HU -06 |
Det var en gång en liten flicka som just fyllt 6 år och skulle börja i skolan. Med toffsar i håret, sin nya klänning och vita skor gick hon med sin mamma till skolan. Efter vägen tänkte flickan att hon skulle få många nya vänner och kanske en alldeles egen bästis. Många tankar fanns och med ett osäkert leende gick flickan och hennes mamma in till skolan.
Det var mycket barn som sprang omkring och var högljudda medans föräldrarna stod och samtalade i små grupper. Tillslut ringde skolklockan och alla barn, vissa ensamma och andra med sina föräldrar, sprang in till ett enormt, ljust rum där det fanns flera rader med blåa stolar som snabbt fylldes. Flickan och hennes mamma tog plats i mitten och när alla hade satt sig kom en man ut ur en annan dörr och ställde sig på scen. Det var tydligen rektorn, han pratade ett tag och önskade alla välkomna till en ny skolstart. Efter ett tag var det dags för fika och sedan var första skoldagen slut. Flickan hade fortfarande sitt osäkra leende och hoppades att någon snart skulle komma fram till henne och fråga om hon ville vara med och leka. Men tiden gick och det var dags att gå hem, utan att någon hade frågat flickan något. Inte ens vad hon hette men hon brydde sig inte och hoppades att morgondagen skulle vara bättre.
Nästa dag gick flickan till skolan, fortfarande med samma klänning och skor. Hon fick hjälp av en snäll fröken att hitta sitt klassrum och när hon kom in så riktades alla blickar mot henne men ingen gav ett leende eller sa hej. Flickan gick osäkert fram till en ledig bänk bredvid en annan flicka men hon satte sin väska på den lediga stolen för att markera att den var upptagen. Flickan fortsatte att leta efter en bänkkompis men det enda hon fick vara sura blickar så hon tog en ensam plats längst ner i klassrummet. Dagen gick utan att hon hade fått några vänner, inte ens ett hej av någon förutom fröknarna. När flickan gick hem efter skolan undrade hon vad som var fel med henne eftersom ingen ville ha henne som vän.
Dagarna förvandlades till veckor som blev år och flickan fyllde 10 år och fick börja mellanstadiet. Skola hade hon hunnit byta en gång eftersom familjen blev tvungna att flytta när hennes pappa hade fått en nytt jobb.
Flickan hade inte några vänner alls, ingen hade velat vara hennes bästis och hon visste inte ännu varför. Hon hade gått ensam på rasterna och ätit själv på luncherna. Lärarna hade förstås märkt flickans ensamhet och de hade tagit kontakt med föräldrarna. Flickan hade nekat allt och sagt att hon visst hade kompisar och att varje gång hon hade varit ensam hade hon letat efter dem. Och på luncherna så sa hon att hon ville äta själv men det var en lögn, och det visste hon själv om.
Ibland kunde hon få elaka kommentarer om hennes klädsel och frisyr. Att hon inte var ”som oss andra”. Det ledde till att hon gick allt mer sällan till skolan, istället strosade hon omkring längst småvägar och gränder.
En dag när flickan satt i en gränd kom en lite äldre tjej fram till henne. Hon presenterade sig som Sofie och hon undrade varför hon satt ensam i en gränd. Flickan började gråta och berättade hur allt låg till. Sofie tröstade henne och sa att hon gärna fick vara med henne och hennes kompisar och det ville flickan gärna så hon följde med Sofie till en kojja som låg under en bro. Där träffade flickan två andra tjejer och tre killar. De satt ett bra tag under bron och pratade, ända tills flickan sa att hon var tvungen att gå hem. Sofie gav henne en kram och sa hon fick komma hit imorgon om hon ville. Flickan gick hem med ett leende på läpparna, glad över att hon äntligen fick vänner.
Dagarna gick, flickan tillbringade dagarna i skolan och fritiden med sina kompisar under bron. De lärde känna varande allt mer och Sofie blev flickans bästis.
När flickan var 12 år böjade i årskurs 6 blev antalet frånvarande dagar i skolan allt mer och hennes föräldrar undrade vad hon gjorde när hon inte var i skolan. Flickan hade inget svar, hon kunde ju inte säga att hon var under en bra med hennes äldre vänner så hon sa surt att hon visst var i skolan men att lärarna inte såg henne under lektionerna.
Flickan och hennes kompisar flyttade sitt tillhåll till en sliten lägenhet i ett ”slummområde” som Sofie kallade det. De inredde lägenheten med gamla möbler, radio och andra småsaker och lägenheten blev ganska så hemtrevlig enligt flickan.
En dag när hon kom till lägenheten satt Sofie i soffan och rökte. Flickan hade aldrig sett Sofie röka förut, men visst hade hon sett ett ciggarettpaket i hennes väska ibland. Sofie vinkade glatt och frågade flickan ifall hon ville ha en och tveksamt tog hon emot den. Hon fick många hostattacker med efter ett par veckor var hon van. Flickans föräldrar hade börjat bli ordentligt oroliga och flickan visste om det så hon höll sig oftast för sig själv inne på rummet när hon väl var hemma.
När flickan hade gått ut nian planerade Sofie och de andra en liten fest, en avslutningsfest. Den skulle vara i deras lilla lägenhet och ingen fick veta om det, bara Sofies vänner.
Kvällen då festen var gick flickan hemifrån mot sina föräldrars vilja eftersom de var oroliga. Musiken hördes på långa vägar och när flickan kom in lägenheten så såg hon bara folk. Överallt. Sofie dök upp bland folkmassan och det var något annorlunda med henne tyckte flickan men hon brydde sig inte så värst om det utan gick in i lägenheten och roade sig.
Under kvällens gång blev det för mycket för flickan, hon visste inte vad hon drack och inte heller från vem. När hon stod ute på balkongen kom det fram en kille och räckte fram en glas åt henne. Glatt hällde hon i sig allt men det skulle hon inte ha gjort.
Dagen efter vaknade hon upp och kände inte igen sig. Hon låg i en soffa, i en främmande lägenhet med okänt folk som låg och sov lite varstans i det stora rummet. Flickan klev upp och lämnade lägenheten. Väl ute letade hon upp en telefonkiosk och beställde en taxi hem.
Där hemma väntade föräldrarna och de var riktigt oroliga och förbannade. När hon klev in genom dörren började båda skälla på henne. De var trötta, hade påsar under ögonen. Flickan fick utegångsförbud.
Redan samma kväll rymmde hon och sprang till lägenheten, där Sofie städade undan allt. Hon blev glad över att se flickan och undrade hur hon haft det föregående kväll. Flickan berättade allt och även att hon hade rymmt hemifrån och var rädd att hennes föräldrar skulle hitta henne men Sofie lugnade henne och sa att hon gärna fick sova hos en av hennes vänner, Dregga, som han kallades.
Dregga bodde i ett mörkt område av staden och det var säkert också ett slummområde. Sofie och flickan gick in i hans lägenhet som inte innehöll så mycket. I ett av rummen satt en betyligt äldre kille än Sofie, han kanske var kring trettio år. Flickan och Dregga presenterades och Sofie starade ett samtal som varade ett bra tag innan hon gick tillbaka till hennes lägenhet för att städa.
Flickan tyckte att Dregga var trevlig och efter ett par veckor var de tillsammans. Hon hade träffat sina föräldrar ute på stan ett par dagar efter rymningen och de försökte få hem henne men förgäves. Vid det här laget hade hennes föräldrar tappat allt hopp och de lät henne vara.
Allt eftersom tiden gick förändrades flickan. Skolan började men ingen hade sett skymten av henne där. Hon träffade Sofie allt mer sällan och flickan hamnade i andra kretsar.
Under en fest hos Dreggas kompis hade flickan fått i sig för mycket igen och den här gången visste hon inte heller vad hon gjorde och hon blev erbjuden ett pulver som hon tog emot. Känslan flickan fick efter av pulvret var obeskrivligt. Hon var gladare än någonsin och tyckte att allt var jättekul.
Dagen efter kändes deprimerande och flickan frågade Dregga om han hade något ”magipulver” som hon kallade det. Dregga gick fram till ett skåp och tog fram en liten påse med vitt innehåll. Flickan hade inte sett den förut men just nu var hon ville hon bara ha lite av påsens innehåll så hon brydde sig inte att fråga varför hon inte sett det där förut.
Månaderna gick och flickan fyllde 17. Det var fest flera gånger i veckan. Hade ingen kontakt med människorna hon hade innan, nu var det bara Dregga och hans vänner som gällde. Hennes familj hade hon inte hört av på ett bra tag. Pulvret blev det som lyste upp dagen för henne men en kväll var det hennes lycka som tog livet av Dregga. Flickan kunde inte förstå vad som hänt. Nu var hon ensam, hade ingen. Dreggas vänner föll också, en efter en. Andra fick straff och blev inspärrade.
Det som fanns kvar var pulvret, hennes lycka. Och det skulle förbli så för resten av hennes liv.
Flickan hann aldrig fylla 18 år.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Cilises - 28 mar 06 - 18:44 | | Den är verklighets trogen....hppas den inte är sann! | Forever_you - 27 mar 06 - 00:29- Betyg:  | Shit alltså. blev verkligen helt tagen.
Är den sann? |
|
|
|
