Jag kan bara inte fatta att hon inte finns.. |
Jag åkte i bilen med min mamma, och vi var påväg till min innebandy.
Konstigt? Tycker ni? Jag tycker det är vanligt att en tjej går i innebandy.
I alla fall. När vi skulle köra ( det var ju så klart grönt ljus ) körde plötsligt en buss ut framför oss.
Mamma tutade, men fick inget svar.
- Idiot! Hörde jag henne säga. Längst bak i bussen, satt en ensam tjej.
Hon hade gyllenbrunt hår, och glänste som en ängel bakifrån.
Jag kollade på henne - och såklart kände hon sig iaktagen. Åh, så ville jag se ut.
Själv hade jag långt svart fult oborstat hår. Hon vände sig hastigt om, och det kändes som om ja fick en hjärtattack.
I hennes ansikte, fanns en massa finnar, vårtor. Det var äckligt. Det värsta var att - det var en kille.
Jag var tvungen att titta bort, han flinade åt mig och gick sedan. Då, till min stora lättnad, såg jag att det var fel person..
Tjejen satt kvar - i sätet brevid. Bussen stannade och hon gick av. Jag kollade nogrant hållplatsen.
"Motorvägen".
Efter träningen bad jag mamma att stanna vid den hållplatsen.
Men tjejen var inte där.
- varför ska vi stanna här? behöver du kissa? undrade mamma, medans jag letade efter henne.
Jag svarade med en arg min och såg mig om. Där stod hon.
intill trädet. Jag ropade på henne - och naturligt vis kom hon närmare.
Jag visste inte hennes namn, så jag sa "Hörru! Tjejen!?" ..
Hon slängde med sitt gyllenbruna hår och kom fram. Oj vad hon var hög. Minst en halv meter längre än jag.
- H.. H.. har i..inte bussen kommit än? sa ja osäkert och mamma väntade otåligt i bilen.
- Öh.. Nejje.., svarade hon. Då la jag märket till det. Halsbandet som hon hade runt halsen. En stor diamant, med guld kedja.
Min gåva från när jag var liten. Hur kunde hon ha den?
Det stod till och med mitt namn på den.
- Vadårå? Skaru fråga om sjuts ellär? sa hon och ja väktes ur mina tankar.
- vad heter du? frågade jag, och hon suckade.
- Emma.., sa hon och himlade med ögonen.
- Hoppa in i bilen nu tjejer! sa mamma, utan att ens veta om ja hade frågat om vi kunde skjutsa henne.
Hon satt i mitten av alla baksäten, så hon kunde se ut över vägen.
Hon sa att hon var åksjuk. Men jag fattar inte.. Om hon heter Emma, varför har hon då det halsbandet som det står: "Felicia, 1993 18/05" ? ..
Jag vågade inte riktigt fråga..
När vi var hemma hos henne, följde ja med henne till huset.
- Jag.., började jag och stammade.
- VaH? sa hon och smaskade stressande på sitt tugummi.
- Jag undrar vad du fick det halsbandet ifrån.., sa jag med en bkyg blick.
- Öööhhh.. Jag har haft det sen jag var 9.., sa hon och ställde ner sin väska. Felicia? Ä.. Äre du?
Jag tittade upp på henne. Hon log.
- ÅH! Felicia!! Jag trode du var död!! utbrast hon och tårarna kom rinnande ner för hennes kinder.
Min mamma kom snabbt ut och kommer rusandes.
- vad har hänt?! Utbrister hon och ser att jag rycker på axlarna.
- Felicia.. Agnes? ..
- ÅÅÅHH!! Alla dessa namn gör mig förvirrad!utbrister jag.
Tjejens mamma kommer ut, och då ger jag upp. Mamma med. Vi går in, och så får alla prata.
Hon berättar att hon är min kusin och att hon heter Olivia, och om jag kommer ihåg olyckan jag var med om när jag var liten.
Jag mindes ingenting. Hon berättade att det var när min mormor och morfar passade mig. . jag har bara kusiner på pappas sida.
Mormor hade tydligen lakt en bomb i radion. Så när Morfar skulle ut och pissa, och jag var i bilen med mormor. Olivia var och badade.
Mormor skulle sätta på radion, och när hon vred på knappen. BBBBBBOOOOOMMMMMMM!!!!!!!!!!
Hela bilen exploderade. Jag var borta. Ingen hittade mig.
- Och det är allt jag kommer ihåg! utbrister hon och jag ser att tårarna är nära.
- Men.., sa ja, men blev avbruten.
- Sen så hittade äntligen jag och pappa dig, men då flyttade vi under hemllig namn.., säger mamma och jag tiger.
Efter en lång prat stund och lite kakor o kex, är det dags att åka hem.
Jag förstår inte varför man vill spränga så mycket nu för tiden.
Det är la inte kul när folk dör?!
Vi hinner knappt ut ur bilen när det exploderar bakom oss.
Jag vänder mig om och till min fasa är hela huset förstört, och brinner fortfarande.
Jag sprniger fram och ropar på Olivia. Inget svar. Plötsligt ser jag något som faller till marken.
Jag springer fram och sr mitt halsband. Det klarade sig.
6 år senare.
Jag tar försiktigt fram halsbandet. Jag drömmer oftare och oftare om händelsen.
Efter alla dessa år. Varför skulle just min kusin bli utsatt för detta?
Jag har aldrig varit så nära en explosion förut. Det var riktigt hemskt.
Jag får tårar i ögonen.
- Jag kan inte fatta att jag fortfarande gråter för det.. Jag kan inte fatta, att även om jag försöker glömma.. så minns jag det..
Jag vill inte minnas.. Jag kan bara inte fatta att hon inte finns
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Labrador - 25 mar 06 - 21:35 | Nej Det har det inte ..
Men tack ;) | asa92 - 25 mar 06 - 19:19- Betyg:  | Den var jätte bra o sorglig!
Har det hänt på rikigt? |
|
|
|
