Säkerhetsnål |
Kommer du ihåg när tiden gick för sakta?
När dagarna bestod av plågsamt långa timmar och nätterna en tid ensam i mörkret.
Kommer du ihåg när du och jag stod så nära varandra?
Men jag har lärt mig det nu; bli inte fäst vid någon, dom stannar ändå inte alltför länge;
Minnen är plågsamma, men det är inte dom sorgsna minnena som är värst, det är tiderna av lycka som smärtar mest, tider som försvunnit i allt förutom bilder och glimtar av känslor som etsat sig fast i minnet på en:
I femman: Jag kommer ihåg känslan av att jag var så annorlunda. Jag blev accepterad, jag hade vänner, men jag kände mig ändå så otroligt ensam. Ingen förstog mig. Jag visste att jag inte var som alla andra, det var såna känslor man inte blir av med. Kommer ihåg hur Green Day, The Ramones, The Clash ekade i mina öron när jag intalade mig att musiken aldrig skulle försvinna.
I sexan: Ögonblickar av glädje glimtar förbi, kortvariga perioder, svek, när man gled ifrån och man själv var den enda som gjorde allt möjligt för att allt skulle fortsätta som vanligt, hålla sig kvar i stunder av glädje och samhörighet utan att få respons från dom man älskade.
I sjuan: Ännu ett band klipps av, långsammare och plågsammare. Känslan av att allt höll på att försvinna, och ärliga känslor om att man inte visste om man ville klippa band eller inte. Människor ersätter varandra, men hur kan det vara så? Jag kommer så väl ihåg känslan jag hade inombords, ett utrymme i hjärtat som var sparat för dig men som hade blivit tomt av frånvaro från bådas sida. Dina ärr på handlederna när du kände dig så ensam, jag grät flera gånger för vad jag åsamkade dig med kunde ändå innte göra något åt det.
Jag fortsatte lyssna på musik, hade med mig en säkerhetsnål vart jag än gick och ristade in namn på min arm samtidigt som jag hade musiken på högsta volym, namn som nu försvunnit; både från min arm och mitt liv.
Säkerhetsnålen var min bästa vän både om kvällarna och på rasterna - ibland till och med eländiga lektioner - i skolan.
Jag har en känsla av att jag inte riktigt passar in, en känsla av att mina vänner kommer försvinna.
Rädslan får en att bli lättirriterad, man blir arg på andra och klandrar alla andra för det man själv åstadkommer, man skjuter sig själv ifrån dom som vill en väl, dom får inte komma för nära.
Rädslan att bli ensam får en att bli sårbar.
Jag bestämde mig för länge sen att inte släppa in någon nära inpå mitt liv;
Men jag misslyckas gång på gång. Och gång på gång gråter jag över vad som går förlorat.
För varje gång jag blir lämnad ensam försvinner jag, jag får en insikt om att jag måste bli en annan människa för att hålla kvar dom jag älskar. Men en del av "jag" försvinner för varje försök att bli någon annan. "Vem är jag?"
Det är mig det är fel på, eftersom alla lämnar mig. Det är jag som sårar folk, utan att vilja det, utan av rädsla.
Jag har nästan klippt av ytterligare tre band, allt på grund av dumhet och starkt temperament, överreagerande. Men jag vill inte klippa av dom. Jag vill inte. Jag är rädd.
DEN FÖRBANNADE JÄVLA RÄDSLAN ATT BLI ENSAM.
Jag har lovat mig att låta bli min säkerhetsnål, jag mår bra nu. Ingen kommer lämna mig. Endast min säkerhetsnål har lämnat mig nu.
Allt är bra nu egentligen, men jag har en känsla av att "det bra" inte kommer vara långvarigt, det är det aldrig.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sooofffiiieee - 18 aug 08 - 13:11- Betyg:  | | jag känner igen mej <33 | | zoey94 - 19 jul 08 - 17:51 | tack
hoppas du tar dig ur det <3 | | Hannis01 - 18 jul 08 - 20:46- Betyg: | Fy fan asså jag känner igen mej precis och har inte tagit mig ur det..
Bra skrivet och tur att du tog dej ur det:) |
|
|
|
