När man var liten var allt så enkelt. Den största skräcken var monstrena under sängen. Kärleken var en puss på kinden. Utseendet var aldrig viktigt. Man kunde vara precis den man var. Man behövde inte låtsas, man behövde inte hålla tårarna inne. För någonstans fanns alltid mamma eller pappa & tröstade, strök en över håret & sa att allt skulle ordna sig. Allt sånt där är slut. Man har inte längre föräldrarna bredvid sig, för dom stöter man bort. Kärleken är inte längre bara en puss på kinden, den är så mycket mer. Hur man ser ut är så mycket viktigare för att bli acepterad, & den största rädslan är inte längre monstrena under sängen. Det är att bli lämnad ensam kvar & inte längre vara accepterad.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) |
| piccino_ - 2 jul 08 - 20:03 |
du har så rätt så
det är ju precis så det är
klockrent, med andra ord |
ros93 - 7 maj 08 - 14:15- Betyg:  |
skulle nästan kunna vara en sång!:)
Kram Ros93 |
| abeer - 7 maj 08 - 11:32- Betyg: |
| SANT!! :) |
| Fallen6Angel - 4 maj 08 - 20:36- Betyg: |
| Riktigt bra budskap asså...det är ju så i livet...bra dikt =) |
| Enelram - 4 maj 08 - 19:13- Betyg: |
| Lite sogset, tänkvärt och bra skrivet. |
