Varför skämmas för den jag älskar? Del 5 |
Det är bra att du håller i mig, Gabriel, även fast du är rädd.
Det är bra grabben.
Håll hårdare.
Fast du är rädd.
Morsans ögon är rödgråtna.
Mina har bara hunnit bli blanka.
Jag hör nån skrika.
Det kanske är jag.
Håll i mig.
"Du vet att det inte är ditt fel. Du vet det."
Tänker;
Jo
Säger, med lite gråt i rösten;
"Ne, inte mitt fel."
Jag vet vad som rör sig innanför ditt huvud nu morsan, fan ta dig asså
Gabriels fel
Gabriels fel
Hans fel
Jävla bögjävel
Farsan är död. Stendöd. Begravningen är nästa vecka, på måndag tror jag. Du är inte bjuden, morsan vill inte att du kommer.
Men hur ska jag kunna klara mig utan dig?
Det glömde hon förklara.
Sitta där bland en massa nära och kära, fastrar och kusiner, kanske hålla hand, kanske gråta.
Gråta bland människor som älskar mig.
Jag vet.
Ändå är det du som älskar mig mest.
Jag sitter i ett mörkt rum, jag tänker. På hur farsan dog. Jag sitter i ditt rum. Ditt hem.
Han tog livet av sig. Var det p.g.a. mig? P.g.a. oss?
Jag blundar och känner tårarna. Strax är kinderna ett hav.
En hand på min axel. Tröstande ord. Någon som snyftar.
Jag.
Ord som formas till en mening;
"Det kommer bli bra."
Flera meningar.
"Det ordnar sig det här. Vi ska klara det tillsammans."
Och så en fråga.
"Tillsammans, eller hur?"
Förlåt mig Gabriel.
Men jag förstår nog inte riktigt vad du säger.
Sorry.
"Du måste käka lite. Kom igen nu. En tugga bara."
Fina vackra gudomliga ängel.
Det går inte.
"Jag kan inte äta."
"Joo det kan du!"
Och sen ett litet ynkligt ”snälla?”, som om du är rädd Gabriel.
Är det så? Att du är rädd?
Kan inte äta.
Har försökt.
Tuggorna bara växer.
"Gabriel?"
Tystnad.
"D et gör så ont att gråta."
Tystnad
Tyst
Tyst
"Ja jag vet."
"Är det mitt fel?"
Nej.
Som om du är trött på min fråga. Har ställt den så många gånger nu. Förstår precis. Jag är ledsen. Du behöver inte trösta mig. Snälla trösta mig inte.
Vi tar en stilla kvällspromenad, förbi vår gamla skola, genom parken, i riktning mot T-banan och skogen. Bakom träden gömmer sig Essingeleden. Bakom mina nattsvarta pupiller gömmer sig tårar. Rädd.
”Du? Det är synd att jag inte kan hänga med på begravningen.”
”Jävla morsan asså.”
”Aa, jävla morsa du har.”
Jag hör en bil långt bortifrån. Flera bilar. Dom är på väg nånstans.
Jag sätter mig på bänken utanför pressbyrån. Du gör likadant.
Det är kväll.
ser nån komma ut från Ica Maxi. Nån med två kassar hängande på vardera arm. Det är morsan.
Den här gången försöker jag inte gömma mig. Eller fly. Sitter bara kvar, och håller dig i handen.
Hon stannar, stirrar på mig. På oss. Jag kan inte se om hennes ögon är lika röda fortfarande, härifrån kan jag inte se. Jag kanske inte heller har lust att se.
Det är som om hon skulle vilja säga nåt. Kanske vill hon säga det här;
Pontus varför överger du mig nu?
Det är vi som ska sitta tillsammans
Gråta och sörja
Se lite på tv ibland
Gråta lite mer
Och försöka glömma
Vi Vi Vi
Efter cirka en halv minut vänder hon om och går.
Vi går åt motsatta hållet.
Och inte förrän vi kommit innanför dörren
Inte förrän vi befinner oss i din lägenhet
Din varma lägenhet
Inte förrän då,
Släpper du min hand
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Elon_B - 9 jun 08 - 19:08- Betyg:  | | Instämmer med Haley! Det verkligen forsar! :'( Ska genast läsa nästa del, men den här var grymt bra!! *fortfarande gråtandes* <3 | | sorgen - 9 jun 08 - 15:50 | | Den e jättebra men ganska mysket som en dikt. | | Alexiz93 - 9 jun 08 - 13:32 | | bra:) |
|
|
|
