Allt är inte som du tror (2) |
Här är fortsättningen som ni bad om,
vill ni ha mer,skriv gärna det i en kommentar.
Det är ni som får mig fortsätta lägga upp mina texter här!!
Sandra satt kvar tills Alex gjort klart sin matteläxa,
sedan sa hon hejdå och gick. Hon visste inte var hon skulle,
hon bara gick, hem ville hon inte, det är alltid samma visa
då hon kommer hem.
"Hej fulast i världen" , "Kom du sent imorse också? Klarar du
ingenting själv,måste man göra allt åt dig?!". Ungefär så lät
det varje dag,ju längre det gick av kvällen,desto värre blev det.
Sandra gick mot lekplatsen hon lekt mycket på när hon var liten.
Det är en koja som hon och några dagisvänner byggt,med föräldrarnas
hjälp såklart. Sandra klättrade upp i kojan,den hade blivit lite
sliten,vissa plankor hade försvunnit,men hon brydde sig inte.
Hon kröp ihop i ett hörn och tänkte tillbaka på sin barndom.
Uppväxten hade väl varit som alla andra "normala" familjer,fast,
iförsej,hennes pappa var alkoholist,men han fanns alltid där.
Sandra tänkte efter,när började allt egentligen?
Hon vaknade i ett ryck, det blev lite för aggressivt i låten.
Sandra hade råkat somna,med mp3n på. Klockan var halv åtta,kanske är dags
att gå hem, tänkte hon. Sandra klättrade sakta ner,och började vandra hemåt.
-Jaha? Var fan har du varit då? snäste mamman,lika sur som alltid.
-Ute bara, svarade Sandra och gick oberörd vidare till sitt rum,
där hon sedan bröt ihop. Hon drog ut lådan på nattduksbordet
brevid sängen,tog fram sitt lila skrivblock och började skriva.
Sandra har hittat en trofast vän,poesin.
Poesi är en av de få saker som är vackert i den här världen.
Hon skrev ofta dikter,mest om sig själv,men dikterna höll hon för sig själv,
ingen skulle ändå ens försöka förså om de fick läsa.
"Håll dina vänner nära,men håll dina fiender närmre" -
något sånt är det iallafall.
Sandras största fiende är rakbladet,och det får gå närmare
än något annat. Hon skar sig, 12 sår på hennes handled,som redan
är prydd med sår och ärr.
Som sagt,såhär nära får ingen annan gå..
Sandra såg hur det sipprade ut rött vackert blod ur sin hud,
vad med kan vara såhär vackert? Ingenting,absolut ingenting, tänkte hon.
-Vafan,viskade hon tyst för sig själv mitt i natten.
Nu kom ångesten,paniken. Tänk om någon ser? Jag skulle ju slänga
skiten! Tänk om Alex ser, vad skulle hon göra?
Sandra tittade sorgset på sin handled,rakbladet hon hade
i sin högra hand,kastade hon ner på golvet,och där fick det ligga.
Till imorgon.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Jennisz - 5 jul 06 - 05:21- Betyg:  | Den var asbra.. vill gärna ha en forsättning.. :D
En fråga.. när du skrivar om det här.. handlar det om dig??
Hoppas vekligen inte det.. | | sofiiie - 16 apr 06 - 09:37 | Hoppas att de iinte handlar om dig
Sorligt men vackert skrivet. | | Cilises - 28 mar 06 - 18:14 | Sanna, om den här är om dig så vill jag att du inte ska glömma att jag alltid finns här och d menar jag ALLTID! Fler gör det, du är inte ensam..
Den är sååå sorgligt vacker! Jag vill ha fortsättning söt jag vill ha fortsättning!! | | Between - 27 mar 06 - 05:54 | | varför pratar du inte med mig? <3 | | Sandra91 - 26 mar 06 - 08:07 | | Väntar på fortsättning ! =) | | skruttish - 26 mar 06 - 07:06- Betyg: | | BRA!!! Fortsätt skriva!!!! | | Poet_91 - 26 mar 06 - 04:31- Betyg: | | Mer mer mer | | Petraa - 26 mar 06 - 04:16- Betyg: | det är hemskt det du skriver om.. hemskt vackert!
jag hoppas att du slipper må som flickan i novellen.
men sommsagt :) fortsätt skriva! :D | | MissDeath - 26 mar 06 - 03:16- Betyg: | | Absolut mer!! |
|
|
|
