Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Someone special (10

- Haha, ena dagen; PALLA SKRIVA. Andra dagen; JA, SKRIVA!<3 Huhu, jag har i alla fall lyckats fixa ihop en del till här. Nu ska jag göra mej i ordning för att sedan åka till mina kusiner och ha boooooring. Kommentera plz. Bye bye!<3

KAPITEL TIO.
Veckorna gick. Det hade börjat snöa ordentligt, och den 19 december, dagen innan de skulle få jullov, och samma dag som julshowen skulle framföras var snön två decimeter djup.
9k satt i klassrummet och lyssnade på Gerd, som pratade om vad som skulle hända senare i kväll.
Dinah hade inte sett Noel så mycket efter den där dagen då han gett henne lappen, förutom på de lektioner de hade ihop – det vill säga alla lektioner förutom språkval, men under rasterna höll han sej undan. Till och med Tobias och Markus verkade ha tappat intresset för henne.
”Då är det samling klockan halv fem utanför aulan, vid sex börjar showen. Det var allt för idag. Vi ses ikväll!”
9k reste på sej och försvann ut i korridoren till sina skåp.
De senaste repetitionstimmarna hade de tränat på hur de skulle vara på scenen. Dinah och Noel skulle bara ’röra sej lite lätt och kolla kärleksfullt på varann’ som Anja sagt. Dinah smällde igen skåpet, slängde väskan över axeln och gick ut ur skolan.
Hon hade börjat umgås mer med Sabrina och Hanna nu på senaste tiden, hon hade tröttnat på Emilia och Melina.
Dinah styrde stegen hemåt. När hon hade kommit en bit från skolan tog någon tag i hennes axel. Hon stannade och vände sej om, och stirrade in i Noels bruna ögon.
”Hej” sa han.
”Hej…” mumlade Dinah och kollade ner i snön.
”Har du något emot att ha sällskap hem?” frågade han. Hon kollade skeptiskt på honom. ”Jag ska inte följa med dej ända hem, jag lovar” Dinah skrattade till.
”Ne, det är väl bäst för dej att du inte gör, vem vet vad min pappa hittar på då…” Noel log, och så började de gå, i långsam takt.
”Så, julshowen är ikväll!” sa Noel så att de skulle börja prata.
”Mm…” sa Dinah, huttrade till och körde ner händerna i fickorna på sin jacka. Hon ångrade att hon inte hade tagit vantar imorse.
”Fryser du?” frågade Noel.
”Näe, inte så farligt…” mumlade Dinah. Noel drog av sej sina vantar och sträckte fram emot henne. Hon skakade på huvudet. ”Nej, men jag kan inte…”
”Jo, det kan du” sa han och viftade med vantarna framför ansiktet på henne. ”Låna dom hem” Motvilligt tog hon emot dom och tog på sej dom. Dom var varma. Noel körde ner sina händer i fickorna. Dinah sneglade på honom.
”Tack” sa hon. Han ryckte på axlarna.
”Tjänster och gentjänster” sa han och log mot henne. Hon log tillbaka, en aning förvånad över att hon gick här, bredvid Noel av alla människor, och att hon hade hans vantar på sej.
De var vid busshållsplatsen där hon och Emil brukade mötas. De skulle vara hemma hos henne om mindre än fem minuter. Hon började sakta in, och tillslut stannade hon helt. Noel stannade också.
”Det är nog bäst om du… Vi är snart… Jag bor runt hörnet och…” Noel skrattade.
”Jag förstår” sa han. Dinah började dra av sej ena vanten, men Noel la sin hand på hennes. ”Behåll dom tills ikväll”
”Nej men jag är ju snart hemma…” Han log och började gå baklänges.
”Gör det i alla fall. Vi ses ikväll” han vände sej om, sprang över gatan och gick in på en liten gata som ledde bort mot Verkstadsvägen. Dinah började gå hemåt.
När hon kom in stod hennes pappa i hallen. Han höll på att ta av sej skorna.
”Har du slutat tidigare?” frågade Dinah.
”Ja, jag vill ju hinna se dej på er julshow ikväll!” svarade Mattias och log. Dinah drog av sej vantarna och la dom på byrån. ”Vad är det där för vantar?” frågade han och kollade misstänksamt på dom.
”Eh… Det är… ähm, Emils!” Mattias såg lättat ut och nickade.
”Ja, jag tänkte väl det”
Visst att han gjorde. Dinah gick in på sitt rum och öppnade garderoben. Hon drog ut de mörkblå Elvine-jeansen som hon köpt häromdagen. Hon hade alltid velat ha dom, men eftersom att dom hade kostat närmre en tusenlapp hade hon inte köpt dom. Så, för ett par dagar sedan, när hon och hennes pappa hade varit på stan hade hon tagit tillfället i akt och bett honom köpa dom åt henne. Efter mycket tjat gick han med på det, så nu stod hon i sitt rum och slängde byxorna på sängen. Efter en stund hittade hon även det svarta linnet hon skulle ha på sej, och den mörkblå koftan som gick i samma nyans som byxorna. Halsbandet hon skulle ha till hade hon redan lagt ut på byrån i imorse.
Dinah gick fram till spegeln. Kanske skulle hon ha lockigt hår, bara idag? Hon kisade mot sin spegelbild. Efter ett tag satte hon i kontakten till locktången som hon bara använt en gång innan.

När hon hade lockat håret ropade Mattias att maten var klar. Hon försvann ut i köket och la upp två pannkakor på tallriken.
”Du skjutsar mej va?” frågade hon. Mattias kollade förvånat på henne.
”Skjutsar dej? Det tar ju bara tio minuter att gå!”
”Men jag vill inte bli blöt!”
”Jacka, luva!”
”Men pappa snääälla!” bad Dinah och stoppade in en bit av pannkakan i munnen.
”Okej då… När ska du va där?”
”Halv fem. Tack!”
”Nåväl”
Dinah var en aning nervös. Vad skulle hennes pappa säga när han fick se Noels pappa där? Om dom ens fick syn på varann… Men det var klart att dom skulle – varför skulle dom inte?
Dinah åt upp pannkakorna och skyndade sej in på sitt rum igen. Klockan var halv fyra. Hon bytte om, sminkade om sej och fixade i ordning håret ytterligare lite grann. När klockan var kvart över fyra var hon helt klar, och de bestämde sej för att åka.
Mattias hade redan gått ut till bilen då Dinah kom ner till hallen. Hon kollade ut. Det hade börjat snöa. Hon suckade och drog på sej sina skor och jackan. Hon knäppte den och drog upp luvan så att hennes hår inte skulle bli alldeles förstört. Sedan tog hon Noels vantar i handen, gick ut, skyndade sej att låsa och sprang mot bilen.
”Nervös?” frågade Mattias när han stannade på gatan framför skolan. Dinah nickade. ”Var inte det. Det finns inget att vara nervös för”
Nej, absolut inte. Hon skulle bara sjunga världens kärlekslåt ihop med Noel, vars pappa hatade hennes pappa, men annars var det lugnt.
”Hej då” sa Dinah och sprang in mot skolan för att inte bli så blöt. De hade satt upp en stor skylt dom det stod ’Välkomna!’ på. Dinah öppnade dörren och började gå bort mot aulan. Klockan var 16:27.
När hon kom fram stod i stort sett alla nior som skulle vara med där. Hon sökte upp Sabrina och Hanna, och de tre började prata.
”Är du inte nervös?!” frågade Sabrina och fnittrade till. ”Jag menar, du ska ju sjunga, nästan helt själv! Noel också då men…” Dinah nickade.
”Jo, jag är jättenervös!” Noel, Tobias och Markus kom runt hörnet. Noel hade på sej ett par mörka jeans och en svart skjorta som inte var knäppt hela vägen upp. Gerd gick fram till honom. Dinah spände öronen.
”Noel, stoppa ner skjortan i byxorna!” Noel flinade.
”Aldrig! Jag tänker inte se ut som någon nörd när jag ska sjunga!”
”Men Noel…!”
”Man fick ju bestämma själv vad man skulle ha på sej, eller hur?”
”Ja, men…”
”Fråga vem som helst här inne, så får du se vad dom tycker – instoppat, eller inte” Gerd drog med sej Noel bort, i riktning mot Dinah.
”Då frågar vi Dinah, eftersom att det är henne du ska stå på scenen med!” sa Gerd när dom kom fram till henne. ”Dinah, vad tycker du, ska han ha instoppad skjorta eller inte?” Dinah började nervöst dra i kanten på linnet. Självklart tyckte hon att han inte skulle ha den instoppad – han skulle faktiskt se ut som en tönt då…
”Ähm… Så som han har nu…” svarade Dinah osäkert, trots att hon var säker. Gerd fnyste och försvann därifrån. Noel log, gjorde tummen upp och gick bort till Tobias och Markus, som såg tjuriga ut.
”Dinah, byxorna du har är verkligen jättesnygga!” sa Hanna. Dinah log tacksamt mot henne.
”Tack! Jag gillar din tröja. Vart har du köpt den? Inte för att jag också tänker köpa en men alltså…”
”Carlings. Du vet, det som ligger vid H&M och JC?” Dinah nickade.
”Dags att gå in i aulan!” hördes Gerds röst. Eleverna strömmade in och satte sej på stolarna. ”En och en halv timme kvar tills förställningen går av stapeln” sa deras rektor, John. Noel sträckte på sej längre fram. Dinah kom på att Noels vantar låg i hennes skåp. Hon hade slängt in dom där i all hast, rädd för att komma för sent. ”Anledningen till att vi skulle samlas en och en halv timme innan…” fortsatte John. ”…är för att ni ska prata av er, bli av med scenskräcken och hinna träna en sista gång. Så, det är bara att sätta igång!” Eleverna satt förvånat kvar – sen när fick man göra vad man ville i skolan, förutom på rasterna? Så småningom reste Noel, Markus och Tobias på sej och gick bort till Tim, Adam, Niklas och Olle, vilket ledde till att allt fler började flytta runt. Tillslut hörde man knappt vad man själv sa.
”Är det Elvine, Dinah?” frågade Hanna. Dinah kollade förvånat på henne.
”Eh, va?”
”Byxorna!”
”Åh, jaha. Ja, det är det!”
”Kostar inte dom typ, tusen spänn?!”
”799, men pappa betalade” svarade Dinah.
”Ne?! Gud vilken schysst pappa du har!”
”Han har väl sina stunder” flinade Dinah.

Den fria stunden de hade gick fort, och klockan blev fem i sex. De ställde upp sej bakom draperiet som Hanna och Sabrina snart skulle dra undan. Efter det skulle Jolina, som var kvällens ’värd’ presentera dom, och när de kom till deras eget namn skulle de ta ett kliv framåt, och publiken applåderade och bla bla bla. Dinah var så trött på allting som hade med julshowen att göra just nu.
Hon ställde sej mellan Noel och Adam, som hon skulle.
De hade hittat en partner åt Adam sen – Lina. Lina stod på Adams andra sida.
”Alla redo?” frågade Gerd. Ingen sa nåt. ”Bra, då kör vi!” Sabrina och Hanna drog undan förhänget, och Dinah blickade ut över publiken bestående av familjen och bekanta till dom som stod på scenen. Jolina började prata, men Dinah var knappt medveten om det. Det var inte förrän hon hörde sitt eget namn i mikrofonen som hon återfick fattningen och tog ett steg framåt. Sekunden efter steg även Noel fram. Dinah kollade nervöst ut i publiken och sökte efter sin pappas blick. Hon fick syn på honom på de främre raderna. Han såg tjurig ut, men applåderade.
Hon visste det. Det var inte alls okej för honom. Hon sneglade på Noel som kollade på nån i publiken. Noel såg allt annat än glad ut.
När de backade tillbaka var det Adam och Linas tur att stiga fram.
”Hur är det?” mumlade Dinah så diskret hon kunde.
”Du vet vad min pappa tycker” mumlade Noel tillbaka.
”Hm, jag känner igen mej” svarade Dinah och rätade på sej. När Jolina hade presenterat klart alla drog de för draperiet igen, och alla förutom Klara försvann från scenen.
Dinah och Noel skulle inte uppträda förrän om 45 minuter. Dinah gick och satte sej på en av bänkarna lärarna dragit dit bakom scenen. Noel satte sej ner mittemot.
”Visste din pappa om att jag…?” började Dinah. Noel skakade på huvudet.
”Nej jag sa aldrig nåt. Han skulle tvingat mej att dra mej ur då. Din pappa då, om mej…?” Dinah nickade. Noel kollade förvånat på henne. ”Vad sa han?”
”Först blev han förbannad och ville att jag skulle dra mej ur, men efter ett tag sa han att jag lika gärna kunde va med, för det spelade ju ingen roll vem jag sjöng den med och så… på ett ungefär” Noel nickade förvånat.
”Det verkar som att din pappa är mer… tja, han verkar kunna glömma det som… som hände…”
”Mm…” Noel flyttade fram så att han praktiskt taget hängde över bänken.
”Alltså, Dinah, du…”
”Där är ni ju!” sa Anja. Noel drog sej tillbaka och begravde ansiktet i händerna.
”Ursäkta mej” mumlade han, reste på sej och skyndade iväg.
”Vart skulle han?” frågade Anja förvånat. Dinah ryckte på axlarna. ”Jag ville gå igenom lite saker med er… Men jag får väl börja med ditt då”
Tjugo minuter senare, när teatergruppen var upp på scenen, kom Noel tillbaka.
”Ursäkta, men jag var tvungen att fixa en grej” mumlade han och satte sej ner bredvid Anja som satt mitt emot Dinah.
”Så bra att du kom! Jag skulle just börja gå igenom delen när ni sjunger tillsammans!” Anja fortsatte prata, men Dinah kunde inte koncentrera sej. Varför hade han sprungit iväg? Han hade ju sett gråtfärdig ut!

”En stor applåd för Dinah Oscarsson och Noel Johnsson!” sa Jolina i mikrofonen och i nästa sekund började folk applådera.
”Okej, nu är jag jättenervös” sa Dinah tyst till Noel där de stod beredda bakom scenen.
”Ta det bara lugnt” mumlade Noel, och la en hastig hand på hennes axel som han nästan genast drog bort. De två gick in på scenen. Dinah kände sej svimfärdig. Hon hade tagit av sej koftan. Hon ställde sej med sidan åt publiken, Noel gjorde detsamma. Hon kollade upp och mötte hans blick. Den lugnade ner henne på något sätt. När applåderna dog ut började Anja spela. Noel rörde lite lätt på huvudet och så började han sjunga.
”Come stop your crying, it will be all right. Just take my hand, hold it tight. I will protect you from all around you, I will be here don’t you cry…” En liten paus, och så började han sjunga igen. “ For one so small, you seem so strong. My arms will hold you keep you safe and warm. This bond between us can’t be broken, I will be here don’t you cry” De vände sej mot publiken som Anja sagt åt dom att göra när refrängen kom.
”And you’ll be in my heart. Yes, you’ll be in my heart. From this day on, now and forever more.
You’ll be in my heart, no matter what they say. You’ll be here in my heart, always…” De båda tystnade, och Dinah började sjunga på sin vers.
”Why can’t they understand the way we feel? They just don’t trust what they can’t explain. I know were different but deep inside us, we’re not that different at all…” Noel föll in I sången.
“And you’ll be in my heart, yes, you’ll be in my heart, from this day on, now and forever more. You’ll be in my heart, no matter what they say. You’ll be here in my heart, always” Dinah tystnade. Noel tog ett steg närmre henne när han började sjunga.
”Don’t listen to them, cause what do they know? We need each other, to have and to hold. They’ll see in time, I know…” Noel tystnade och Dinah flyttade ett par steg närmre honom så att det var knappt en halvmeter mellan dom.
”When destiny calls you, you must be strong. I may not be with you, but you gotta hold on. They’ll see in time, I know…”
“We’ll show them together cuz… You’ll be in my heart, I believe, you’ll be in my heart. I’ll be there from this day on, now and forever more…” Paus. “You’ll be in my heart, no matter what they say. You’ll be here in my heart always” Anja spelade en vers utan att någon sjöng, och så var det dags för Noel att börja sjunga.
”Always…”
”I’ll be with you…” sjöng Dinah. Noel kollade henne I ögonen.
”I’ll be there for you always…”
“Always, and always…”
“Just look over your shoulder…” Hans ögon hade fortfarande inte lämnat Dinahs.
“Just look over your shoulder…”
“Just look over your shoulder…”
“I’ll be there, always…” När de sista orden lämnade Dinahs mun kollade Noel henne fortfarande i ögonen. Anja slutade spela, och publiken applåderade vilt. Dinah och Noel vände sej mot publiken. Mattias såg gladare ut, konstaterade Dinah, men… Emil! När hade han kommit?! Hon visste inte ens att han skulle komma. Han applåderade han också, men han blängde surt på Noel. På stolen låg en ros. Dinah svalde. Den måste vara till henne…
Noel och Dinah gick in bakom scenen igen.
”Det gick ju jättebra!” sa Noel och la sina händer på hennes axlar. Dinah nickade och log stort.
”Dina vantar…”
”Ah, just det…”
”Dom ligger i skåpet… Men vi går och hämtar dom, annars glömmer jag det bara” Noel nickade, och de smög ut bakvägen och gick genom korridoren som ledde bort mot deras enhet. Det var ingen folk där, förutom Melina och Emilia. Dinah ignorerade dom där dom satt på sin bänk. När de kommit en bit från dom frågade Noel:
”Vad har hänt mellan er?” Dinah ryckte på axlarna.
”Jag… vet inte. Man växer väl ifrån varann” svarade hon och skrattade.
De kom fram till hennes skåp hon öppnade det och gav vantarna till honom.
”Tack” sa han. Dinah stängde igen skåpet och vände på klacken, men Noel tog tag i hennes hand. ”Dinah, vänta” Hon vände sej om. Noel tog ett steg närmre henne.
”Dinah. Jag… måste säga det här. Du…jag… Jag gillar dej Dinah, jag, jag mer än gillar dej, jag älskar dej. Jag vet att du har pojkvän, men snälla… Jag… Jag älskar dej” Dinah stirrade på honom. Hon visste att detta skulle komma, men ändå blev hon så förvånad.
”Eh…”
”Ge mej den!”
”Aldrig!”

”Dinah, jag älskar dej…”
”Hm, fast du kanske är som din mamma? En hora”
”Jag vet att jag har varit så dum, så patetiskt, men…”
”Så jävla typiskt att man ska hamna med dej”
”…men jag älskar dej”
”Åh, fick du ont? Det var verkligen inte med meningen!”
”Kan vi inte bara, glömma allting…? Skita i vad som hände, vad våra föräldrar tycker…?” Dinah drog åt sej handen.
”Noel, jag… Jag kan inte!” Hon snyftade till och började backa. ”Noel, det… det är omöjligt!” Hon kände att tårarna var på väg, så hon vände sej om och började gå mot korridoren.
”Dinah vänta!” Dinah ökade farten, och började springa tillbaka till aulan.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
loversarelonley - 27 dec 08 - 19:34
åhh gud vad bra :D
jag vet precis hur man känner innan man går upp på cen har vart med om det ,ånga gånger
det är som om man ska upp på cen själv ^^
BlackDream - 14 nov 08 - 22:04- Betyg:
Gillar "flashbackarna" ^^
Jättebra!
sandruskapuska - 26 okt 08 - 04:36- Betyg:
lipar <3 sorglgt, bst med inblickarna i slutet<3
hannishen - 18 aug 08 - 11:08- Betyg:
Jättebra, längtar efter nästa del!
Berri - 18 aug 08 - 10:38
Men vafan, hur kan man ha en en sån jävla talang *advensjuk*
Skiit bra!!!!
Fortsättt!!!, nuuuuuu,nu nunuunu
Tantor - 17 aug 08 - 23:43- Betyg:
Vad heter låten? Artisten? mega bra. <3
beckesnack - 17 aug 08 - 16:31- Betyg:
Skiiiiiiiiiiitbra! Skriv när nästa del e ute :D<3
m-08 - 16 aug 08 - 21:26
Okej nu efter dagar har jag äntligen läst klart alla delar
Ouuh verkligen bra skrivet
du kanske har märkt att jag har besökt din sida mkt det e
för att jag höll på läsa alla dina delar
verkligen kanon bra skrivet
bästa novellen jag någonsin har läst fortsätt med
nästa del nuNU NU N U NU!!!!!!!!!:d

<3
Emma_Mattias - 16 aug 08 - 20:14- Betyg:
gaah du skriver bara bäst! längtar till nästa del, lägg ut den snart!:O snälla?(A)<3
saraelskarbecca - 16 aug 08 - 18:56- Betyg:
Asså shiit, älskar denna novell. Du skriver så jävla bra .
JessicaKarlsson - 16 aug 08 - 18:38- Betyg:
fan va bra, fortsätttttttt ;D <3
mejla :D
Justmyfault - 16 aug 08 - 17:42- Betyg:
Den ärbäst! :D
Verkligen JÄTTEBRA! :)
mer!!! :D
J_love - 16 aug 08 - 17:02- Betyg:
Så jääävla braaa!!!:D
verkligen bäst!!
mejla när nästa kommer :D<3
danniflickan - 16 aug 08 - 16:39
åh gud förbannat vad spännand ;o
WOW!
/dnz
gbg_95 - 16 aug 08 - 15:11- Betyg:
jätte jättebra!! som vanlig. längtar efter nästa del!!!!
wow_93_ - 16 aug 08 - 15:08
som jag lovat, min kompis kommentar:
Hejsan min kära författare!
Jag har nu läst igenom alla fantastiska delar som du skrivit.
Jag måste säga att du har en stor fantasi. Du har känslor i texten.
Man, eller rättare sagt jag känner igen mig själv i texten.
Jag vill säga tack för att jag fick läsa denna fina novell.
Hoppas på att du orkar skriva slutet, för jag har fastnat vid denna novell.
Tack och hoppas allt är bra med dig och ditt skrivande.
Varma kramar
wow_93_ - 16 aug 08 - 14:32- Betyg:
faaan så braaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa....
shet shet shet shet jag dör snaaaaaaart, snälla skicka in nästa del
snaart, snälla kära duuuuuuuuu !!/Woowi
Xoonie - 16 aug 08 - 13:36- Betyg:
Åååh, nu blev jag tjurig. Varför ligger inte nästa del & väntar? Det är ju j ä t t e spännande jue! O.o Skynda dig!
Och den här delen var suuuper bra. (fast det är alla delar jue ^^)
sviken_1 - 16 aug 08 - 13:28- Betyg:
jätte bra!!!
nattizz_ - 16 aug 08 - 13:01
blir bara bättre å bättre
inmydreams - 16 aug 08 - 12:56- Betyg:
aww fan vad bra :)
Rosapapper - 16 aug 08 - 12:49- Betyg:
Usch, spännande :) Gud så bra :D

Skriven av
SilverAndCold
16 aug 08 - 12:29
(Har blivit läst 544 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord