På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

En kväll..

Jag var sur! Eller rättare sagt förbannad på mamma och pappa den kvällen. Jag får aldrig göra som jag vill. Och denna kväll gick det för långt.
Mamma och pappa skulle ut och festa och skulle därmed bli borta nästan hela natten. Dom påstod att jag skulle vara hos min urtråkiga mormor medans dom var borta. Jag ville då hällre vara hos min kille Anderas, men fick inte.
- Jag är 14 år! sa jag surt. Tror ni inte att jag kan ta hand om mig själv?!
- Men vi har redan sagt till mormor att du ska komma, sa min mamma. Och hon ser fram emot det så mycket! Var inte dum nu.
- Vilka är det som är dumma egentligen?! röt jag. Ni tror inte att jag och Anderas inte kan klara oss själva. Vi är inga småbarn längre!
- Ojoj, så låter det i tonåren.. sa min pappa och suckade. Gå till mormor nu och sluta tjaffsa.
- Mormor är så jävla tråkig och bjuder på svinäcklig glass!
- Säg inte så om henne!! röt mamma.
- Enligt er ja! sa jag rasande och sprang mot dörren.
- Sofia, vart ska du? frågade pappa med stark röst.
- Skit i det ni!
- SOFIA!!
Men jag lyssnade inte. Jag slängde snabbt på mig skorna och röck åt mig jacken, sedan stack jag ut. Jag visste vart jag skulle - till Andreas. Vare sig jag fick eller inte!
Det var 2 km till Andreas från mig. Det var kolsvart ute.. Jag såg bara in i svart mörker. Men jag sprang. Tänkte inte på vart jag sprang, så jag sprang rakt ut på stora vägen. Jag tänkte inte heller på att det var vinter och glashalt ute. Så plötsligt föll jag bakåt och slog i ryggen. Det gjorde så ont att jag inte ens kunde få fram ett "Aj". Istället bara låg jag ner och andades ut. Då lyste det något på mig. Ljus från en bil! Det kom en bil! Jag fick panik när jag såg den och reste mig fort och slängde mig undan. Gubben som satt i bilen vevade upp bilrutan.
- Ungjävel! skrek han. Vad in i helvete gör du på vägen?!
Jag svarade inte. Jag sprang iväg. Ryggen värkte. Jag frös. Långsamt började tårarna komma fram.
- Jävla piss helvete.. sa jag för mig själv och sparkade på en isklump.

Vinden susade i träden. En uggla började "hoa" plötsligt. Och lättskrämd i mörker som jag är, så hoppade jag till. Det kändes så läskigt. Jag hade aldrig varit särskilt rädd för mörker, men just nu kände jag mig väldigt rädd. Jag kanske inte var så tuff som jag och alla andra trodde? Jag stannade och tänkte till lite. Men snabbt skakade jag bort tanken och började gå igen.

Det tog ungefär 20 minuter för mig att komma till Anderas. Men det kändes som flera timmar. Jag var stelfrusen och ledsen. Med darrande händer knackade jag på dörren till Andreas hus. Det tod inte lång tid innan han öppnade. Vi stod och kollade på varandra i några sekunder.
- Vad gör du här? sa han tillslut. Skulle inte du till din mormor? Det sa mamma.
- Orka vara där.. mumlade jag. Är hällre hos dig.
- Jahaja. Ja det går väl.. Kom in, du fryser.
Med kvällens första leende gick jag in i det varma huset.
- Du har iskalla fötter, sa Andreas när han drog av mig skorna. Det är faktiskt -15 grader ute!
- Jaaao.. sa jag. Jag vet
- Ring hem. Dina föräldrar är nog oroliga för dig.
- Har du fått spunk?! Aldrig att jag ringer dom! Dom får väl vara oroliga då!
Andreas kollade på mig med förvånad blick.
- Förlåt.. sa jag. Jag ringer.
Jag gick direkt mot telefonen. Slog numret långsamt. Hjärtat slog hårt när det började tuta i luren. Och det kändes som det stannade när mamma tillslut svarade.
- Det är Sofia, sa jag. Jag är hos Andreas. Bara så att ni vet.
- Men Sofia! sa mamma surt. Vilken dålig stil av dig! Men aja, inte så mycket att göra åt antar jag. Var där du. Och gör mormor ledsen!
- Äh. Nästa gång far jag till henne..
- Har du tandborste då?
- Jaaa..
- Bra. Ät ordentligt då hälsar pappa. Vi ska fara nu. Hejdå.
- Heeejdå.
Lättad lade jag på luren. Nu kändes det mycket bättre. Jag såg på Andreas. Han såg tillbaka. Sedan log han.
- Gick det bra? frågade han.
- Mjo, svarade jag lite osäkert. Mamma lät väl inte så jätteglad, menmen..
- Vi poppar popcorn vettja.
- Yeah right!!

Det blev en rolig kväll. Vi såg på TV och åt en massa popcorn tills klockan blev 01.00. Då gick vi och lade oss.
Det var första gången jag sov hos Andreas utan att hans mamma var hemma. Det var härligt. Föräldrar var bra störande ibland!
- Varför har du ett blåmärke på ryggen..? frågade Andreas helt oväntat.
Jag bet mig i läppen, och förklarade. Han förstod mig precis och sedan var det inte mer om det..

Precis när jag höll på att somna ringde telefonen. Andreas muttrade och svarade. Det var hans mamma. Det höres på hennes skrik. För nog skrek hon alltid..
- Låt oss vara! skrek Andreas tillslut och slängde på luren.
Det gick bara några sekunder innan det ringde igen. Andreas morrade högt och svarade.
- Ja?! sa han med stark röst.
Sedan hörde jag inge mer. Jag lade huvudet under kudden och tänkte på annat. Efter en stund knackade Andreas på min rygg.
- Aj, sa jag och tittade fram.
- Oj, gjorde jag illa dig? sa Andreas.
- Lugnt, sa jag. Vad sa hon nudå?
- Morsan är ruggigt arg. Dina föräldrar har ringt henne. Nu är hon asförbannad över att jag inte sagt något till henne.
- Och..?
- Äh det var väl inte så mycket att göra åt sa hon. Nu sover vi igen.
Jag nickade och slöt ögonen. Det tog inte lång tid förrän jag somnade. Jag var helt slut efter kvällen.

Det var även jag som vaknade först nästa morgon. Men det tog inte lång tid innan Andreas också vaknade.
- Är du här? sa han och kollade på mig. Jo just det..
Jag kollade på honom en stund innan jag började gapskratta.
- Sovit gott? frågade Andreas när jag skrattat ut och hämtat andan.
- Jorå, svarade jag. Själv?
- Jorå, härmade han.
Just då hördes det att det kom in någon i huset. Vi förstod direkt att det var Anderas mamma.
Anderas klädde sig snabbt och rusade ner. Med en gång hörde jag tjaffs och sura röster. Men det gick snart över till vanliga röster. Jag pustade ut. Det verkade inte som det blev något bråk. Jag klädde mig och gick försiktigt ner. Anderas stod i köket med sin mamma.
- Du får utegångsförbud i två dagar Andreas, sa hans mamma.
- Men det var ju inte hans fel, sa jag. Det var ju jag som kom till honom, fast jag inte fick!
- Det där får du göra upp med dina föräldrar. Nu ska jag sova. Jag har jobbat hela natten.
- God natt, sa Andreas. Eller om man ska säga god morgon..
Jag fnissade högt. Anderas började också fnissa.
- Vi äter nu, sa Andreas och gick mot köket.
- Jaaaoo, sa jag och följde efter.

Efter vi ätit gick jag hem. Tänkte att det var bäst att komma hem så fort som möjligt.
- Vi syns, sa jag när jag öppnade dörren. Jag får nog lite skäll hemma. Men det får jag väl tåla.
- Okej, sa Andreas. Hejdå!
Med ett leende vände jag mig och gick. Jag var glad. Även fast jag visste att det inte skulle bli så kul hemma sedan. Mina föräldrar var då inte att tjaffsa med. Men jag fick väl tåla det straff jag skulle få.
Jag tog ett djupt andetag när jag snabbt röck ner handtaget till mitt hus. Det var låst. Såklart, mamma och pappa sov ju! Och jag hade inga nyklar. Jag började snabbt rota bland gamla skor som stod på bron, och tillslut hittade jag en nyckel. Försiktigt låste jag upp. Det var helt tyst inne. Ända tills mitt marsvin började tjuta som en trumpet som han alltid brukar göra när man kommer in.
Jag började gapskratta. Och då tog det inte lång tid för min lättväckta mamma att komma upp.
- Men gumman där är du ju! sa hon. Haft det bra?
- Jaaaa, sa jag.
Vi pratade lite med varanndra. Och visst fick jag ett straff. Nämnligen dataförbud hela dagen. Och det var väl det värsta som kunde hända mig?! Men jag stod ut, och bara efter någon dag var allt som vanligt igen.
- Jag älskar dig, sa jag till Andreas i telefonen någon dag senare.
- Jag älskar dig också, sa han tillbaka.
De tre orden "Jag älskar dig" var och är fortfarande världens vackraste ord. Enligt mig!

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Lincoln - 4 okt 06 - 06:51- Betyg: