Jag minns fortfarande den där gången i 4:an, det var en frisk och kall höstdag i oktober. Jag var bara 11 år och ville bevisa för alla att dom hade haft fel. Att dom bara blundade för dom stora vaniljvita vingarna som jag bar på. Det fanns ett berg bredvid vårt dåvarande hus, ett stort grått berg som sträckte sig högt över husens tak. Jag hade flera gånger bara tänkt den svindlande tanken att klättra upp på det och ta mitt allra sista andetag på denna jord. Men tanken hade bara fladdrat förbi, en illusion, en dröm om vad jag aldrig skulle göra. Jag hade aldrig menat det, förrän den där dagen. Den iskalla blåsten kastades på mig när jag stod på toppen av berget. Vinden rev i mina kinder och skakade om hela min existens. Jag skulle bli en ängel, det skulle äntligen ske. Bara ett enda steg var portalen mellan mänskligheten och den silverglittrande himlen. Men jag gjorde det aldrig. Rädslan slungades emot mig som en hård knuff. Jag tappade balansen och satte mig ner på det hårda berget. Ytan skrapade mot mina bara fötter. Rädslan. Rädslan om att himlen inte väntade på mig bara för att min kropp skulle slås lealös mot dom vassa stenarna nedanför berget. Jag tänkte att det måste finnas något annat sätt att bli en ängel än genom att dö, och jag lovade mig själv att aldrig mer tänka på eller försöka ta självmord. Men jag visste att löftet var en lögn.
Den glittrande flickan hette Mellanie. Hon var så annorlunda mot alla andra. Hon sa inte så mycket, men man såg att henens ögon blänkte och då förstod man att hon lyssnade. Det är ett av problemen med mänskligheten: Dom pratar för mycket. Man hinner aldrig lyssna på orden som andra säger. Och då så kanske man råkar missa något viktigt. Ett litet ”Jag älskar dig” försvinner så lätt i alla meningar och vädret, bilar och jobb. Mellanie skickades till lägret för att hennes pappa druckit alkohol när hon var liten. Men det gör han inte längre, han blev botad från begäret att alltid ha en flaska nära sig. Men ändå så satte hennes mamma stämpeln på henne att hon var skadad för livet.
”Du måste vara samarbetsvillig om du vill bli bättre” Kuratorn sitter och tror på allvar att jag skulle låta dom göra mig till en människa helt frivillig.
”Jag är inte sjuk” mumlar jag och svepte i mig den sista slurken av jordgubbste som dom mutat mig med. Jordgubbste mot att vi får slita sönder dina vingar. Det låter inte speciellt rättvist.
”Har ni mer av det här?” säger jag glatt och pekar på koppen.
Kuratorn suckar och sträcker sig efter tekannan. Nytt sött te fyller min mage med en varm luddig känsla och jag lyckades nästan isolera mig ifrån vad hon sa. Men några vassa ord letade sig in i min själ ändå ”lever inte i verkligheten… har skadat sig själv med flit… tar inget ansvar för sig själv…”
Orden svider i mig när dom spökar runt i min hjärna.
”Jag lever visst i verkligheten…” mina ord kommer som en svag försvarsmekanism och dom låter så ensamma i rummet.
Kuratorn ler ett hånfullt leende och fnyser till.
”Jooo visst, att tro att man ska bli en ängel är helt normalt” Kuratorn skrattade till ”Dessutom så lever du i princip bara på ditt koffein som du får från dom där tio kopparna kaffe som du häller i dig varenda dag”
Jag darrar av hennes ord, mina händer skakar av vrede, men jag lyckas trycka undan det mesta av känslorna och säger spydigt:
”Sen när fick du förolämpa dina patienter?”
Kuratorn försöker genast skämta bort allt, som om det hon sa bara var på skoj. Men jag förstår henne, hon vill nog inte förlora jobbet bara för att en liten skitunge springer och anmäler henne.
Jag var beroende av soliga dagar när jag var yngre. En klarblå himmel var beviset på att dom andra änglarna väntade på mig där uppe. Men om några moln smög sig in på himlavalvet så fick jag genast panik. Jag var tvungen att le konstant, försöka flyga ännu mer och glittra så mycket att en regnbåge skulle blekna vid min sida. Då var dom missnöjda med mig, molnet var ett tecken på att dom höll på att stänga portarna till himmelen. Och om det regnade, så var det så gott som kört. Då låg jag skakandes under alla tjocka duntäcken och försökte övertala mina inre röster att jag visst skulle komma till himlen. Att regnet inte var änglarnas tårar utan bara vanligt vatten. Jag grät en tyst våldsam gråt då, gick inte till skolan, utan låg bara hemma och undrade vad änglarna skulle göra med mig. Nu vet jag bättre, nu vet jag att änglarna inte är besvikna på mig när regnet smattrar mot taket, dom är bara sorgsna.
Jag sitter i mitt rum i skräddarställning och slöläser en bok. Det är så enkelt att bara låta sig vandra in i fantasins tankebanor, och trycka ihop alla andra känslor till en boll som man sedan kastar i papperskorgen. Men ibland missar man korgen och lite rester av känslor kommer krypandes på golvet och invaderar en. Jag tar en klunk av mitt jordgubbste som jag fick av kuratorn. Men jag vet fortfarande att det bara är mutor, värdelösa gåvor för att lura mig över på deras sida.
Mobilen vibrerar och skriker om uppmärksamhet på skrivbordet och när jag lyfter upp den ser jag att ett nytt sms har kommit. Från Mellanie.
”Möt mig vid utgången”
Jag tvekar inte en sekund utan slänger på mig en svart dunjacka över det vita nattlinnet som hänger på min kropp. Mina fötter är barfota och dundrar mot det hårda cementgolvet mot utgången.
Mellanies ögon är överfyllda med en sorts blankhet och en ensam liten tår trillar ner längs den allt för bleka kinden. En ensam liten änglatår.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) |
RowsahKanin - 8 nov 08 - 15:05- Betyg:  |
| Verkligen underbart skrivet. Man blir helt förtrollad. Underbart<3 |
| Ifos95 - 25 okt 08 - 09:36- Betyg: |
Jag brukar skriva ut historier som jag vet att jag kommer vilja läsa om och om igen. Som jag kommer vilja plocka fram om typ ett år eller så - bara för att få njuta igen.
Sen så sitter jag där på mitt rosa täcke i min säng med läslampan påslagen och läser samma meningar om och om igen.
Efter att ha läst dem om och om igen så lägger jag migh ned i sängen och tittar upp på mina andra säng (som är en sån där hög säng) och bara tänker.
Undrar - varför kan inte jag skriva sådär!?
Jag kommer kunna läsa upp hela din historia i sömnen, och ändå så kommer jag inte ha läst den tillräckligt många gånger.
<3 |
| Konnichiwa - 25 okt 08 - 09:33- Betyg: |
WOW!!! detta är fantastiskt
Du skriver om så otroligt viktiga händelser, på ett otroligt sätt som gör det lätt att ta till sig.
man blir så himla berörd <3<3
kan du mejla om nästa del?? ^^ |
| just_a_girl - 21 okt 08 - 15:45 |
shit vadd du sriver underbart
fortsätt så hära,
för med det kommer
du långt
Tro mej
* |
| Madvis - 20 okt 08 - 18:50- Betyg: |
Så jävla unik berättelse. Och berättad av en ängel på poesins vingar <3
Mejla när nästa del kommer ut, vill inte missa ett enda kapitel! |
| GRAPEFRUIT - 20 okt 08 - 18:41- Betyg: |
Detta är helt klart den bästa novellen jag läst. <3
Den kursiva texten högst upp är helt fantastisk.
Mejla när nästa del kommer? :) |
| Melowa - 20 okt 08 - 18:23- Betyg: |
| Det känns nästan magiskt ^^ |
| Hundiz - 20 okt 08 - 17:19 |
så jävla fin
finns inga ord |
| Maadelen3 - 20 okt 08 - 17:05 |
Så underbart bäst och massa.. magiskt! :)
Jag lääängtar efter nästa del :)
mera, taack :'D <3 |
| Snurrsnurr - 20 okt 08 - 16:59- Betyg: |
sht.
älskar denna novellen
underbara talang sak <3
mejla när nästa el kmr
<3 |
