Hon är sockervadd och dunkuddar |
Hennes hår är som
sockervadd
jag bara vill burra in min
näsa i
och förevigt låsa
in i mitt doftcentrum
hennes kinder är som
uppuffade dunkuddar
jag bara vill smeka min
kind emot
och förevigt stanna
känslan i mina känselspröt
hennes läppar är som
små rosa smultron
jag bara vill pussa
om och om igen
och förevigt lämna
smaken vid yttersta
spetsen på tungan
hon är den första varma
vindpusten
på våren
hon är den sista regndroppen
som möter min kind
en oktoberkväll
hon är den söta smaken av jordgubb
som lämnar mina smaklökar rodnande röda
på midsommarafton
hon är
sommaren och våren
himelen och havet
träden och blommorna
fjärilen och humlan
hon är
skrattet man glömde att skratta
hon är
änglen man möter på gatan
utan att ana
|
|
|
|
