Jag kan inte glömma dig....DEL 1 |
Hon log mot Harry, hon ville inte visa sig svag. Hon var stark, eller var hon det? Var det modigt det hon gjorde? Var det modigt att glömma den man älskade mest av allt och fortsatte livet utan att bryta ihop?
Nej, det var det inte. Det var modigt att stanna kvar hos sin älskade och kämpa tillsammans ändå in i slutet.
Harry försvann ur hennes syn fällt och i en suck gled hon ner på golvet. Den röda mattan hon satt på påminde henne om Bill. Hon och Bill hade legat här och pratat. Hon strök försiktigt med handen över mattan och lät en tår rinna längs hennes kind.
Det hade ändå inte funkat mellan de. Harry hade aldrig mera pratat med henne om de hade stannat tillsammans. Men ändå var det ju inte Harry som bestämde, och var det verkligen så dåligt om Harry inte pratade med henne?
Han var ju trotts allt hennes tvilling och var den största glädjen i hennes liv just nu. Bill skulle ändå aldrig ta henne tillbaka. Ingen chans. Ännu en suck lämnade motvilligt hennes läppar, och hon sträckte sig efter telefonen. Skulle hon våga ringa Bill eller inte? Snabbt slog hon in Bills nummer och tryckte luren mot sitt öra.
Bara inte Harry skulle komma på henne. Hon svalde hårt och väntade på att någon skulle svara.
”Ja, det är Tom” Sade Tom och genast bildades det en klump i hennes mage. Det var ju inte meningen att Tom skulle svara.
”Ja, hej…är Bill hemma?” Frågade hon utan att presenter sig, Tom skulle säkert lägga på då, som han gjort de andra gångerna.
”Ja, det är han…” Sade Tom ” BIIIIIILL!” Skrek han så högt att det ekade i deras hus. Hon tog snabbt bort luren från örat för att inte bli döv.
Hon satt tyst i sitt rum och väntade på att Bill skulle ta upp luren och svara. Snart kunde hon höra någon andas tungt i andra luren. Hon greps av panik, vad skulle hon nu säga?
”Hej, det är Bill” Mumlade Bill och genast började klumpen av is i hennes mage tina upp. Såklart, var det Bills vackra röst som fick hennes hjärta att hoppa villt i hennes bröstkorg och fjärilarna att börja röra sig i hennes mage.
”Det är Felicia, jag förstår om du inte vill prata med mig men jag har något viktigt att säga dig..” Suckade hon och kramade hårt om luren med sin svettiga hand.
En tung suck hörde från Bill, antagligen värkte fortfarande orden hon sagt till honom. Hon kände sig hemsk, hon kände sig som ett monster. Hur kunde hon bara ha sagt så till honom?
”Jag är hemskt ledsen Bill…”Suckade hon ” Men Harry tvingade mig, jag kunde inte göra något annat än att lyda honom, jag är en hemsk människa…” Viskade hon svagt och nu strömmade tårarna längs hennes kinder.
”Vänta gråt inte…” Viskade Bill med mjuk röst ” Det var ju inte ditt fel…”
Nej, det var inte hennes fel egentligen. Men hon löd sin broder och ville inte svika honom. Nu växte ilskan inom henne. Både mot henne själv och Harry. Harry hade förstört allting, och hon hatade honom. Och varför skulle hon vara så korkad och lyda sin idiotiske bror egentligen?
Hon lade snabbt på luren och stormade in i Harrys rum. Han tittade storögt på henne och kliade sig i nacken.
”Du har förstört allting!” Skrek hon och tittade med rödsprängda ögon på honom. ”Vad har jag nu gjort?” Frågade han och höjde sitt ena ögonbryn. Ilskan kokade inom henne och hon kunde inte få fram ett ljud. Hatet mot hennes broder var enormt och hon kunde inte undgå att önska att han inte fanns.
Snabbt skyndade hon sig ut igen och sprang gråtandes mot dörren. Nu hade hon förstört allting. Verkligen allt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Evviis - 25 maj 08 - 12:36- Betyg:  | Jättebra :)
Du byggde verkligen upp spänningen när hon ringde! :D | | bellsan - 15 apr 08 - 18:34- Betyg: | | Jättebra! :D mera snart? | | Gustaffson - 15 apr 08 - 18:02- Betyg: | | verkar bra fårsätt |
|
|
|
