[Prolog] Mitt nya liv THFF |
HejHej !
Jag tänkte lägga in en liten prolog igen då! (;
Om ni vill ha forsättning KOMMENTERA !:D <33
--
"Kom igen nu! Sådär ja! Fortsätt så där!" halv skrek fotografen som förtillfället fotade en flicka i 16 års åldern. Hon posade precis så som hon inte gjort något annat i livet än att träna poser. De var uttagning för H&Ms nya höstlook, och de behövde modeller i hennes ålder, vilket fick henne att söka.
"Sabine, jättebra!" berömde fotografen henne. "Tack så mycket. Vi hör av oss!" sa han och Sabina gick där ifrån. Hon hade brunt hår som gick ner till armbågarna på henne och lockade sej vackert. Hennes blåa, glittrande ögon var kantade utav både svart mascara och kajal och förstorades till nästan dubbla storleken.
Hon gick bort till en bänk där alla hennes saker låg. Snabbt drog hon av sej kläderna som hon fått låna och drog på sej sina egna taights och en turkos tunika. Sedan vinkade hon hejdå till fotografen och gick ut därifrån. När hon kommit ut därifrån ringde hennes mobil och hon fick fumligt upp den ur den svarta handväskan hon bar över axeln.
"Sabine," sa hon när hon tillslut fått telefonen till örat.
"Hejsan. Mitt namn är Paul, och det har visst hänt lite saker. Ehm.." han verkade uppjagad över någonting. "Din mamma har först iväg med ambulans," sa han så tyst att de knappt hördes.
Sabine stannade mitt i en rörelse, så att väskan som legat på hennes axel åkte ner till armbågen som var böjd.
"V-vah?" stammade hon tyst.
"Joo.. Hon kördes dit för bara någon minut sedan.." mumlade killen som antagligen hette Paul i andra änden utav telefonen. Utan att ens tänka la hon på och började springa ut ur huset som hon befann sej i och sedan bort till närmaste busshållplats. Hon kollade på tidtabellen och bad en tyst bön om att bussen var försenad. Klockan var 16.33 och bussen skulle kommit 16.00. Och snart såg hon hur en blå buss kom kördande emot henne, med rätt nummer ovanför framrutan. Hon hoppade kvickt in och betalade med busskortet innan hon sjönk ner i ett säte och väntade på att bussen skulle stanna.
Fast hon var inte så säker på att hon egentligen ville att den skulle stanna. Hon ville inte se sin mor, om hon kanske låg blodig eller liknande. Fast desto mer hon tänkte på det, så blev hon säkrare på tanken att hennes mor bara hade brutit en arm eller ett ben.
Bussen stannade utanför sjukhuset och hon sprang in. Hon sprang fram in genom de stora gråsvarta dörren och sedan bort till receptionen.
"Hejsan," sa en kvinna med lung röst som satt innanför en tunn glasskiva. "Behöver du hjälp med något?" frågade kvinnan lungt och log ett vänligt leende mot Sabine. Sabine förstod inte hur hon kunde vara så lung! Sabines mor låg där inne någonstans, och kanske var döende?! Hon sa snabbt sin mors namn och kvinnans vänliga leende dog bort och ersattes utav ett medlidsamt.
"Hon finns i rum nummer 483, tredje våningen," sa hon och Sabine nickade kort innan hon sprang därifrån. Snabbt läste hon på de olika skyltarna som stod här och var, och snart var hon uppe på tredje vånigen.
"480" mumlade hon och kollade på dörren där nummret stod. Hon gick vidare och kollade på nästa dörr. "481" sa hon tyst, och hon kände hur tårarna var på väg. Men hon fortsatte fortfarande med samma självsäkra steg, och med rak rygg. Hon ville inte visa sej svag, eller rädd. Men ändå var de enda hon kände, rädsla och hjälplöshet.
"482" mumlade hon och gick vidare. "483" hon stannade när hon mumlade nummret. Ett kort ögonblick slöt hon ögonen och lät en tår falla ner längs hennes kind, innan hon öppnade ögonen igen och torkade bort tåren som fallit längs hennes kind. Hon sträckte fram handen, fortfarande med samma självsäkerhet, fast hon kände sej allt annat än självsäker, och lade den på den silvergråa metallen som bildade ett handtag till dörren.
"Du!" ropade någon och Sabine hoppade till och drog bort handen ifrån dörren, precis som om den bränt henne. En man i 35års åldern kom fram till henne.
"Är du hennes dotter?" frågade han och hon nickade sakta. Han slöt ögonen och den likbleka färgen han hade i ansiktet flöt nästan samman med de vita väggarna runt om i den smala korridoren.
"Jag måste tyvärr medela, att hon inte överlevde. Skadorna var försvåra," de sista sa han snabbt som för att skydda sej och sina kollegor. Sabine vände sej emot dörren igen, öppnade den hastigt och sprang in i de vita rummet. Men stannade sedan tvärt när hon fick syn på sin livlösa mor som låg där.
Hennes ansikte var likblekt, ögonen slutna och händerna låg knäppta över hennes bröst som inte rörde på sej. Tårar strömmade bokstavligt ner för hennes kinder och hon gick sakta fram till sängen.
"Jag är ledsen," sa läkaren bakom Sabine och hon nickade bara kort.
"Har du någonstans att ta vägen?" frågade läkaren och Sabine ryckte på axlarna. Hennes pappa var död sedan länge, och varken syskon, far/morföräldrar, fastrar fanns i hennes närhet. Hon ville inte ens tänka på att lämna detta ställe...
Hon visste egentligen var hon skulle. Till sin fadder, som bodde i en liten stad i Madgeburg. Mammas bästa barndomskompis, och Sabines fadder - Simone Kaulitz.
---
Remember: Desto fler kommentarer desto snabbare kommer nästa del!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | -951111 - 27 okt 08 - 22:26- Betyg:  | | bra :) zimmer 483 xD | | Justmyfault - 19 okt 08 - 13:50- Betyg: | | Jättebra:) | | RowsahKanin - 18 okt 08 - 21:09 | | Den verkar bra :] Skriv när nästa del kommer. Kramar <3 | | etsigav - 18 okt 08 - 20:55 | Åh. Verkar jättebra :D .
Längtar tillls nästa del. | | love_tokio_hotel - 18 okt 08 - 20:52 | bra
Började nästan gråta |
|
|
|
