ingenting slutar bra |
Allting var så himla länge sen, så många dar och år har gått sen det började. Men ändå minns jag det som om det vore igår, det är så konstigt att man minns vissa saker lika starkt varje dag, och att man tillexempel glömmer vilken tid man börjar i skolan på mornarna, trots att det är samma tid varenda dag. Det är väl så antar jag, vissa saker sitter väl bara kvar hur ont det än gör så sitter dom där, det är det som kallas minnen och dom kan ingen ta ifrån dig hur dom än försöker.
”Välkommen till en ny skoltermin jag hoppas att vi ska kunna arbeta lika flitigt den här terminen som sist” fröken stod som vanligt framför tavlan i sal 156 och pratade på om den nya terminen, så här var det allt eller i alla fall så länge som jag kan minnas. Hon säger samma sak varenda år i prick 17 minuter och 24 sekunder står hon där framme med ett påklistrat leende och pratar på om hur bra allting ska bli. Jag tror ingen lyssnar men ändå så pratar hon, efter dom 17 minuterna och 24 sekunderna som alltid känns som timmar, får vi gå ut på skolgården och hälsa på varandra i ungefär en timme sen är det dags att gå in i sal 156 igen och lyssna på fröken. Samma visa varenda år, allting är så förutsägbart. I år kändes allting som vanligt, ingen ny i klassen. Inget nytt i klassrummet precis likadant som det alltid varit. jag gick ut på skolgården som vanligt med Isabella och Karin efter mig. ”det ska börja en ny kille i 7A” skrek Isabelle. Och sa jag, vem fan bryr sig om sjuor Typiskt mig att alltid försöka spela så cool trots att jag inte var det, Isabella och Karin såg upp till mig, så hade det alltid varit. Jag var den av oss som alltid skulle ta första steget, jag var som en instruktionsbok man bara kollade på mig och så gjorde man efter. Jag minns deras miner i fyran när jag började röka, och första gången jag hånglade med en kille. Självklart skulle dom också det. Det är så det är mellan oss jag börjar dom gör efter. Det är inte något jag stör mig på, utan mig skulle dom inte vara nånting det är bara så. ”han kanske är skitsnygg och super cool, jag har hört att han bor hos en fosterfamilj, fatta vad coolt” fortsatte Isabelle förundrande. Coolt? Är det coolt att inte ha några föräldrar vad fan tänker hon med egentligen, det sa jag förstås inte. Utan jag gjorde som vanligt sa något coolt, som jag visste skulle få dom att stå med gapande munnar ”tycker du det är coolt.? Jag var tillsammans med en kille på lovet, som bodde hos sin brorsa han hade aldrig ens sett sina föräldrar och SOC bryr sig inte ens om honom” det var förstås inte sant, men det behövde inte dom få reda på, det gällde att säga något tillräckligt coolt bara, sen om det var sant eller inte spelade ingen roll tyckte jag. ”wow, det är förstås mycket coolare än fosterfamilj” sa Karin imponerande. Vi började gå runt ner mot gungorna där etta gluttarna alltid sitter och frågar vad man heter, som tur va var dom inte där än. ”Men kom igen kan vi inte bara gå och kolla på den nya killen, även om han inte e cool kanske han e snygg” tjatade Isabelle. Men fan vad du ska tjata vi går väl och kollar in den där jävla nollan sa jag trotsigt. Vi gick upp för trappan, men dörren var låst. ”jävla cp dörr” sa jag, och skulle precis banka in dörren, då den öppnades och ut steg MesSimon som vi kallade honom, och några andra töntar från femman. Sist ut kom han, han var väl inget speciellt egentligen jag såg på honom han såg på mig, jag visste redan då att han var något som skulle plåga min hjärna. ”Tja e du den nya killen eller?” sa Karin i ett hopp om att låta cool. ”Japp thats me” sa killen, med ett bländande leende. Jag sneglade lite på honom och jag mötte hans blick, det var dom där ögonen jag hade aldrig tidigare sett något så underbart. Han hade tjocka mörka långa ögonfransar, och glänsande blå ögon. ”vad heter du” frågade han mig, och hans ögonen såg in i mina. Det här va första gången en kille gjorde mig nervös, av alla tusen jag haft har jag aldrig känt något för någon och nu helt plötsligt pirrar det till i kroppen på grund av en kille jag sett i fem minuter. ”Josefina” svarade jag, jag försökte verkligen låta cool men det var svårt med den här känslan i magen. Han log mot mig och sa ”Jag heter Walle” plötsligt ringde klockan in, och det var den kortaste rasten i hela mitt liv. Inne i sal 156, var killarna redan i full fart med att springa runt och tönta sig. Och alla andra tönt tjejer satt och fnissade vid bänkarna. ”första dagen, och ni är redan sena” sa fröken som inte alls var lika glad längre. Men hon hann inte gnälla mer för det knackade på dörren, först kom Ankan vi brukar kalla henne så det är skolans värsta lärare men bakom henne gick skolans underbaraste person. Walle. Det här är Walle och han är ny i skolan och vi tänkte bara gå runt lite och hälsa, jag hörde inte så mycket av vad Ankan sa jag var fullt upptagen med att titta på honom, pojken med dom blåaste ögonen. Han log mot mig och ropade ”Hej Josefina” jag kunde inte få fram ord utan log bara mot honom och försökte se söt ut. ”jasså det verkar som om han redan hunnit bekanta sig med vissa” sa fröken och blinkade mot Ankan. Åh vad jag kände mig töntig jag var förmodligen helt röd i fejset, gud vad töntig jag är. Fröken frågade Walle något och han svarade något om en lillebror. Jag hörde inte vad någon av dom sa jag var i min egna värld, en värld full med blåa ögon. ”Josse, Hallå vad fan är det med dig” Karin satt bredvid mig och knuffade mig. Det var konstigt hur en enda människa som man egentligen inte känner kan få en att bli så konstig. Dagen rann mot sitt slut och jag såg honom aldrig, jag försökte verkligen på rasterna fick jag Karin och Isabelle att alltid gå förbi sjuorna, dom vågade inte fråga varför men dom är så korkade så dom misstänkte nog ingenting. Vid busshållplatsen nedanför matsalen såg jag honom, jag tänkte gå fram och säga något men allt kändes så fånigt han kanske tyckte jag var värsta tönten, jag hann inte göra något för nu kom bussen och jag såg hur han steg på. Jag såg hur bussen startade och den skulle precis köra i väg, men plötsligt stannade den. Och någon steg ur det var han, Walle med dom blå ögonen. Han hade säkert glömt något tänkte jag och vände om och gick, då hörde jag hur han ropade ”Josefina, förlåt jag glömde att säga Hejdå” jag vände mig om och log mot honom och han log tillbaka vi såg på varandra en stund sen började busschauffören bli otålig och började tuta. Jävla busschaufför tänkte jag, nu gick Walle på för andra gången innan dörrarna stängdes såg jag hur han vinkade. Jag log för mig själv och började gå hemåt. ”Hallå är det någon hemma hallå?” inget svar som vanligt, morsan var väl ute och söp och Sanna skulle väl inte komma hem som vanligt. Egentligen är det inget fel på min familj, jag är lycklig det är jag men ibland så önskar jag bara att jag hade en pappa som var närvarande och en mamma som brydde sig men nu har jag inte det men jag ska vara glad ändå för att jag lever. Min mamma är alkoholist, och deprimerad enligt min moster. Det ändå hon gör är att ligga i sängen och sova och så fort hon får pengar, sminkar hon sig tar på sig massvid med parfym och går ut och dansar och super, och följer med någon gubbe hem, man vet aldrig var hon e. Men man vet i alla fall att hon kommer tillbaka hon är inte som pappa. Min pappa försvann det var precis några veckor efter att min bror Joel dött i cancer, jag minns det som om det var i går jag och Sanna satt och lekte med våra nya dockor, mamma och pappa stod som vanligt i köket och grälade, eller diskuterade som dom sa att dom gjorde. Till slut gick pappa in i vårt rum och kramade om oss och gav oss varsin puss, sen sa ”jag är en rädd själ, jag klarar inte av det här mer lova mig att inte göra som jag fly aldrig ifrån något som ni egentligen älskar, håll fast vid det ni tror på och försök” han hade tårar i ögonen och han var mycket blek, han tog sin väska och smällde igen dörren. Jag kan fortfarande höra ljudet av en dörr som stängs i mitt huvud. Vissa dörrar stängs, och öppnas aldrig mer ungefär så är det med min pappa. Han kommer aldrig mer, kanske orkade han inte jag tror det var för att han saknade Joel så mycket. Sen har vi min syster Sanna hon är väl som alla andra, byter killar lika ofta som trosor är aldrig hemma men har världens största hjärta. Så på dagarna är jag mest för mig själv, ibland följer jag med Isabelle och Karin hem eller också åker vi ner till stan. Men det är inte ofta, jag trivs mest med att bara sitta hemma och läsa, och va för mig själv. Jag har alltid velat spela fotboll, när jag var liten spelade jag alltid med min pappa och min bror Joel på stora ängen. Det var så skönt, jag älskar verkligen att springa, men när Joel dog var det som att ängen vissnade pappa ville orkade inte gå dit men jag brukade sitta där och tänka att Joel var gräset, det var ganska fånigt men jag satt och pratade med gräset i timmar för där kände jag alltid att Joel var närvarande. Jag saknar honom det gör jag, alla sa alltid att jag var så lik Joel, jag hade hans ögon hår fötter armar och ben vi var väldigt lika han och jag. När han försvann, försvann också jag det är därför jag är som jag är, jag försöker vara någon som jag egentligen inte är. För jag är så rädd att vara mig själv. Egentligen är jag inte som alla tror, jag vet att folk pratar om mig jag vet vad dom flesta tycker om mig. När jag går förbi folk säger som ”hora, tönt, pucko, äckel, fitta” och annat, som dom tror jag inte hör. Men hör det gör jag men bryr mig det gör jag inte. Jag kan inte styra vad folk tycker om mig, så är det bara. Visst kanske jag har haft många killar, och oskulden blev jag av med i femman men än sen då? Vad spelar det för roll, jag är ändå gjord av kött och blod och har känslor precis som alla andra.
Andra skoldagen, började ju rätt bra självklart försov jag mig och kom till slut femtio minuter försenat. ”Josefina Develin, får jag prata med dig efter lektionen” sa fröken. Jag såg hur alla stirrade på mig som om jag vore någons slags jävla skyltdocka. ”jaja nu fortsätter vi, slå upp sidan 13 i Svenska boken, Josefina”. Jag hatar när folk kallar mig Josefina, fast inte när Walle gör det han får det att låta så vackert och speciellt. Idag ska jag prata länge med han jag bara måste det.
- Hänger du med till stan efter skolan, jag snacka med Jonte och Wille och dom hänger med frågade Issa
- Nej jag har ingen lust
- Man fan vad tråkig du e, du vill ju inte hänga med på någonting längre. Wille e fan tänd på dig ju han vill ju knappast åka dit med mig
- Men vad synd för honom då, då kan väl han stanna hem istället
- Men snälla Josse, du vet hur mycket jag gillar Jonte och jag kan ju fan inte åka dit ensam
- men fråga Karin istället?
- Du vet att dom inte gillar henne
- Men vafan, ska du bli tillsammans med honom så måste han ju fan lära sig att acceptera henne
- Men snälla Josse, jag hade gjort det för dig, snälla
- Åh, vad gör man inte för dig
- Josefina, kan du komma hit en stund sa fröken försiktigt
- ja vad är det?
- jag vill inte att den här terminen ska bli som sist, du måste försöka komma i tid du missar så mycket som du har stort behov utav av, är det något som hänt Josefina? Du vet väl att jag finns här
- Ja, jag vet jag glömde ställa klockan i morse och jag var skit trött. Jag ska försöka att bättra mig
- Det är bra Josefina, du kan gå nu
- Vad sa hon? Frågade Karin nyfiket
- äh inget snacka bara lite om tider och så skitsamma vi går och röker jag bjuder
- Fyfan vad jag älskar att röka asså sa Isabelle och försökte låta van och cool trots att hon bara rökt några veckor.
- Äsh det är bara skit egentligen jag funderar på att sluta
- Vad fan är det med dig Josse du har blivit så jävla annorlunda
- Förlåt det är bara så fucked up Hemma just nu jag pallar bara inte
det blev helt jävla tyst som vanligt frågade dom ingenting, dom brydde sig inte egentligen jag var bara någon dom hängde med för att dom trodde att dom blev något då. Nästa rast gick vi in till sjuorna, Walle satt i soffan och runt honom satt alla äckliga tjejer i hans klass. När jag kom reste han sig upp och tog mig i handen och sa ”god dag fru Josefina” alla började skratta, det var så otroligt töntig men ändå blev jag helt varm i kroppen. Karin började ställa massa frågor till honom, och det visade sig att han egentligen var lika gamla som oss bara att han skulle gå om sjuan. Medan han svarade på Karins frågor, hade hans blick fäst sig i mina ögon och vi tittade på varandra, det såg säkert skit töntigt ut. Och när vi hade gått ut därifrån sa Isabelle - fan va töntigt han kollade på dig, nästan som om han trodde du var intresserad du har rätt han är inge cool, - jag tycker han verkar vara rätt så schyst sa Karin. Jävla Karin jag visste med en gång att hon var intresserad. Skoldagen var äntligen slut, och jag och Isabelle drog till stan, och mötte Wille och Jonte. Jag och Wille strula på McDonald’s toan, det var inget speciellt jag visste att han hade varit kär i mig sen i vintras, men jag kände ingenting. När vi skulle gå hem drog han mig intill honom och gav mig värsta sugmärket på halsen – När ses vi igen? , Jag ringer dig sa jag, fast jag visste redan då att jag aldrig någonsin skulle ringa. På bussen berättade Isabelle om att hon hade nuddat Jontes hand. Wow tänkte jag, stackars Isabelle hon var verkligen feg, fast ibland önskar jag att jag var lite mer som hon och inte så framåt hela tiden. Fan jag hade glömt mina hem nycklar och Sanna skulle inte komma hem förens nio, jag gick till Karin men ingen var hemma och Isabelle var på sin lillasyrras innebandymatch. Jag gick ner mot skolan och satt mig på en gunga och tänkte, så mycket han jag inte tänka för just då satt sig någon på gungan bredvid och gungade lite sakta. Det var Walle, jag tittade inte men jag visste att det var han. – varför sitter en sån vacker tjej som du här helt ensam och gungar. Det kittlades i magen aldrig förut hade jag blivit så glad över en komplimang av alla jag fått var den här den finaste och för första gången kändes det som om han menade det han sa. – jag hade inga hemnycklar och morsan sover och min syrra är inte hemma. – din pappa då? Det blev tyst jag visste inte vad jag skulle säga, jag viskade tyst ”han är borta” walle såg på mig med dom där ögonen och jag såg något i hans blick jag aldrig sett förut, han brydde sig verkligen. Plötsligt reste han sig och gick fram och höll om mig, och jag började gråta dom tårar som jag sparat så många år rann äntligen ut. Jag vet inte hur länge vi satt där, jag med mina tårar och han med sin tröst.
- Plötsligt pep min mobil till, ett nytt meddelande från Wille ”Jag tänker på dej<3” jag orkade inte ens svara. Fan klockan var redan nio att tiden gick så fort, det var väl bäst att gå hem innan Sanna skulle börja bli orolig jag sa till Walle att jag var tvungen att gå hem, och han följde mig hela biten. Vi stannade till vid brevlådorna nedanför mitt område han böjde sig fram och kysste mig. Det var den finaste kyssen i hela mitt liv. Vi stod där ett långt tag, sen kom en tant med en skällande hund, som sprang fram och nosade Walle i rumpa. Vi började skratta och jag vart tvungen att gå in, vi bytte nummer och sen gick vi skilda vägar han gick baklänges hela tiden och vinkade och innan jag öppnade dörren för att gå in, såg jag honom försvinna in mot skogen. Aldrig någonsin hade en kyss känts så här bra. Jag var rädd att jag för första gången i hela mitt liv skulle bli kär. – var har du varit sa Sanna oroligt och kramade mig, klockan är över tio. Herregud tänkte jag, vi måste ha stått där ett bra tag men det var det värt. Wille ringde 10 gånger till min mobil men jag orkade inte svara. Sen pep mobilen och jag hade fått ett meddelande, åh Wille tänkte jag att han orka hålla på. Jag läste det aldrig, utan satt mig och åt middag och sen såg jag på tv. Sen när jag låg i sängen slog det mig att jag inte hade kollat på meddelandet, jag läste det och det var från Walle ”jag gillar däj du e fin, bästa pussen puss och kram / Walle” han hade nog dyslexi, det var så gulligt att jag skulle kunna spy. Jag somnade för första gången i mitt liv som lycklig och mitt ett leende på läpparna
Dagarna gick, och varenda kväll träffades jag och Walle vid gungorna och pratade om allt mellan himmel och jord, och sen kysstes vi han var riktigt bra på det vi kunde stå i timmar med våra läppar mot varandra. När jag var med han kändes allting så rätt, i skolan pratade vi inte mycket. Bara hejade på varandra eller pratade ett tag, jag ville hålla det hemligt men han ville inte det jag vet inte varför men jag kände bara inte för att säga något. Karin och Isabelle trodde det var Wille jag träffade på kvällarna dom fattade ingenting
Allting var så bra tills en dag, vi satt som vanligt vid gungorna och just i det ögonblicket gjorde vi tyvärr det vi alltid brukade göra, vi hånglade! Och självklart gick Wille förbi just i det ögonblicket med sitt nya gäng, ett gäng fullt av snubbar som hamnat fel jag visste inte så mycket om dom förutom att dom var kriminella. I Willes ögon kunde jag se hatet när han såg oss, Han slog till Walle på käften och skrek hora till mig. Jag sparkade han mellan bena och tog tag i Walle vi försökte springa därifrån men Wille och gänget hann i fatt oss. Dom gav sig på Walle och slog ner honom, han blödde och blödde jag gjorde allt för att få iväg dom men Wille tog tag i mig och såg mig argt i ögonen – var det inte DU som skulle ringa? Jag visste inte vad jag skulle svara, men insåg att jag varit en idiot, Wille hade också känslor men jag hade lekt med dom. Min mun närmade sig hans och vi började hångla, nere på marken låg Walle helt blodig och där stod jag och hånglade mitt framför ögonen på honom. Sen drog jag mig undan – Jag måste dra nu sa Wille, men nu ringer DU mig lova. Jag nickade sen försvann dom. Jag hjälpte Walle upp på benen och han såg med dom där blå ögonen på mig det var inte som vanligt, nu såg han på mig som alla andra gjorde som en hora en värdelös jävla hora. Han haltade iväg jag sprang efter men han knuffa undan mig. Då förstod jag att det var slut och att det var mitt fel. Jag sprang hem, slängde igen dörren och försvann in på mitt rum. Jag grät, ända sen jag träffade Walle har det liksom blivit naturligt att gråta, jag tror jag blev annorlunda genom att umgås med honom han gjorde mig till någon bättre och jag ville verkligen inte att det skulle vara slut men det var det och det var MITT fel. Det knackade på dörren, dra åt helvete fräste jag men då hörde jag en snyftning och förstod att det var mamma. Hon var så känslig nu förtiden. jag skulle precis öppna dörren för att se vad hon ville, det var inte ofta som hon gick upp nuförtiden, när jag öppnade dörren hörde jag det, det bara dunsade till i marken. Mamma, där låg hon helt blek i ansiktet. Det får inte vara sant alla tankar snurrade runt i huvudet var mamma död vad hade hänt. Jag hann inte tänka mer för då kom Sanna inrusande – Men vad fan har du gjort med henne, ring ambulansen fort Josse sluta tänk på dig själv hela jävla tiden. Jag slog numret 1…1…2 precis som sist men då var det Joel som behövde hjälp nu och nu var det mamma. Ambulansen kom strax efter jag lagt på luren, och mamma bärdes in i bilen och flera sjukhus människor eller vad det nu var stod och pratade med Sanna, dom tittade med oroliga blickar mot mitt håll och viskade. Jag klarade inte av det jag bara sprang ut, ner för backen och ner mot ängen. Joels äng, jag satt mig ner mitt i gräset, och jag sket fullständigt i att mina nya vita byxor förmodligen skulle få gräsfläckar. Ingenting spelade någon roll längre, absolut ingenting. Jag blundade och mindes alla fina stunder jag haft här, med dom personerna jag älskade högst av allt på denna jord. Jag hade alltid beundrat Joel, för hans mod och styrka, alla lärare i skolan pratade alltid med mig om hur duktig Joel var men när han dog var det som att alla slutade prata med mig. Det är helt sjukt bara för att en person inte längre finns på våran jord betyder det väl inte att han inte längre finns över huvudtaget? jag måste ha suttit där ett tag, för jag väcktes ur mina tankar av en hård boll rakt i ryggen. – förlåt skrek en välbekant röst, det var Johannes i min klass. – vad fan gör du här egentligen? Jag har aldrig tidigare sett någon sitta mitt på en äng i vita byxor helt ensam skrattade Johannes. Jag kunde inte låta bli att le, jag gillar den här ängen den påminner mig om min barndom svarade jag lite osäkert. Johannes satte sig ner bredvid mig vi var tysta ett tag sedan sa han, jag kommer ihåg din bror Joel hette han va? Jag brukade se er här nere när ni spelade fotboll han var grym. Jag visste inte vad jag skulle svara, för första gången i hela mitt liv var det någon som frivilligt pratade om Joel med mig, annars brukar alla bara byta ämne. – ja det var han, han var bra på det mesta förutom att överleva svarade jag. – livet är farligt, man kan inte överleva det, men du vet väl att han fortfarande finns? Sa Johannes och såg på mig. – Vad menar du egentligen? – Han finns dig, han finns här, han finns överallt det som en gång levt kan aldrig dö Josse, det är helt omöjligt. Jag funderade ett tag han hade rätt Joel kanske inte fanns här just nu jag kanske inte kunde se honom men finns det gjorde han ändå, han lever överallt men på ett annat sätt. Jag såg tacksamt mot Johannes och han log. – jag kommer också ihåg dig Josse, som du var förut du var klassens modigaste tjej, du var alltid dig själv och jag beundrade dig, vad hände? Jag satt där helt tyst, han hade verkligen rätt vem var jag egentligen? En översminkad, värdelös bluff. Jag hade aldrig tidigare tänkt på Johannes, han hade alltid funnits där och vi hade varit mycket med varandra i barndomen men sen när jag förändrades, och slutade vara gamla vanliga Josse gled vi isär varandra. – kommer du ihåg när vi grävde ner oss i snön och låg där tills vi blev alldeles frusna, då gick vi hem till dig och din pappa gjorde varm choklad, minns du Josse? Klart jag minns, men det är annorlunda nu jag är inte längre den jag var då, nu är jag något eller jag försöker i alla fall sa jag. Är det så här du vill vara Josse, mår du bra av att fly från dig själv? Frågade Johannes mig. Jag fann inget svar på frågan, han tog sin boll och gick sen vände han sig om och formade sina fingrar till ett hjärta, så som vi alltid gjorde när vi var mindre. Bästa vänner föralltid det var så vi sa, men föralltid existerar inte, saker håller länge eller bara kort aldrig föralltid.
Jag hälsade på mamma ibland, hon var inlagt på sjukhuset hon led utav någon slags deprivation, ingen visste riktigt var det va men enligt doktorn var det bäst att ha kvar henne där åtminstone några veckor. Så det var som vanligt bara jag och Sanna hemma, mammas sovrum var tomt annars var allting som vanligt. Jag och sanna grälade mer och mer hon var aldrig hemma, så jag var ensam den mesta av tiden. I skolan var allting pest, massa prov och ämnen man skulle hänga med i, det var helt omöjligt min hjärna var i en värld där inte skolan existerade. En värld där jag var den jag var och dom jag älskade fanns där. Walle såg jag lite av, dom gånger jag såg honom tittade han rakt igenom mig jag var luft jag var ingenting. Isabelle hade lyckats få ihop det med Jonte, så ibland träffades jag Jonte Isabelle och Wille om kvällarna, det hände inte så mycket jag strula med Wille, vi hade sex ett par gånger mer än så va det inte. Jag vet inte om han var kär i mig, men det spelade ingen roll mitt hjärta fanns hos Walle, och jag var inte säkert på att jag skulle kunna få tillbaka det. En dag såg jag honom med en annan tjej på långt håll på stan, jag är inte säker på om dom var tillsammans men dom höll varandra i handen, det stack till i mig jag bara vände om och sprang hem. På vägen hem stötte jag ihop med Isabelle och Jonte, - får jag snacka med dig lite frågade Isabelle osäkert, vad fan är det nu då tänkte jag , allt jag ville var att få komma hem till mitt tomma hem och bara lägga mig ner i sängen och dö. – jo det gäller Walle, asså tro inte att jag inte vet att du har haft känslor för honom, men nu är det så att.. – men vafan säg det då Isabelle jag skiter ändå i det. – är du säker? Jo han och ja Karin är typ tillsammans, jag tänkte bara att jag skulle säga det liksom jag vet ju att han gilla dig förut och så. – jag måste hem nu sa jag och sprang därifrån. Jävla äckliga Karin jag hatade henne. När jag kom hem somnade jag i soffan, jag var så trött att jag inte orkade gå. Jag låg där i timmar, tills jag väcktes av telefonen. Det gick minst tio signaler innan jag kom upp ur soffan, jag tog tag i luren och höll den mot örat inte visste jag då att det här skulle vara ett utav dom viktigaste telefonsamtalen i hela mitt liv. – Hallå, rösten lät stressad och jag hörde direkt att det var viktigt. – ja hej? , - är det Sanna jag talar med? Rösten lät osäker och nästan rädd. – Nej det är Josse eller ja Josefina, får man fråga vem du är? – Josefina, ojoj vad du måste ha blivit stor, nu lät rösten mer ledsen än rädd. – Ja jo, vem är det jag talar med? Det blev tyst i den andra luren, jag hörde hur någon andades tungt. – Men hallå vem fan är det? Nu lät jag argare än menat som vanligt. –Ta hand om dig, jag saknar dig hälsa dom andra var det enda personen sa, innan samtalet bröts. Vad fan var det för jävla idiot tänkte jag sen kom jag på dom sista orden han sagt. Pappa det måste varit pappa. Jag kollade på nummerpresentatören men det var skyddad nummer, fans jävla pappa den enda gången han hör av sig går det inte att få tag i han igen. Jag hatade honom, jag hatade Karin jag hatade världen, men mest av allt hade jag mig själv.
Jag var sjuk hela veckan, jag orkade inte kom knappt upp från sängen och det fanns ingen mat hemma heller, Sanna hade jag inte sett skymten av på flera dagar. Och telefon var död som vanligt, han hade inte ringt igen. På fredagen bestämde jag mig för att gå till skolan, allting var som vanligt i kapprummet. Jag skulle precis gå in i mys rummet, där vi brukar samlas på rasterna och innan skolan. Men i soffan satt redan, Walle och hånglade med Karin. Jag bara stirrade och vände mig om och sprang, sprang för livet bort från allt. Jag var tillbaka på ängen igen. och när jag såg mot fotbollsmålen, tyckte jag att jag såg Joel stå där med sina målvaktshandskar och det lät som hans röst – Kom igen nu JossePosse va inte en sån fegis, skjut hårt nu jag kommer inte gå sönder. Och sen såg jag en flicka framför målet, det måste ha varit jag en liten flicka med ett bländande leende, hon såg lycklig ut och hon skrek trotsigt – jag ska skjuta tills du går av. Sen blev allt svart jag måste ha svimmat, för när jag vaknade låg jag i en okänd soffa i ett okänd men ändå bekant hus. Jag hörde en välbekant mild röst som viskade någonting. Jag öppnade ena ögat och såg till min förvåning, Johannes och hans mamma Jill. Jill var sig lik, rund och med långt rött hår och med världens största leende, hon var så snäll det mindes jag från alla gånger jag varit här. Då slog det mig plötsligt hur mycket jag hade saknat dom. – lilla vän, Johannes hittade dig på ängen och han bar hem dig hit, stackars liten hur är det med dig Fina? Jag hade alltid älskat att hon kallade mig Fina, hon hade själv inga döttrar och hon sa alltid att jag var den dottern hon aldrig fick. – hur mår mamma och Sanna? Jag kunde inte hålla mig längre utan allt bara brast inuti i mig jag ville bara gråta och släppa allt, Jill la armarna om mig och kramade om mig hårt. jag visste att hon förstod, jag berättade allting jag vet inte hur många timmar vi satt där. Jag stannade och åt middag, pannkakor det var skönt att få i sig riktig hemlagad mat för en gång skull. – du får gärna sova här sa Jill egentligen hade jag velat det men jag kände att jag vart tvungen att gå hem, Sanna hade ringt mig flera gånger på mobilen så hon undrade nog vart jag var. – tack men jag måste nog hem, tack för allting. – det var så lite så du vet att du är välkommen här när som helst. Jag var tacksam det var jag verkligen i allt elände fanns det personer som brydde sig och det betydde mycket. Det var skönt med helg, jag låg mest framför TV:n och slappade, på söndagen kom Johannes förbi och undrade om vi skulle gå ner till ängen och spela lite fotboll. Jag svarade ja till min förvåning, trots att jag inte hade spelat fotboll på flera år kändes det skönt och jag kom i alla fall ihåg lite skott. Jag letade fram Joels gamla fotbollsskor, och då kom jag och tänka på hur glad han blev när han fick dom av pappa på julafton. jag blev plötsligt glad för att jag hade på mig dom, på så sätt gjorde dom ju lite nytta, och det är jag säker på att Joel skulle ha uppskattat.
- Vi spelade i timmar jag och Johannes, det var så härligt alla problem försvann och det för första gången på mycket länge var jag lycklig. Johannes hade rätt det behövs bara en boll ibland för att få känna lycka. När jag kom hem var jag så trött i bena att jag somnade på en gång.
Livet gick vidare med eller utan Walle, det hade gått 2 månader nu sen jag var hans och han var min, han och Karin hade det säkert toppen, i alla fall enligt henne jag såg dom inte så mycket tillsammans det verkade som om Walle höll sig undan från mig och jag gjorde detsamma. När jag kom till skolan en dag hade någon skrivit hora över hela mitt skåp, och någon hade spottat på skåpet. Det var verkligen vidrigt, jag höll inne tårarna. – behöver du en näsduk? Jag vände mig och möttes av dom där blå ögonen, det var läskigt hur en människa kunde ha så vackra ögon naturligt. Han såg på mig länge, - hur är det med dig nu förtiden? jag tycker vi borde snacka, är du ledig idag eller? Ledig som om jag skulle vara upptagen med mitt otroligt roliga liv, men jag fick inte verka för desperat och definitivt inte visa hur glad jag var över att höra hans röst igen. – är jag väl svarade jag med min gamla vanliga försök-att-va-cool röst. Han skrattade och kollade sedan allvarligt på mig, kom till gungorna i kväll samma tid som vanligt. Sen försvann han lika snabbt som han dykt upp. Jag var glad, även om det inte skulle gå nå bra ikväll så hade han faktiskt tagit kontakten och inte jag. I matsalen satt jag med Wille, han höll armen om mig och försökte pussa mig hela tiden – jag vill inte okej? Jag sa för en gång skull vad jag verkligen ville och det var inte för att vid bordet bakom mig satt en viss kille med blå ögon, utan det var mitt hjärta som sa nej. Jag kunde se hur Walle log mot mig, därbakom han måste hört vad jag sa. Wille blev sur och tog bort armen och sa inte ett ord till den dagen, senare fick jag ett sms. ”är det slut eller?” och jag svarade inte ens det enda jag tänkte på var gungorna, dom gamla vanliga gungorna med världens underbaraste människa.
- - jag går ut lite ropade jag till Sanna som var fullt i gång med att sminka sig, hon skulle väl ut i kväll som vanligt. Hon svarade inte ens så jag slängde igen dörren och gick. Han var redan där han satt på gungan och såg ner mot marken. När jag kom reste han sig upp och kramade mig. En kram det var allt men det kändes som en underbar början. – hur är det frågade han jag hörde av en snubbe i plugget att det var strul med din morsa. – jo hon e på sjukhuset just nu var allt jag sa. Taskigt läge sa han och tog tag i min hand. – det är slut mellan mig och Karin, jag vet inte vad ja tänkte med men jag vet i alla fall att det var dig jag tänkte på hela tiden. han såg allvarligt på mig och jag förstod att han menade det jag sa. Jag hade lust att pussa honom, men jag tänkte på Karin hur mycket hon än svikit mig kunde hon ju inte veta att jag älskade honom och det var inte rättvist mot henne att göra samma sak som hon gjorde mot mig. Han försökte pussa mig. – jag kan inte svarade jag det är inte rätt mot Karin. Han satt tyst ett tag jag har snackat med henne. Och vet du vad hon sa? Att hon var tillsammans med mig för att bara ha någon, hon var så avundsjuk på att det alltid var du som fick alla och när Isabelle hade kille ville hon också. Jag skulle prata med Karin hon skulle förstå, jag kunde inte hålla mig längre utan böjde mig fram och kysste honom i flera minuter. Sen drog han undan och såg på mig med den där allvarliga blicken igen. – är det något mellan dig och Wille måste det ta slut nu förstår du det? – det är ingenting absolut ingenting. Så ni bara strular runt och är med varandra hela tiden? han lät arg, förlåt jag menade inte att låta arg jag blir bara så lack när han är med dig, när det är jag som borde vara det. – jag lovar att jag från och med nu bara ska vara med dig, för jag älskar dig. Jag älskar dig med och har gjort det sen första gången jag såg dig sa han och vi kysstes länge, längst hittills. Nu kände jag den där lyckan igen, och jag bestämde mig att den skulle stanna kvar där.
Jag snackade med Karin och hon förstod, och allting blev bra mellan oss eller som det brukade va i alla fall hon jag och Isabelle hade en riktigt mysig tjejkväll hemma hos mig det var skönt att få vara tonåring och sätta procent på killar, och va hur töntiga som helst. Man måste få vara så ibland töntig. I morgon skulle mamma komma hem enligt doktorn var hon väldigt svag, och hon behövde få sömn och lugn och ro. Efter att Karin och Isabell hade åkt hem gick jag in i det rummet som en gång tillhört Joel, ingen hade varit där inne på årtal. Jag hade glömt hur det såg ut men när jag gick in där var det som om Joel fortfarande var i liv, som om han bara var på en fotbollsträning och när som helst skulle komma in och kittla mig som vanligt. Jag gick till hans skrivbord satte mig på stolen och drog lite i lådorna, då ramlade en grön skrivbok ut jag vet att jag kanske inte borde öppna den men jag gjorde det i alla fall. Det här var min chans att få lära känna Joel mer. Jag bläddrade dom första sidorna var mest klotter om nått fotbollslag. Men sen såg jag det, han hade skrivit med en blå glitterpenna ”mamma och pappa bråkar hela tiden, jag gör allt för att slippa se mina systrar ledsna, ibland önskar jag att jag bara kunde få dom härifrån till ett bättre ställe, jag har cancer eller det är en tumör jag vet inte riktigt det är farligt i alla fall doktorn säger att jag ska dö. Jag vill inte att mina systrar ska få reda på det, jag vill inte se JossePosse´s ledsna min jag skulle inte klara det. Ska jag dö ska jag fanimej se dom lyckliga det sista jag gör. Jag älskar min familj över allt annat på hela jorden och allt jag vill är att dom ska vara lyckliga i resten av deras liv och om jag inte finns med dom så ska ni veta att jag älskar er” tårarna rann, dom tårar jag sparat föll mot dom blanka bladen i skrivboken. Jag har aldrig någonsin saknat någon så här mycket men jag skulle vara stark, nu hade jag ju Walle igen och jag visste att jag skulle klara livet.
Snön började falla, och kylan kom men när jag var med Walle var jag alltid varm, och lycklig. Jag hade aldrig älskat någon som jag älskade honom, han och Joel var det finaste i mitt liv. En dag i december ringde Walle mig mitt i natten och ville träffas, jag anade inte att det var något speciellt då, jag trodde bara han ville träffa mig eller något. Jag gick ner mot gungorna han var redan där han hade händerna för ansiktet jag kunde se att han grät, nu var det min tur att trösta. Jag höll om honom sen sa han det – jag ska flytta, tillbaka till min mamma det är bara några timmar härifrån vi kan fortfarande träffas, vi kan åka tåg och tunnelbana och vad fan som krävs det kommer att funka jag vet det säg ingenting vi ska fixa det här eller hur? Jag såg på honom och kysste honom på pannan, om han sa att det skulle gå så litade jag på honom vi skulle fixa det här tillsammans. Han vart tvungen att gå hem, jag följde honom en bit innan han skulle gå sa han – jag älskar dig jag gör verkligen det. Jag log och sa jag vet det, och jag älskar dig. Inte anade jag då hur mycket en flytt några mil därifrån kunde påverka oss.
Han hade flyttat, men han kom nästan varenda dag och hälsa på oss alla. Alla kom till mig och frågade hur det var med mig som om det gjorde något att min kille bara hade flyttat några mil bort, vi var ju fortfarande tillsammans och det skulle vi alltid vara eller hur? Jag visste att han bodde i ett kriminellt område, Wille hade snackat mycket om det när han och jag var tillsammans, så jag förstod att det var väl såna som Wille och hans gäng som bodde där. Men jag var inte orolig, Walle är ju Walle inte någon jävla kriminell människa utan världens underbaraste. Så skulle jag nog inte ha sagt om jag vetat vad som väntat.
En månad senare, han svarade inte på telefonen och besöken blev att färre och färre jag funderade mycket på om det var slut, men så dök han upp och då kändes allt som vanligt mellan oss. Jag hörde många rykten om att han hade andra tjejer där borta men jag orkade inte tro på det, jag var den enda för han det hade han ju sagt han blev på dåligare och dåligare humör dom gångerna vi träffades och så fort jag frågade om något var fel eller om han var sur så blev han arg. Och när han blev arg kunde han numera inte hantera sitt humör utan sa det ena och andra sen ångrade han sig och sa förlåt. När jag ville träffas kunde han inte, men dom gånger han ringde och jag inte kunde blev han förbannad så jag blev tvungen att träffa honom det var inte det att jag inte ville bara att allting kändes så ovant och konstigt. En dag bestämde jag mig för att besöka honom trots att jag visste att jag inte fick, jag hade fått adressen av Gonzi en kille i grannklassen, det tog ett tag innan jag hittade men till slut var jag där. Jag ringde på men ingen öppnade så jag bestämde mig för att gå runt huset och kolla om det fanns någon annan dörr. Men det borde jag inte gjort, för när jag gick förbi huset råkade jag kolla in i ett av dom stora fönstrerna och där såg jag Walle med en tjej guppande på sig. Det blev för mycket jag brast han hade lovat mig trohet och så nu, jag tog en sten slängde den på rutan och sprang där ifrån ner mot tunnelbanan och åkte hem igen. Aldrig mer skulle jag prata med honom aldrig mer. Dagarna gick, mamma mådde bara sämre och sämre och till slut blev hon inlagd igen, Sanna var aldrig hemma, allting stod still. Walle hörde aldrig av sig. En dag när jag satt i soffan kom Sanna hem hon hade en konstig min i ansiktet och skrek JAG ÄR GRAVID. Jag visste inte vad jag skulle göra eller säga men jag hann inte göra något för sen slängde hon igen dörren och försvann jag såg henne aldrig mer. På kvällen ringde telefonen det var han, den där stressade rösten – Är det Josefina? Ja viskade jag, - vet du vem det är? Jag satt helt tyst – förlåt mig Josefina, kan du någonsin förlåta mig? jag är en rädd själ, jag klarar inte av det här mer lova mig att inte göra som jag fly aldrig ifrån något som ni egentligen älskar, håll fast vid det ni tror på och försök, kommer du ihåg dom orden Josefina? Jag slängde på telefonen men hann inte tänka förens det ringde på dörren jag öppnade utanför stod en polisman med en sorgsen min. ”Josefina Develin?” ja sa jag vad är det som hänt? Din syster är död. Allting stod still. Jag hade förlorat allt som jag haft, kvar var en människa som kallade sig min mamma en stressad människa med en obehaglig röst som tydligen var min pappa. – Om du följer med här sa Polisen, jag fördes bort till polishuset och jag fattade ingenting. Död, gravid, Sanna? Jag fick sitta och prata med en gammal tant som berättade vad som hänt, din syster tog tydligen livet av sig har du någon aning om varför? Jag skakade på huvudet. Hon lämnade den här, kvinnan som hette Gunilla räckte mig ett vitt brev, det måste varit till dig vi har inte läst det än men det vore bra om du informerade om vad som stod där senare okej? Jag nickade tog emot det vita brevet. Jag gick ut och satte mig på en bänk utanför polishuset och läste
”Kära Fina, jag duger inte längre jag är ingen bra människa absolut ingen som förtjänar att uppfostra en sån vacker människa som du. Jag orkar inte mer, att behöva se ditt ledsna ansikte gå runt med skuldkänslor och lida. Jag lämnar det här nu, men jag ber dig gör inte det du också som pappa en gång sa: jag är en rädd själ, jag klarar inte av det här mer lova mig att inte göra som jag fly aldrig ifrån något som ni egentligen älskar, håll fast vid det du tror på och försök, jag ska till Joel nu för jag tror jag får det bättre där, Jag älskar dig för evigt Hälsa Mamma att hon ska ta hand om dig och att jag älskar henne // En som inte orkade hela vägen, Sanna”
Jag funderade på att hem eller till det stället jag en gång kallat hem, jag vet inte om man kan göra det längre när det inte finns någonting kvar där. Min bror och Min syster är änglar nu, Min far är en främling och Min mor det finns inget kvar av det hon är längre. Mina fötter förde mig till en annan plats till några gungor på en skolgård. Det var alldeles tomt det fanns inget kvar där längre. Jag orkade inte tänka på Walle men ändå gjorde jag det. Mitt liv var förstört, det finns dom som har det dåligt jag vet att jag inte ska klaga men för mig känns det som om mitt är värst.
Kan jag få tala med dig Josefina? Fröken som vanligt ska komma med sin jävla förståndiga röst. Mm mumlade jag till svar. – Var är den flickan jag alltid sett le? Var är hon som alla ser upp till? Var är du Josefina? Vad är det som händer egentligen tala med mig? Jag gick ut därifrån jag tänker aldrig mer berätta något för någon, så som jag gjorde till Walle och han bara svek mig, så varför skulle inte alla andra också göra det då. Jag var ensam jag hade ingenting absolut ingenting som betydde något längre. Jag satt med Johannes och Några i matsalen, då jag hörde att en kille i nian som jag aldrig kommer ihåg vad han heter ropar ”slagsmål”. I vanliga fall skulle jag inte ha rest mig upp men det ryckte till inuti mig och jag kände att jag var tvungen att kolla vad som hände. På skolgården var det flockat med folk och i mitten slogs två personer, dom stod med ryggen vänd mot mig men det var något välbekant över dom jag kunde inte sätta fingret på vilka det var förens den ena vände sig om, och då såg jag dom, de underbart blå ögonen och dom stirrade in i mina. Vad fan gjorde han här? Det var något annorlunda med honom, hela han jag såg några utländska killar stå på sidan om dom gick fram och klappade Walle på axeln och tände en cigarett och gav den till honom. Walle som alltid försökt få mig att sluta röka, stod plötslig här och gjorde det själv. Jag såg hur en av killarna kollade på mig och garvade Haha känner du den där bruden Walle? Walle kollade på mig och hånlog haha e du dum i huvudet eller jag har aldrig sett horan tidigare! Alla började skratta och jag kände mig som en liten sten, jag ville bara försvinna. Att jag älskade den där killen så mycket, jag älskade verkligen honom det sved i mig. Lyckan han tidigare gett mig var som bortblåst kvar fanns bara en enorm saknad. Jag gick därifrån och orkade knappt bära tårarna, efter mig kom Johannes springande han la sin arm runt mig och vi gick. Hade jag vänt mig om hade jag sett att där stod han med de blåa ögonen och kollade med en orolig blick efter mig. Men jag såg det aldrig så jag visste det inte.
Mamma kom hem och hon knackade på dörren till mitt rum och kom in utan att jag sagt något och satte sig på min säng. Josefina, jag vet att jag har varit en hemsk mamma, en självisk person som bara tänkt på mig själv och missat det allra viktigaste i hela livet. Mina barn, allting blev så svårt utan Joel jag orkade inte leva och sen lämnade din pappa mig och jag såg ingen mening i mitt liv jag var för blind för att se dig och Sanna. Och nu har jag inte Sanna kvar jag har tagit livet av ett barn. Hon började gråta, jag gick fram och gav henne den där kramen som jag inte gett sen jag var liten. Mamma var så tunn och blek och jag saknade verkligen den glada personen hon en gång varit. Vi klarar det här älskling, vi ska göra det jag ska bli frisk jag gör allt för dig JossePosse viskade mamma. Det var en underbar känsla att för en gång skulle få känna hur det känns att ha en mamma. Jag bestämde mig för att inte berätta om telefonsamtalen från pappa, jag var så rädd att sänka hennes nuvarande glädje.
I skolan hörde jag rykten det var det ena efter det andra, Isabelle berättade att hon hade sett Walle stå och grovhångla med Becca skolans största bitch. Men det var inte dom ryktena som skrämde mig mest utan det var dom jag hörde från Gonzi i matsalen. Har ni hört att Walle sitter hos polisen, han har misshandlat en kille så han nästan dog och sen har han åkt fast för knark med, tur att han flytta så vi slapp den skiten. Jag blev helt förstenad det var som att hela jag blev till sten. Jag kunde inte röra mig, det blev för mycket vad fan är det med honom? Vad håller han på med?
En gång kom han tillbaka det var i början av april och solen hade börjat skina, jag satt vid gungorna och tänkte då kom han. Jag kände först inte igen honom hans hud var sliten, hela han såg blek och annorlunda ut. Det var inte den här Walle jag en gång i tiden älskat det visste jag. Han satte sig bredvid på den andra gungen precis som förr. – Jag har saknat dig sa han stelt. Jag svarade inte, vaddå saknat vet han ens vad saknad är? Det är när man knappt kan somna för man tänker så jävla mycket på en person det känns i hela kroppen man vet inte vad man ska göra man håller på att bli galen man vill vara nära personen hela tiden det är saknad. Men han saknade förmodligen bara någon att ligga med. – jag har varit en idiot förlåt du har förtjänat bättre jag är ledsen men allting är så annorlunda nu, jag kunde inte säga att jag kände dig dom hatar svenska tjejer dom hade slagit ner mig förlåt jag är en feg idiot. Jag ville inte möta hans blick. Förstod han hur dåligt jag hade mått eller. – du har rätt jag förtjänar inte det här, jag har inga syskon för dom e döda jag har knappt en mamma och ingen pappa och så har jag dig som bara lovar och sviker hela tiden jag orkar inte mer. Jag började gråta han såg på mig länge och tog min hand och viskade förlåt mig men jag älskar dig och det har jag alltid gjort förlåt Josefina. Han kramade mig och jag lät honom göra det, det var så länge jag hade väntat på att få vara i hans armar igen. Fan vad jag hade saknat honom. – jag är någon annan nu, det förstår du va? Jag får inte ha känslor längre, jag måste döda för mina bröder och göra olagliga saker. – du är dum sa jag bara. Jag vet men det är så här livet är nu det är det här det går ut på, vi är som en stor familj en för alla, alla för en. – ingen betyder något för dig Walle, ingen du behandlade mig som SKIT, och jag har alltid hatat mig själv sen mötte jag dig och du lärde mig vad älska var. Jag älskade dig det gjorde jag men du svek mig inte ett ord på flera månader jag fattar det inte hur kunde du? Han satt tyst jag vet att han lyssnade men han sa inget. –jag passar inte in här fattar du väl? Jag är som dom, är född för att vara det. Jag älskar dig och du har betytt något för mig och jag skulle kunna döda för dig. Det han sa gjorde mig inte varm utan mest förtvivlad. Jag satt bredvid den personen jag älskade mest av allt på hela jorden men ändå så sa jag ingenting. – det skulle inte funka va? Svarade jag. – om vi ville så skulle det om vi började om. Jag visste inte om jag var redo att ge honom en ny chans men jag insåg att jag var tvungen jag kunde inte fortsätta leva utan att veta vad som hände med honom. Jag ville att han skulle vara en del utav mig och jag ville vara en del för honom också. April var den underbaraste månaden på hela året, som jag längtat efter hans kyssar, händer och hela honom. Vi låg och myste varenda dag och han bodde hos mig. jag hade snackat med mamma och konstigt nog ställde hon inga frågor utan gick direkt med på det. Han lovade att aldrig släppa mig igen och han lovade även evig kärlek, och för en gång skull trodde jag på det.
I slutet av april ringde han igen dagen efter att Walle hade åkt hem. Min egna pappa. Den här gången bestämde vi att träffas han skulle komma till stan när jag slutat skolan och vi skulle äta mat på en restaurang. Jag bjuder, hade han sagt innan han la på. Han kanske var utfattig egentligen och hade en ny familj och allt jag visste ingenting, bara att jag var tvungen att gå dit jag kände verkligen för det. Klockan blev äntligen tre och det var dags jag gick med snabba steg ner mot stan. Han var sen klockan var kvart i fyra och vi hade sagt kvart över tre. Fem i fyra dök en man i kostym upp han påminde om någon men jag förstod inte då vem det var. Han såg på mig sen kramade han mig och det kändes som att han aldrig skulle släppa mig. Jag har saknat dig sa han sen frågade han hur det gick i skolan hur det var med mamma, men när han frågade hur det var med Sanna satt jag bara helt tyst. Jag tror han förstod för han började gråta sen slog han sig i huvudet och sa att han var en idiot. Sen frågade han om jag inte ville veta lite om honom, och det ville jag verkligen. Han var inte gift hade inga barn inga djur, när han lämnat oss hade han öppnat en egen it firma som han tjänat massvis med pengar på. Han berättade också att Sanna brukade besöka honom ofta, ibland sov hon hos honom. Då förstod jag var det var Sanna hade varit alla gånger. Han talade om att han och mamma inte hade det lätt och efter Joel fick ett annat liv som pappa kallade det, då gled han och mamma allt mer och mer isär och det funkade inte och dom gjorde det som dom trodde var bäst för oss att skiljas. Men pappa hade ingen aning om hur illa det var med mamma, hon ville inte att jag skulle höra av mig hon ville inte bli påmind om Joel. När han sa det namnet kom jag på vem det var han liknade han var Joel upp i dagen, och det innebär att jag och pappa också måste vara väldigt lika , jag log för mig själv allting var bra nu eller det kändes okej, för alldeles bra kan det aldrig bli. Sen frågade pappa om vi kunde träffas några gånger i veckan om jag hade tid för att lära känna varandra och att han jättegärna ville att jag skulle bo hos honom lite. Jag tror det skulle vara skönt för mamma så jag svarade ja. Livet lekte och än en gång var jag lycklig.
Mellan mig och Walle funkade det inte mer bara funkade för ibland blev allting fel men jag visste hur svårt det var att släppa honom så jag gjorde allt för att ha kvar honom. En dag kom han inte när vi skulle mötas, och eftersom att jag var van tänkte jag inte mer på det. Jag gick hem kollade på TV av någon anledning var Nyheterna på just då och då hörde jag det ”En 14 årig kille är angripen för misshandel, pojken kommer enligt polisen, att utvisas från Sverige, på grund utav brottet. Pojken kommer ursprungligen från Irak. Jag stängde av TV:n det behövdes inte sägas mer jag visste redan då, vem det var. Jag ringde runt till alla hans bekant men ingen visste vart han var, då plötsligt kom jag och tänka på hans mamma. Han bodde ju trots allt där hon måste ju veta någonting så jag begav mig till hans hem otäcka minnen väcktes till liv när jag passerade det där fönstret. Jag knackade på ingen öppna, jag skulle precis vända om och gå då dörren gick upp och en liten kvinna slående lik Walle öppnade. Ja vad kan ja hjälpa dig med? Man hörde tydligt att hon bröt på något språk. Jag frågade om hon visste var Walle var men hon ryckte på axlarna och sa det spelar ingen roll, han är som sin far och då ska man sitta inne. Så sa hon sedan stängde hon dörren, det var första gången jag hörde något om hans pappa. Men jag insåg att jag kanske inte heller ville göra det.
Veckorna rann iväg, mamma hade skaffat jobb och pappa och jag började få en riktigt fin relation. Isabelle och Karin och jag höll fortfarande ihop, men nu var jag inte längre ledaren i gänget nu var alla lika mycket värda och man följde sin egen vilja, vi hade mognat det märktes. Johannes och jag spelade fotboll ibland, och jag älskade att vara hemma hos honom och prata gamla minnen med han och Jill. Men det som plågade min hjärna mest av allt var fan var Walle? Ingen visste ingen hörde någonting. Jag saknade honom så mycket att det sved inuti mig, jag behövde verkligen honom jag visste att jag aldrig skulle kunna så hör för någon och att det bara var han som kunde få mig att känna mig hel. Men hur mycket jag än hoppades på att jag en dag skulle få se dom där underbart glänsande blå ögonen och känna dom där armarna runt min kropp, så visste jag innerst inne att jag aldrig skulle få uppleva det igen. det gjorde så ont allting vart var han? Hur mådde han? Jag visste ingenting längre och jag tappade kontrollen om mig själv, den lycka jag känt var som bortblåst. Utan Walle var jag ingenting så var det bara, ingen förstod mig alla trodde att mina känslor bara var något som skulle gå över snart men så var det inte, jag visste att dom aldrig någonsin skulle göra det. Han hade mitt hjärta och jag älskade honom.
Det var den 17 juni, en dag jag aldrig någonsin kommer att glömma. Jag kom hem som vanligt sur och trött, tänkte bara gå och lägga mig och sova bort hela sommaren, idag var det precis 9 månaders sen vi träffades för första gången. På bordet låg ett brev jag kollade på stämpeln det var från Irak, det högg till i bröstet Walle äntligen som jag väntat nu skulle han äntligen skriva hur mycket han saknade mig och att han bara varit och hälsat på sin pappa, att han snart skulle komma hem till mig. Jag satte mig ner i soffan och läste det som förändrade hela mitt liv.
”älskling, var inte orolig jag är där jag hör hemma nu! Tänk inte på mig jag förtjänar inte din tid, den jag är nu förtiden är inte värd ett skit. Jag pallar inte mer, jag älskade dig verkligen och det gör jag fortfarande, det spelar ingen roll vad som än händer jag är som Joel jag lever överallt speciellt i dig. Tack för alla stunder, tack för att jag fick vara en del utav dig det betydde mer än vad jag visade. Dom gånger jag behandlade dig fel förlåt mig jag ville aldrig såra dig. Jag vill att du ska få uppleva den lyckan som du verkligen förtjänar. Tack för att du stod ut. 9 månader idag, om brevet kommer fram i tid. Jag vet inte vad som kommer hända med mig, men snälla sök inte upp mig hör inte av dig gör ingenting det blir bäst så, jag lovar att vi en dag kommer att mötas i himmelen, jag älskar dig av hela mitt hjärta / din Walle.
Den 24 december precis då vi satt vid granen och skulle dela ut julklappar, ringde det på dörren. Jag fick den där känslan ett hopp tändes inom mig tänk om det var han. Jag öppnade dörren där utanför såg jag henne, det hade gått ett tag sen sist men jag kunde se på ögonen vem det var, och hon grät. Då förstod jag att den människan jag älskade mest av allt på hela jorden var borta. Hon kramade mig länge, såg mig djupt in i ögonen och viskade: du gjorde honom lycklig, han älskade dig. Sen gick hon, hon försvann som allt annat i mitt liv alltid gjorde. Hade det varit för ett år sen hade jag förmodligen brutit ihop och tagit självmord, men jag var äldre nu och jag visste bättre. Jag skulle klara det, jag skulle sakna och jag skulle aldrig glömma, men jag skulle fortsätta leva för första gången sen han försvann, kände jag att jag äntligen hade något att leva för, mina vänner och min familj alla kanske inte var i livet men jag visste att dom fanns kvar ändå.
Visst tänkte jag fortfarande på honom, han med dom havsblå ögonen som lyste som himmelen, och ibland fick jag till och med för mig att jag såg honom, han log alltid mot mig på det där speciella sättet och även om han inte levde i min närhet, så levde han i mig och jag älskade honom fortfarande kanske inte på samma sätt som jag en gång gjort jag visste att för hans skull så skulle jag överleva livet och gå vidare, med det dyrbaraste jag hade kvar mina minnen.
Många är senare träffade jag en person, han hade inte glänsande havsblå ögon, och ett bländande leende och mörka långa ögonfransar men han var någon i alla fall. Han var något som betydde något för mig, vi träffades när jag var och gungade med Isabelle och hennes dotter på den där gungställningen där jag så många gånger i min barndom varit. Det var nog inte som med Walle, den där kärleken vid första ögonkastet men kärlek var det i alla fall. Och jag kände mig lycklig igen, nu var det en lycka som jag visste skulle hålla förevigt. Jag vikarierade på posten, och en kväll när jag satt och sorterade några brev såg jag hur snön föll, och jag såg upp mot himmelen och en stjärna föll. Det var ett magiskt ögonblick när jag såg ner på skrivbordet jag lyfte på en dammig hög med gamla pappren och under den fann jag ett brev, det var något bekant med det där frimärket jag tittade på stämpeln och insåg med en gång att det något som tillhörde mig. Jag gick tidigare från jobbet den dagem, men jag gick inte hem utan mina fötter förde mig ner mot gungställnigen borta vid min gamla skola, alla minnen som jag trodde var döda vaknade till liv. Jag öppnade brevet och det var som att Walle började tala till mig igen:
20 Juni
det här är det sista jag skriver, jag bara vet det. Snart kommer jag att ta mitt liv det finns inget hopp för dig och mig längre. Jag får aldrig återvända till Sverige igen och det är för farligt för dig att komma hit. Jag älskar dig och har alltid gjort det jag bara vet det, snälla gå vidare du förtjänar allt det bästa. Farväl, Josefina glöm aldrig att jag älskar dig och att jag ska tänka på dig varenda sekund i himmelen. /din walle…
i brevet, låg ett gulnat fotografi det var han och jag. Jag satt och log med min röda WE tröja och han hade den där blåa koftan som jag hatade, han hade sin hand runt min hals och han skrattade. Vi såg lyckliga ut och det betydde mycket. Jag såg rakt in i hans ögon och det var som att dom såg tillbaka på mig. Det var ett levande fotografi som jag aldrig skulle slänga. Jag undrade vem det var som tagit kortet, men så mindes jag att det var Sanna som tagit det första gången hon träffade honom. I det här kortet fanns inte bara Walle, utan Sanna med och jag tyckte jag kunde skymta en fotboll långt i bakgrunden. Då visste jag att det här kortet var något som skulle påminna mig och alla dom som jag verkligen älskade, och jag kände hur starkt dom levde inuti mig fortfarande.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Anoia - 20 mar 07 - 01:02- Betyg:  | | PIP vad bra x] | | viktoria_mamma - 28 dec 06 - 00:39- Betyg: | | läskigt bra | | JuliaPulia_ - 29 nov 06 - 07:29 | | sjuktbra, började fan gråta.. | | krisse_bisse - 21 okt 06 - 00:10 | | typ om du ska fixa en bok så kolla upp olika förlag och ring runder.. satsa på det! | | sweetemotion - 16 sep 06 - 07:43- Betyg: | | riktigt bra skrivet... sorgligt men vackert. | | 11 - 14 aug 06 - 01:20 | | tack tjejer | | WonderWorld - 20 jun 06 - 02:03- Betyg: | | Ska du göra en bok av den ?, Hade vatt jätte kul ! :D Som jag har skrivit i en tidigare kommentar.. den är underbar och sorlig! Bästa novell jag läst =) | | mamma91 - 17 apr 06 - 08:01- Betyg: | det bästa jag någonsin läst, du är bäst på att skriva verkligen bäst
älskar den här den går verkligen rakt in i hjärtat | | nynnys - 12 apr 06 - 07:49- Betyg: | oj oj oj kan inte sluta gråta...
snacka om å träffa en rakt i hjärtat. | | 11 - 11 apr 06 - 03:55 | tack så mycket för alla fina ord och komentarer
det betyder myckt :)
hur ska jag göra för att kunna få det till en bok och så?
ha det bra alla ! | | tavasa - 9 apr 06 - 05:33- Betyg: | gud va bra jag gråter som fan nu jag tycker apsålutt att du ska skria en
bok av novelle´n !!! skit bra!! den e värd mycket mer en så!! | | WonderWorld - 9 apr 06 - 02:15- Betyg: | Fy fan vad jag grät när jag läste detta.
Och jag gråter än..
Jag tycker som krisse_bisse .. gör en bok av det..
jag har aldrig gråtit så mkt för en sak man igentligen inte
vet så mkt om ..kan du skriva ett mejl till mig och berätta
hur mkt som e sant..
för att det är kul att veta..
men det är inte det viktigaste igentligen ..
du skrev detta med hjärtat..
och det e det viktigaste! | | krisse_bisse - 6 apr 06 - 23:31- Betyg: | Shit .... grät som sören när jag läste detta... sjukt bra skrevet...
detta e en novell som, berör alla tror ja g...
går itne att undgå att börja gråta....
du börkanske kolla upp grejjer och se o mdu kanske kna fixa en bok... för grymt bra var det...
har nog aldrig läst nåt i närheten så bra som detta....!
Roligt om du hade gjort en bok..!
Tack för en bra novell! ...
KRam | | malinjohansson - 31 mar 06 - 08:35- Betyg: | det var den finaste novellen jag har läst på länge.
du var sjukt bra, det var skönt att gråta ut några tårar nu.
<3 | | 11 - 29 mar 06 - 07:05 | | tack så mycker :) | | LindaM - 28 mar 06 - 05:58 | guuuud så jävla bra novell. <3
du skriver på ett helt fantastiskt sätt!
jag har svårt för att gråta av saker jag läser,
men av den här tittade det faktist fram små tårar i min ögonvrå.
<3 | | 11 - 28 mar 06 - 05:06 | tack så mycket :)
en hel del är sant..
ha d bra ni med :) | | vattendroppe - 28 mar 06 - 04:58- Betyg: | herre gud!jävligt sorlig men ändå vacker...
jätte bra skrivet! rina som bara den!
har detta hänt på riktigt?
ha de bra... | | Nippitippan - 28 mar 06 - 01:03- Betyg: | | gu va bra, förtjänar mycket mer än en femma en tjuga av mej!!! | | 11 - 27 mar 06 - 06:37 | | jag älskar dig | | fanny_ - 27 mar 06 - 06:37 | | vendela, det där är en sak jag skrivit ut och lser vissa kvällar innan jag ska sova, en sak som verkligen betyder ngnting, en sak som två av som jag älskar mest finns med i, en sak som jag älskar att läsa, var stolt över den, så som jag är stolt över dig.! | | 11 - 27 mar 06 - 06:14 | tack så väldigt mycket för att du orkade
läsa det tack <3 | | Always_me - 27 mar 06 - 05:46 | Herregud, jag harnog aldrig gråtit så mkt av ennovell,
Den va verkligen hur jävlabra som helst,! |
|
|
|
