På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Pojken och Flickan

Adrian kunde inte tro det. Det kunde bara inte vara sant. Det fick inte vara sant. Ändå visste han att det var det. Han sätt på sin säng och stirrade in i vägen utan att riktigt se, när minnen från flera år kom tillbaka:

Den 6 åriga, brun håriga och brun ögna nyinflyttade Pojken kikade fram genom buskarna. Buskarna som skilde Pojkens röda hus och den ett år yngre Flickans gula hus.
Flickan hoppade hopprep så allt det långa, ljusa håret flög runt huvudet på henne.
Pojken kröp försiktigt fram ut genom buskarna och smög på tå fram till Flickan. Nu var han ungefär två meter från den hoppande Flickan.
- BUU, skrek pojken.
Pojken skrattade när den skrämda Flickan snubblade på hopprepet och föll handlöst ner i gräset. Flickan tittade upp från gräset och tittade förvånat upp på Pojken. Blå ögon möte bruna. Blodet droppade från Flickans lätt fräkniga näsa.
Pojken sträckte ut sin hand och Flickan tog den. Pojken började dra upp Flickan från marken, men släppte sedan hennes hand när hon var halvvägs uppe. Vilket gjorde att Flickan hamnade hårt i gräset igen.
Pojken gick nöjt därifrån och lämnade den nu gråtande Flickan bakom sig.

Tårarna började rinna längs Adrians kinder vid detta minne. Det var första gången han såg Klara. Redan då hade han varit elak mot henne, utan någon särskild anledning.

- Varför?, sa den rödhåriga, fräkniga pojken.
- Det blir kul, jag lovar, sa Pojken.
- Okej då, sa en annan pojke med mörkblont hår.
Den 7 år gamla pojken sprang över lågstadiets och mellanstadiets gemensamma skolgård, med sina jämngamla kompisar bakom sig. Pojkarna stannade när dem var framme till Flickan och hennes bästa kompis.
Pojken tog tag i en av Flickans långa, ljusa flätor och drog så hårt han kunde.
- SLUTA!, skrek Flickan.
Det gjorde inte Pojken. Inte förrän Flickan började gråta släppte Pojken taget om flätan.
Pojkarna sprang skrattande iväg innan fröken kom.

Adrian och inte någon annan för den delen häller, skulle aldrig någonsin mer få se Klaras alla minner.

Den 8 år gamla Pojken var arg. Arg på pappa och mamma som tvingade med honom till grannarna på middag. Men ännu argare på flickan som satt på andra sidan bordet och låtsades att hon var en ängel.
När ingen av de vuxna såg, räckte Pojken ut tungan åt Flickan.
Flickan blängde på Pojken.
Pojken sparkade Flickan på benet under bordet.
- Klara, du och Adrian kan väll gå till ditt rum och leka lite?, sa Flickans blonda mamma med ett leende på läpparna
Pojken var inte bara arg nu, han hatade flickans mamma.
Pojken och flickan var på flickans rum. Pojken böjde sig ner och tog upp en av flickans Barbie i rosa klänning. Barbien hade långt blont hår och var väldigt lik Flickan. Det ända som fattades var fräknarna.
Det var väldigt lät för Pojken att låtsas att Barbien var Flickan, och slet därför av dockans huvud.
Flickan såg förskräckt på Pojken då han höll hennes favorit dock i två dela och flinade åt henne. Flickan fick tårar i ögonen.

Aldrig mer skulle Adrian få bråka med Klara. Det var något alldeles särskilt att bråka med henne, hennes blå ögon blixtrade när hon var arg och när hon höll tillbaks tårarna blev dom smalare. När hon inte visste vad hon skulle säga bet hon sig i läppen. Aldrig mer.

Den 10 år gamla Pojken stog på skolgården och tittade på, tillsammans med många andra barn när Flickan gungade allt höge och högre.
Flickan försökte slå ett rekord att gunga högst. Pojken och hanns kompisar buade, medans resten av barnen hejade på.
Flickan och gungan var nu högre än någonsin då någonting gick fel. Flickan slängdes av och störtade ner i gruset under gungan.
Pojken och alla barn blev helt tysta, det ända som hördes var gungan som fortfarande ven ovanför flickans huvud.
- Hjälp, skrek någon
- Hämta fröken , skrek någon annan.
Det rådde nu ett stort kaus runt Flickan som fortfarande inte rörde sig.
Pojken stog skräckslagen och tittade på Flickan. En av Flickans armar låg på ett sätt som en hel och frisk arm aldrig skulle kunna ligga på.
En halv timme senare var Flickan på väg bort med ambulansen.
Det var första gången Pojken kom på att han faktiskt älskade att retades med Flickan. Han älskade att se hennes glada ansikte försvinna bort i tårar. Nu var Pojken rädd att aldrig skulle få chansen att retas med Flickan igen. Men det sa Pojken inte till sina kompisar, dem kunde ju tro att han var kär i Flickan!
- Hoppas hon dör, sa Pojken istället.
Pojkens kompisar skrattade, dem vågade inget annat. För det var Pojken som bestämde.
Tre dagar efter olyckan kom flickan tillbaks till skolan med gipps runt den vänstra armen.

Vad Adrian önskade att han kunde ta tillbaks de orden nu. Hur kunde man hoppas på att någon som Klara skulle dö?

Den 12 är gamla Pojken cyklade fram på sin mörkblå cykel, på asfalten utanför huset. Solen sken och brände Pojken i nacken.
Han släppte den ena handen efter den andra från cykelns styre. Pojken cyklade skrattande av glädje fram på vägen utan händer. Men skrattet varade inte länge, när Pojken cykeln plötsligt krängde till och Pojken slängdes av.
Blodet rann från ena armbågen, händer och knän var uppskrapade och det gjorde ont i ena foten. Tårarna brände bakom ögonlocken på Pojken, då han fick syn på brunbrända fötter i svarta ballerinaskor.
Pojken tittade upp på den ljus håriga Flickan. Hon räckte honom sin hand. Pojken tog den inte, utan kravlade sig upp på egen hand.
- Du kommer önska att du aldrig såg det här, sa Pojken med sin mest hotfula röst.
Han böjde sig sedan ner, drog upp cykeln och började haltande gå hemåt.

Nu när Adrian tänkte på det hade Klara velat göra honom illa, inte som han själv ville gör henne illa. Hon hade räckt honom sin hand, han borde fårståt att hon bara ville hjälpa honom, inre göra som han själv gjorde när de var små.

Den 15 år gamla Pojken stog utanför huset och låste upp dörren. Det han fick syn på sen fick något inom honom att ryta som en eldsprutande drake. Pojken såg röt.
Flickan kom gående hand i hand med en lång svarthårig kille.
- Nämen så gulligt då, sa Pojken sarkastiskt.
- Du är bara svartsjuk, svarade flickan leende.
- På honom? Skulle inte tro det.
- Å, jag menade inte Joel här, Flickan tittade upp på Joel och log. Jag menade att du var svartsjuk på mig.
Joel flinade dumt åt denna kommentar och gav Flickan en snabb puss på munnen.
Draken i Pojken, klöste och sprutade eld.
- Vad fan skulle jag vara svartsjuk på honom för? Jag är inte bög, sa Pojken som vid det här laget var rasande.
- Å, vad dum jag är, haha, sa flickan, det är ju så klart mig du vill ha!
- Aldrig livet att jag skulle vilja ha dig, sa Pojken och drog upp hus dörren, gick in och slängde igen dörren så att alla fönster i huset skakade.
Vid det tillfället förstog inte Pojken hur rätt Flickan faktiskt hade.

Adrian hatade att hon inte fanns mer, bara för att någon idiot bestämde sig för att köra bil alkoholpåverkad.
Adrian hade alltid älskat att reta henne, men det var inte fören nu han vågade erkänna för sig själv att han älskade henne. Han hatade sig själv för det. För nu var det redan försent.

Detta är min första novell, så var lite snäll när ni kommenterar :)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

vissenros - 20 nov 08 - 18:35- Betyg: