste stamtavla på de här valparna, Tina” Jag blev insläppt i buren och valparna hoppade runt som tokar. Jag satte mig ner på golvet med ansiktet vänt tvärsöver då jag plötsligt såg henne. Hunden som skulle bli min.
”Men åh, hon där borta är ju jättefin!” Jag pekade mot buren och Hannes kliade sig i nacken.
”Nja, hon är inte direkt någon hund jag kan rekommendera. Allt vi egentligen vet om henne är att hon blivit slagen och jag tror… Nej avlivningen är beställd på henne. Tina, välj en hund det inte redan är försent för”
”Jag vill i alla fall titta på henne?”
”Nå, okej okej, men då får Britta ta på henne munkorg först, vänta här.”

10 minuter senare fick jag gå in till henne och hon tryckte genast upp sig emot hörnet och började skaka.
”Scch, scch, det är ingen fara. Jag är inte farlig”
”Tina, kom här nu, som vän till familjen, kan jag inte låta dig välja en sån förstörd hund.”
”Hur gammal är hon?” Jag ignorerade Hannes skeptiska röstläge.
”Vi tror att hon är någonstans mellan 4-6 månader.”
”Kom då tjejen, så ja, det är ingen fara, kom då” Hunden började sakta gå emot mig, men skakade fortfarande kraftigt. Men plötsligt hade hon lagt sitt huvud i mitt knä. Hennes rädda ögon mötte mina.
”Jag tar henne” Hannes var på väg att säga något men avbröt honom. ”Jag tar henne sa jag”
”Okej, jaja, kör till” Jag klappade henne försiktigt under hakan.
”Du ska med mig hem.” jag tog paus. ”Vilja”.

Turen till hundhemmet tog knappt fem minuter. Promenaden hem tog nästan en timma. Vilja var rädd för precis allt. Småhunden granntanten hade och bussen som råkade köra på trottoarkanten. Barnen som sprang förbi och motorcykeln som svischade förbi alldeles för fort. När vi kom hem sprang hon genast och gömde sig under mitt köksbord. Och där låg hon resten av kvällen.

De första veckorna var kämpiga. Hon hade noll förtroende och var rädd för i princip allt. Men jag lät henne hållas. Ville inte stressa henne. Jag hade henne på prov i tre månader, och skulle det inte funka var avlivning det enda alternativet. Men jag var övertygad om att jag skulle klara det här. Men ändå blev jag förvånad den dagen då hon hoppade upp i min säng och slickade mig i ansiktet samtidigt som hon höll i en boll.
”Din tok!” skrattade jag och hon gläfste och jag kastade iväg bollen. Hon kom tillbaka efter en bra stund och jag gömde mig under täcket vilket fick henne att bli riktigt busig. Hon hoppade upp och ner och buffade på mig, utan att komma fram till vart jag egentligen gömt mig. När jag tillslut öppnade täcket en bit flög hon under det och anföll mitt ansikte med min tunga. Jag visste redan då att Vilja skulle bli min nya livsmening.


”Saker och ting blir väl aldrig som man tänkt sig” suckade jag och drog fingrarna igenom håret. Jag kanske ändå behövde Jennifer och Vilja hos mig?
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
BlackDream - 6 apr 09 - 17:12- Betyg:
Jättebra!
bonnilie - 30 okt 08 - 12:09- Betyg:
Riktigt bra! hoppas fortsättning kommer snart!
Melowa - 30 okt 08 - 10:35- Betyg:
Wow
Madvis - 29 okt 08 - 12:47- Betyg:
Jävla psykolog, stackars Tobbe <3
Blir bara bättre :D Och att Elias kom var verkligen en överraskning :O Men jag litar fortfarande inte på honom >_>
Åh, längtar så jävla mycket efter nästa kapitel! Mejla, snälla?
linsan92 - 29 okt 08 - 12:20- Betyg:
megasuperduperunderbartbra! <3
WhyJustMe - 29 okt 08 - 10:58- Betyg:
Åå jätte bra :)
De var bra att han inte släppte in Elias, han kanske inte skulle hålla vad han lovade.. Hoppas Tobias snart tar hem Vilja igen och Jennifer :)
NeMriA - 29 okt 08 - 09:57- Betyg:
alltså den här blir verkligen bättre och bättre! du skriver fantastiskt bra!!! ÄHU!
och liksom. jag min äckligt empatiska människa kan inte hjälpa att tycka synd om elias trots att han är ett äckel och är dum i huvet -.-
och sen blir man ju förbannad på alla tröga psykologer USCH :@
nästa del snart hoppas jag!?

Skriven av
TrasigFlikka
28 okt 08 - 23:51
(Har blivit läst 323 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord