[FF]När inget längre går - kapitel 3 |
Enligt mig själv blev inte detta kapitel så bra, inte alls bra. Tråkigt och ja.
Men jag lägger in det innan jag åker till Karlshamn imorgon. Komentera!
Kapitel 3 – Om jag ändå aldrig hade ringt
Vissa dagar börjar aldrig som man tänkt sig. När man går och lägger sig kan man vara lyckligast i världen och när man vaknar är man jätte deprimerad. I mitt fall var jag väldigt nervös för i eftermiddag. Bara jag tänker ytterst lite på det mår jag illa.
Sömndrucket stiger jag ur sängen och hasar mig ut till köket. Jag kunde inte somna förens klockan fyra igår.
Pappa ger mig en trött morgon hälsning i form av en nickning. Jag nickar tillbaka och hämtar ett glas som jag häller mjölk i.
”Vilken tid ska…”
”Runt tre”, avbryter pappa mig innan jag hunnit prata klart. Han är också nervös. Jag nickar igen och lassar i fyra stora skedar med oboy pulver i mjölken.
”Borde vi inte ge henne nån present? Typ en blomma”, säger jag och häller i mig stora klunkar oboy.
”Ja! Det var de jag skulle köpa ja.”, mumlar pappa och tar en klunk av sitt kaffe.
Jag tycker lite synd om pappa, han börjar jobba klockan fem och kommer hem runt tolv, ett. Och så måste han gå upp klockan elva idag. Jag ger honom ett medlidsamt leende och tittar sedan ut genom fönstret. Jag kan se framför mig hur mamma står där ute och vattnar sina rabatter. Hon älskade att pyssla i trädgården, det är då hon får ro som hon brukade säga. Jag ångrar genast att jag började tänka på mamma. Så jag betraktar pappa istället. Han sitter där med sitt rufsiga pappa-hår, den gröna morgonrocken och dom svarta, jätteslitna tofflorna. Pappa ser att jag tittar på honom. Han harklar sig och flinar sedan mot mig.
”Så…”, jag vet exakt vad han ska fråga. ”Vem är den här killen? Är det Liam? Visst är det Liam, jag har alltid vetat…”
”Det är INTE Liam!”, morrar jag. Liam är min granne, han är tråkig, han är SÅ inte min stil, vi är bara inte skapta för varandra. Även fast vi är kompisar.
”Hepp, vem är det då? Inte någon jag känner eller hur”, suckar pappa.
”Nej, antagligen inte…”, svarar jag och rör om med skeden i oboyen. ”Känner du till det där bandet Tokio Hotel?”, fortsätter jag sedan och tittar nyfiket på pappa. ”Du vet, bröderna Kaulitz?”, när pappa inte verkar ha fattat vem jag menar.
”Jasså dom! Ja, vem gör inte det.”, säger han på något konstigt sätt. Jag harklar mig och fortsätter.
”Han heter Tom.”
”Vem då?”
”Men pappa! Är du helt borta eller? Killen som ska med till Rachel heter Tom. Tom Kaulitz!”, pappa stirrar på mig med en konstig blick. Jag stänger munnen medans pappa öppnar sin. Det som ser ut som om jag kommer få en lång utskällning slutar med:
”Okej. Ska bli trevligt att äntligen träffa någon av de där Kaulitzarna.”, säger han och reser sig från bordet. Jag följer hans steg när han går ut från köket. Pustar ut.
Jag vankar av och an vid ytterdörren. Han skulle komma en halvtimme innan sa han. Alltså om fem minuter. Men vad vet jag? Han kanske aldrig följer tider.
Där går jag i alla fall och biter på mitt sugrör. Tänkte ta med det till Rachel sen om jag blir nervös. Alltid bra att bita på något när man är nervös.
Jag har sagt till pappa minst fem gånger att han inte ska öppna utan att jag ska det och inte förens den femte gången fattade han att självaste Tom Kaulitz skulle passera tröskeln in till hans hem. Så nu är han lika nervös som jag.
”Sluta!”, utbrister jag plötsligt när pappa, för tionde gången har tittat in i alla rum så det ser okej ut. Pappa tittar ursäktande på mig.
”Förlåt gumman! Jag är bara så…”
”Nervös.”, fyller jag i.
”Precis! Fast det borde inte vara något mot vad du är! Och du ska inte bli besviken om han glömmer bort tiden. Han har säkert mycket att tänka på.”, säger han och pussar mig i pannan och fortsätter sedan sin vandring runt i huset. Jag suckar irriterat.
”Men för i helvete! Sluta då!”, morrar jag till pappa och just i det ögonblicket ringer det på dörren. Pappa stannar upp, jag blir stum och börjar sakta gå mot dörren. Innan jag trycker ner handtaget andas jag in djupt. Jag kan nästan känna Toms lukt fast han står på andra sidan dörren. Och det hjälper, jag är inte nervös längre.
”Hej.”, säger jag och ler. Han flinar.
”Hej.”, svarar han och flinar fortfarande. Vi står där och tittar på varandra i en evighet känns det som. Jag står som ett fån och hela jag ler, Tom ler också nu.
Pappa harklar sig går fram mot dörren och puttar undan mig.
”Carl Heinz.”, säger han artigt och räcker fram handen. Jag är så nära på att säga till honom när Tom tar hans hand och han hälsar också artigt.
”Tom Kaulitz,” säger han och flinar. ”Fast det vet du väl kanske.”, fortsätter han sen med en axelryckning. Pappa nickar och släpper Toms hand.
”Ja, jag går väl över till Rachel nu, ni kan ju komma om en stund.”, säger pappa och Tom flyttar på sig så han kommer ut.
”Han är lite chockad.”, säger jag sedan till Tom. Han ler sådär underbart igen.
”Vad kul att ni kom! Din pappa sa att du snart skulle komma, jag blev lite orolig först för jag hade ju velat bekanta mig med dig å först trodde jag inte du skulle komma. Men här är du, jätteroligt! Och det här måste vara din… pojkvän?”, Babblar Rachel på när vi kommit två steg innanför tomten. Jag hälsar och Tom presenterar sig. Rachel ler stort och skakar ivrigt hans hand.
”Nä, vi är bara kompisar.” , säger jag.
”Än så länge ja.”, flinar Tom och jag knuffar till honom. Rachel går bort till pappa.
”Du kan ju alltid drömma.”, svarar jag honom och vi går bort till bordet med tilltugg. Han tar ett glas champagne och jag ett glas cola och så sätter vi oss vid poolen. Jag tar av mig skorna och doppar fötterna.
”Vaddå? Skulle du inte ens tänka dig att bli ihop med mig?”, frågar Tom och försöker se förfärad ut.
”Varför skulle jag vilja det? Vad är det som är så speciellt med Tom Kaulitz egentligen?”, frågar jag allvarligt och tar en klunk av min cola medans jag betraktar honom.
”Ja… För det första ser jag ju bra ut. Sen så är jag ju känd…”, Han funderar.
”Var det allt? För det första så finns det fler snygga killar som är kända och…”, säger jag och han ger mig ett lite sorgset leende.
”Ja, det var väl det. Du kanske ska fråga någon tjej som tycker om varför dom gör det.”, säger han och rycker på axlarna. Jag lutar mig mot hans axel.
”Jag tror jag vet svaret.”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | julia_love - 16 sep 08 - 14:49 | | Älskar älskar och älskar :) | | woops - 14 jul 08 - 23:08 | Vad är det för fel på folk?
Jag tror de har missat att du lagt ut del tre...
Åh, fan, jag vill ha en ny del vetu :D Det var det jag ville säga med den här kommentaren liksom... hehe. *änglalik blick* | | woops - 14 jul 08 - 15:06 | Oh shit, jag blev ju nervös jag med när hon väntade på honom.
Hihi, me like this very much.
Och jag vill ha fortsättning snart, men det vet du ju, eller hur? :D Hihi, och eftersom du lagt upp DEL TRE måste kanske jag med göra det. :O Får se, haha^^ *räcker ut tungan* | puke48 - 12 jul 08 - 22:46- Betyg:  | Oww, jag älskar huvudpersonen. Att hon inte faller för honom
det första hon gör är as bra, gow girl power!
(fast i nästa del skulle det kanske var trevligt med lite
romans ;p)
Jätte bra! :D |
|
|
|
