Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

~ Min spegelbild ljuger, del 4

Jag reste mig sakta upp och lyfte upp Vilja. Mina ben bultade av smärta men jag orkade inte bry mig. Jag gick till sängen och la försiktigt ner henne och la mitt trötta huvud på kudden. Jag somnade på två sekunder.

Morgonen därpå vaknade jag av att dörrklockan ringde hetsigt och Vilja lyfte på huvudet och började morra argsint samtidigt som hon skakade.
”Scch gumman, scch” viskade jag lågt, och försökte dölja rädslan jag kände. Ingen annan än Elias visste att jag bodde här? Jag reste mig upp, brydde mig inte om att jag endast bar t-shirt och underkläder och kikade skräckslaget igenom titthålet. Till min förvåning stod Jennifer där. Jag öppnade dörren på glänt.
”Jennifer?”
”Hej Tobias, jag har varit och köpt frukost och jag, eller ja, vi prata om o fika igår och så sa du ju vart du bodde och jag ville träffa din hund och.. Men Tobbe… Vad har du gjort på benen?” Jennifer satte händerna för munnen och tappade påsen med brödet i på golvet. Jag suckade och drog fingrarna igenom håret.
”Kom in så kan jag förklara” sa jag trött och stängde dörren bakom henne och låste. Vilja haltade sig fram till dörren och morrade ilsket och visade sina tänder mot Jennifer. ”Vilja, sch, det är ingen fara.” Vilja tittade fundersamt på mig men när Jennifer satte sig ner och gav henne ett ben såg hon lite lugnare ut. ”Vilja, korgen” sa jag och pekade och hon haltade iväg.
”Men Tobbe, både du och din hund ser ju helt förstörda ut. Herregud, vad har hänt?” Jag bet mig i läppen och Jennifer slängde sig runt min hals och la armarna runt mig och då orkade jag inte hålla emot tårarna.

Efter att ha gråtit ut i Jennifers famn gick vi och satte oss i soffan. Jag hade fortfarande inte tagit på mig ett par byxor och mina bröst syntes tydligt igenom t-shirten.
”Usch, jag är äckligt så här dags om morgonen” mumlade jag och Jennifer såg undrande på mig. Jag la armarna runt mina bröst och smög mot badrummet.
”Tobbe, jag har hört ryktena” hörde jag plötsligt Jennifer säga bakom mig och jag vände mig om, fortfarande med armarna runt över mina bröst.
”Ryktena?” Pep jag. Redan?
”Jag vet vem du är… egentligen” Jag sjönk ihop på golvet, och började storgråta. Tårarna bara sprutade och Vilja kom och satte sig hos mig.
”Jag får aldrig någon chans att starta om! Jag hatar det här jävla livet. Folk får uppfattningar om mig innan de ens lärt känna mig bara på grund av att jag råkar vara kille född i en tjejs kropp! Åh jag hatar det här. Jag skulle tagit livet av mig, men så klart vågade jag inte. Jävla jävla idiot” Vilja gnydde till och jag kramade om henne då jag plötsligt märkte hur någon la armarna runt mig. Jag tittade upp och mötte Jennifers tårade ögon.
”Jag vet att vi egentligen är totala främlingar Tobias..” sa hon med betoningen på mitt namn och svalde. ”Men jag vill hjälpa dig. Frågan är om du låter mig göra det?”
”Vill du ens ta i mig?” Min röst skakade och hennes safirblåa ögon mötte mina och hela min kropp fylldes av värme då hennes läppar nuddade mina.

”Vi går inte till skolan idag va?” Klockan visade halv tolv och Jennifer hade bott hos mig i snart två veckor. Nu hade hon precis varit ute med Vilja på deras dagliga morgon promenad. Jag själv satt vid köksbordet och läste morgontidningen.
”Hej älskling” Sa Jennifer och gav mig en lätt kyss på munnen. ”Mys hemma idag låter väl som en bra idé?” frågade hon och hällde upp mat åt Vilja. Jag nickade. ”Har du pratat något mer med din psykolog?”
”Mm.” svarade jag och förde tekoppen mot munnen. ”Hon ska göra en ny utvärdering av mig om en vecka.”
”Det går säkert bättre den här gången, du har ju faktiskt inte skurit dig på snart en vecka!” Hon lös upp och log stort. Vi hade i stort sett blivit tillsammans den där morgonen för två veckor sen när hon hade kommit hem till mig. Och jag hade aldrig sagt det högt, men hon hade räddat mig. Utan henne vet jag inte vad jag hade tagit mig åt. Vilja hade accepterat henne på nästan en gång. Det var något med Jennifer som lugnade Vilja.
”Tobbe?” Jennifers röst var låg och jag mötte hennes blick. ”Sötnos, vad tänker du på?” Minnena högg. Rösterna. Skriken. Hatet. Glåporden. Slagen. Jag reste mig upp och nästintill sprang in i badrummet. Låste dörren.
”Tobias Berg, öppna dörren! Tobbe, snälla gör ingenting dumt, prata med mig, älskling, snälla du, prata med mig!” Jag sjönk ihop med ryggen emot dörren och hörde hur Jennifer gjorde samma sak på andra sidan. ”Tobias, du vet att Vilja blir orolig, snälla du, prata med mig?” Jag dunkade huvudet hårt i väggen och kände hur tårarna började rinna. Jag drog mina ben åt mig och kände hur allting svartnade.

”Haha, kolla in saken!” Johannes hårda ord skar som knivar i min hud. ”Saken skär sig!” Hans äckliga hårdhänta fingrar rev upp mina sårskorpor och blodet började rinna ner längs armen på min nya vita t-shirt jag precis hade köpt, men jag skulle inte gråta. Det dem suktade efter var svaghet, och det skulle jag inte ge dem. Inte den här gången. Nu skulle jag vara stark.
”Jag är ingen sak” väste jag och försökte ta mig loss ur Tim, Daniels och Johannes grepp.
”Fyfan vad du är äcklig!” skrek Johannes och slängde ner mig på golvet och spottade på mig. Jag fortsatte fokusera min blick på golvet. ”Kolla på mig när jag pratar med dig, din äckliga misslyckade ursäkt till människa!” Strypgrepp. Panik.
”Jag gör precis som jag vill!” skrek jag och bet tag i hans arm. Han skrek till och släppte. Jag började springa då Tim flög över mig och hamnade ovanpå mig. Panik. Ännu mer panik.
”Jag är kåt” frustade han och killarna bakom skrattade. ”Vi bär med Tina till brynet, hjälp till nu!” Då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre.
”Snälla.. Snälla låt mig vara.” pep jag. Killarna hörde mig inte utan bar mig till brynet. Den där vanliga platsen. Johannes och Daniel höll fast mig medan Tim började knäppa upp mina och sina byxor.
”Så länge du har en fitta är du brud” viskade han i mitt öra och jag stängde ögonen. Jag kunde inte göra annat än det.

När jag kom hem var som vanligt inte mina föräldrar hemma. Ensamheten högg i bröstet och jag skyndade mig upp på rummet och ställde mig framför spegeln. Skådade de nya blåmärkena och de alldeles för infekterade såren.
”Äckel” mumlade jag och pekade finger åt min spegelbild. Jag slängde mig på sängen då min katt Ninja hoppade upp hos mig. Han jamade glatt åt mig och började spinna så fort han såg mig. ”Hej Ninjis gubben” sa jag lågt och sträckte ut handen för att klappa honom, då jag kände hur det högg till i axeln. ”Aj helvete” svor jag högt vilket skrämde Ninja. Han var bara en liten kattunge och inte van vid mina plötsliga utbrott. Jag suckade och satte mig upp mot väggen då tårarna började rinna.
”Har dem gjort det… igen?” hörde jag plötsligt bakom mig och vände huvudet emot dörren där min stora syster stod.
”Mmm” fick jag fram mellan tårarna. Hon satte sig på sängen och la armarna runt mig.
”Vi måste göra något åt det här, Tobbe, det vet du va?” Jag sa ingenting utan borrade bara in mitt ansikte i hennes tjocktröja. Orkade inte mer nu.


”Tobbe, Tobbe, snälla öppna!” Jag slog panikslaget upp ögonen och hörde hur Jennifer snyftade på andra sidan av dörren. Vilja gnydde. Jag reste mig sakta upp och låste upp dörren. När jag kom ut omfamnades jag av Jennifer. ”Gör inte sådär igen Tobbe, jag hatar när du gör sådär” Hennes röst darrade. Jag nickade och kysste hennes läppar.

När kvällen närmade sig gick vi ut med Vilja. Det kändes som evigheter sen sist vi varit utomhus och eftersom jag hade dåligt samvete släppte jag henne i parken.
”Se va glad hon är” sa jag lågt och drog en suck av lättnad.
”Tobias, det kan inte fortsätta såhär”
”va?” jag vände mig förvirrat. ”Vad snackar du om?”
”Tobbe, jag älskar dig, det vet du att jag gör, men du.. Jag vaknar mitt i natten av att du låser in dig på toan och gråter. Älskade du, vad har hänt dig egentligen?” Jag satte mig ner med en suck och drog fingrarna igenom håret.
”Jag vet inte om jag är redo att snacka om det där…”
”Tobias, det äter upp dig inifrån, du kommer gå under om du inte berättar för någon” Hennes röst var låg, bestämd men ändå kärleksfull. Jag suckade och bet mig i läppen.
”Jag vill inte snacka om det”
”Tobbe jag..”
”Sluta tjata!” röt jag och reste mig upp. ”Du kan inte tvinga mig till att snacka om något jag inte vill Jennifer, du är inte min morsa!” Jennifer sökte efter min hand och viskade tyst mitt namn. ”Stick, jag vill inte ha något med dig att göra!” Min röst darrade och tårarna brände i ögonlocken.
”Tobias, du menar inte vad du säger, du är bara rädd. Snälla älskade du..”
”VILJA!” skrek jag och hon kom springandes med en pinne och viftade glatt på svansen. ”Loss” sa jag argt och Vilja hoppade runt i en cirkel men jag kastade inte pinnen utan la ner den på marken och satte på henne kopplet. ”Kom vilja, vi går” jag tittade inte ens bakåt.

Vilja blev orolig när Jennifer inte var med, hon la sig pladask vid dörren och gnydde, pep och tittade gång på gång, i hopp om att dörrhandtaget skulle vridas om, men det gjorde det inte. Varje gång någon rörde sig i trapphusen spetsade hon öronen och reste sig upp men ingen Jennifer kom och tillslut gav hon upp. Jag slängde mig ner på soffan och upptäckte att Jennifers lila kofta låg där. Jag fnös och kastade iväg den. Vilja tog den i sin mun och gick fram till mig, höll fram den och puffade på mig.
”Nej Vilja, korgen.” Men hon stod kvar med koftan i munnen. ”KORGEN SA JAG!” Vilja sprang genast iväg med svansen mellan benen och jag började gråta. Aldrig hade jag varit arg på Vilja, men nu orkade jag inte med någon. Inte ens min älskade hund. Jag orkade inte tänka på alla möjligheter och chanser jag förbrukat och kastat bort. Jag var dömd till ett helvete. Och det värsta var att det var mitt eget fel.
” And, the worst part is there's no-one else to blame” citerade jag ur en Sia låt och kände hur tårarna bara rann.

Jennifer ringde gång på gång, men jag tryckte bara av. Jag orkade inte, ville inte. Vilja gnydde och var allmänt nervös och jag kände mig taskig att låta mitt kaos gå ut över henne. Jag slog Jennifers nummer med darrande fingrar.
”Tobbe! Du.. Jag” Jag avbröt henne fort.
”Kan du ta vilja?”
”Jag va.. va?” Jennifer tystnade.
”Jag behöver vara ifred några dagar och du vet hur känslig Vilja är.” Min röst var kall och jag rös. Det var inte meningen att låta så känslokall.
”Jag gör allt för dig Tobias, jag kommer på en gång?”
Mitt svar blev att jag la på.

När Jennifer en kvart senare stod i min hall var Vilja överlycklig. Jag stod bara i dörröppningen med en påse hundmat och hennes favoritleksak som hon hade haft med sig från hundhemmet jag hade hittat henne på.
”Tack” sa jag och Jennifer tog emot påsen och Viljas koppel. Det var bäst så, för alla. Jag behövde några dagar ensam. Helt ensam.

Jag slängde mig ner på sängen och stirrade upp i taket. Minnena for som hetsiga tåg igenom mitt huvud och jag försökte blinka bort tårarna. Lönlöst. Av ren reflex kallade jag på Vilja när jag insåg att hon inte var där, men det var som sagt ändå bäst. Att umgås med någon som jag 24/7 var varken bra för henne eller mig. Jag suckade och fick tag i ett gammalt antecknigblock som låg under bordet. Jag började genast bläddra i det och satte mig försiktigt upp.

”Vem är jag, eller vad är jag egentligen? Jag identifierar mig mer med killarna än tjejerna, vad kan det vara? Är jag sjuk? Cancer? Hjärncancer. Jag är konstig. Onormal. Jag vill inte fika med tjejerna på stan, jag vill spela bilspel med killarna, jag vill inte ha på mig kjol och klänning på skolavslutningen, jag trivs bättre i kavaj och slips. Är jag konstig?”

Jag svalde hårt. När hade jag skrivit det här? Jag slog igen blocket och studerade noggrant utsidan utan att minnas. Min sms signal avbröt mitt tänkande och jag öppnade meddelandet.
”Tobbe jag saknar dig. Vilja saknar dig.” stod det och jag kastade iväg mobilen. Jag kände mig så fel. Och det var mitt eget fel. Precis allt.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
BlackDream - 6 apr 09 - 17:05- Betyg:
Bra =)
Matildaaaz - 29 okt 08 - 20:12
Helt jävla underbart bra :)<3
lovemenot - 28 okt 08 - 10:07- Betyg:
din novell är min drog ^^ <3 tack ^^
linsan92 - 27 okt 08 - 21:32- Betyg:
åh sluta skriva så underbart bra :o
eller nej, sluta inte för då får vi
ju inte läsa dina underbara noveller! :D
NeMriA - 27 okt 08 - 21:23- Betyg:
asbra kapitel!! alltså jag kommer bli knarkare av denna novellen -.- för den är MEGABRA <3
Melowa - 27 okt 08 - 21:16- Betyg:
Shitt va vackert, underbart skrivet :)
WhyJustMe - 27 okt 08 - 21:12- Betyg:
Jätte bra :') tårarna kom nästan
Madvis - 27 okt 08 - 21:10- Betyg:
Bra kapitel! Fick man höra lite om Tobbes förflutna, värsta sorgligt! :'(
Du trollbinder mig med den här berättelsen, mejla vid nästa snälla? :)

Skriven av
TrasigFlikka
27 okt 08 - 20:58
(Har blivit läst 364 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord