Jag låg på stranden i Thailand och solade. Plötsligt hörde jag en massa skrik.
Och jag såg en massa människor springa för livet. Jag reste mig upp, och några meter framför mig,
fanns en våg, minst 8-10 meter hög. Jag tog vättskramd upp mina saker och rusade därifrån.
Jag såg min mamma och pappa som var uppe på ett tak. Men något fattades.
Jag tittade förtvivlar mig omkring.
- Rasmus!! RASMUS!!!!!!! Ropade jag medans jag klättrade upp på taket.
Jag hoppades så innerligt att han var där, att jag bara inte hade sett honom.
När jag kom upp sprang jag omkring på taket flera gånger. Tillslut gav jag upp.
Min mamma kom fram till mig och la armen om mig. Han var borta. Min käraste lillebror.
Och han skulle inte komma tillbaka. Jag skulle aldrig mer få höra hans glädje tjut igen.
Jag skulle aldrig få hålla i hans lilla hand igen. Han var borta.
Han var bara 4 år. Vart kunde han tagit vägen? Tog inte mamma och pappa med honom?
Jag blev helt plötsligt upprörd, och började sparka och skrika och gråta.
VARFÖR TOG INTE MAMMA OCH PAPPA MED HONOM?
Nu minns jag. Han var mitt ansvar. Han badade med mig. OCH JAG SOM BARA LÅG DÄR OCH SOLADE!!
Jag blev förbannad på mig själv. Jag hatade allt just då...
.. Och jag kan inte sluta tänka på det. Det är som en kniv i hjärtat, som aldrig vill åka ut.
Inte ens om den starkaste på hela jorden skulle dra den. Den sitter kvar, och värker hela tiden.
Det värkte så mycket på begrevningen, att man knappt hörde prästen, mitt gråt överöstade hans prat.
Det var en konstig begravning. Ingen liten Rasmus som satt brevid och skrattade åt prästen.
inte ens en liten Rasmus som låg i kistan. Bara det klädesplagg han hade på sig innan han bytte om till badbyxor,
och förmodligen sprang ut till vattnet. Jag känner mig så skyldig.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) |
| Cilises - 28 mar 06 - 18:36 |
Min kompis var där också, hon förlorade ingen men har extrema skulldkänslor över att hon inte räddade någon, hon kunde ju inte men det är inte så hon ser det...och jag förstår att du känner dig hemsk men jag hoppas du får hjälp med att inse att det inte kunde ha gjorts något. Det är absolut inte ditt fel!!
Du..."Nippitpiian"...jag tror inte du förstår riktigt, en nytt syskon kan ALDRIG ersätta ett förlorat och det ska inte göra det heller!
Kämpa på gumman...finns här om du behöver snacka okej?! |
| Nippitippan - 27 mar 06 - 03:35 |
| sorglig... Tur att du har fått en ny lillebror!! |
| Labrador - 27 mar 06 - 03:28 |
Jag var vid 10-11 års åldern TROR ja..
men såfort jag tänker på Rasmus.. så brister det ;( |
nejlika - 26 mar 06 - 23:00- Betyg:  |
men guud va hemskt..att leva med det i resten av sitt liv..
lägg inte skulden på dig själv, hur gammal var du?
du kunde ju inte veta, det kunde ju ingen.
dra ut kniven och fyll hålet blir efter den med glada, fina minnen av din lillebror. |
| Labrador - 26 mar 06 - 23:00 |
Ja ;( jag var där..
men nu har jag fått en ny lillebror. En liten Sebastian.
Men kniven sitter faktiskt kvar.. ingen kan ersätta Rasmus glädje tjut! |
| Poet_91 - 26 mar 06 - 06:48- Betyg: |
| hemskt.. |
| 3ricA - 26 mar 06 - 06:47- Betyg: |
| Stackare ! Vila i frid |
| skruttish - 26 mar 06 - 05:40 |
| SORGLIGT!!! så du var altså i Thailand när vågen kom? |
| Tomaten - 26 mar 06 - 00:29 |
| gud va sorgligt! |
