alone |
Kapitel 2*. Jonte i 9 A
”Spotta ut tuggummit Vanessa, GENAST!” Skriker våran mattelärare Torbjörn Larsson.
”Va faan, det är ju mitt sista!” Protesterar Vanessa, och fortsätter att tugga på sitt tuggummi som bara växte för varje minut som gick.
Jag ville också vara någon. Jag skulle vilja vara populär, som Vanessa.
Men sådana saker går bara att drömma om. ”Allt går om man bara vill.” Så brukade mamma alltid säga, men hon hade fel. Allt går att drömma om, -om man bara vill.
Ute på skolgården var det slagsmål på gång. Denna gång var det Tobbes och Nickes tur att slåss. Alla stod i en ring runt killarna och hejjade på. ”Kom igen då!” Skrek någon, ”kom igen Nicke –ge honom vad han tål”! Skrek en annan. Hur kan man egentligen heja när någon håller på att slåss? Hur kan man tro att något så allvarligt bara var en lek? För dom var hela livet en lek.
Men inte för mig.
Jag satte mig ner på en bänk en bit därifrån där stora trädgrenar skymde mig. Jag undrade var dom andra tjejerna höll hus. Egentligen ville jag inte bry mig, men jag kunde aldrig sluta undra över allt.
Då hörde jag Vanessas högljudda skratt, det måste ha varit något väldigt roligt Victoria lyckats klämma ur sig den här gången. Dom närmade sig snabbt, jag flyttade längre och längre ut på bänken. Till slut stod dom så nära att jag kunde höra deras andetag, men dom verkade inte ha hört eller sett mig än. ”Alltså fan vad blåsta dom är, haha, jag sa att jag skulle dra på toa och sen smet jag ut bakvägen. Jag lovar dom står kvar där och undrar vart vi är.” Sa Vanessa och tog ett bloss från sina äckliga cigaretter som alla andra tyckte var så himla tuffa. ”Haha, fan vad bra liksom. Alltså, jävlar vad dom ska hänga efter.” Sa Victoria och fick smaka ett bloss av Vanessas cigg.
Jag andades så tyst jag kunde, shit om dom skulle höra mig. ”Har du hört att Jonte i klass 9 A typär lite tänd på dig?” Sa Victoria och höjde ögonbrynen.
”Nä, fan skojar du eller?” Vanessa ler och tittar Victoria djupt in i ögonen.
”Är du helt seriös? Är du fan helt seriös?” Vanessa ser ut att spricka av lycka, men det kan hon ju såklart inte visa –då skulle ju alla tro att hon är värsta tönten om hon skuttade runt på skolgården med mungiporna upp till öronen och skrek att ”åh, Jonte i 9 A jag älskar dig också!!! Kom till mig! Kom till mig nu! Vi kan göra det här och nu!” Jag började le av den tokiga tanken. ”Alla har gått in.” Konstaterar Victoria och får med sig Vanessa, dom går tätt bredvid varandra och pillar på sina splitternya mobiler med extra bra kamera.
Jag smyger ut från busken när Vanessa och Victoria hunnit till trappan som leder upp mot den stora entrén.
Och hinner precis sätta mig innan Mia Nilsson sätter igång svenska lektionen.
Saga och Mimmi sitter och viskar till varandra, jag söker efter Mimmis blick, men hon undviker den. En gång var det faktiskt vi, Mimmi Olsson och Astrid Larsson. Vi passade liksom ihop, det sa alltid våra föräldrar och grannar när vi skuttade omkring i armkrok och skojade och skrattade tillsammans. Jag tyckte också att vi passade ihop. Det gjorde Mimmi också, men inte längre. Nu var hon min värsta fiende, nästan. Egentligen är det bara hon som hatar mig, och inte jag som hatar henne. Jag vill bara att allt skulle vara som förut. Nu hänger hon bara efter Saga. Saga Henriksson, hennes mamma känner Vanessas mamma och därför umgås dom rätt ofta.. Därför har Saga rätt hög status i klassen, jag lovar att det var just därför Mimmi blev kompis med henne. Jag sa det faktiskt en gång till Mimmi, men då tittade hon bara surt på mig och sa att jag bara var avundsjuk.
Jag önskade faktiskt ibland att jag kunde hata henne. Då kunde jag titta surt på henne när hon gick förbi i korridoren, och stöna när lärarna sa att jag skulle jobba tillsammans med henne. Men nu tyckte jag faktiskt om Mimmi, även fast hon riktigt HATADE mig. Jag måste ju ha en skruv lös… Hur kan man gilla någon som hatar en?
”Saga och Mimmi, ni får jobba ihop.” Sa Mia Nilsson. Mimmi tittade på Saga och gjorde någon konstig blinkning med ögonen och skrattade. Jag suckade lite. ”Och Astrid, du kan jobba med Andreas.” Sa Mia Nilsson och log.
Jag stelnade till is. ”SHIIT!” Tänkte jag och sneglade på Ante. Han såg väldigt besviken ut och tittade avundsjukt på Nicke som haft turen att jobba med Vanessa. Det såg nästan ut som han dräglade lite när han satt och glodde storögt på Vanessas stora bröst som syntes väldigt tydligt i den urringade tröjan. Vanessa såg väl mest halvnöjd ut. Hon hade väl helst velat jobba med Alex eller Sigge, dom var i alla fall nio stjärnor av tio. Jonte i 9 A var hundra.
”Men va fan, måste jag?” Ante tittade med en uttråkad och bedjande min på Mia Nilsson som nickade. ”Fan…” Han reste sig och närmade sig min plats. Jag satt där, fortfarande stel som en pinne. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Vad skulle jag göra i en sådan situation?
Jag försökte behärska mig. Alltså shit, vad skulle hända nu om jag typ gjorde bort mig?
Jag visste inte hur man betedde sig i killars sällskap, kanske var det så att det var för att jag ALDRIG någonsin haft en kille.
Eller jo, det hade jag faktiskt.. När jag var fem år gifte jag mig med Anton, klassens tönt. Men det borde väl inte räknas?
”Jaha, vad ska vi göra då?” Ante sneglade på mig, tittade mig i ögonen (!)
”Ehm… Vi ska…” Jag hejdade mig. Om jag visste vad vi skulle göra så var jag ju värsta tönten, okej en ännu större tönt vad jag redan var. Jag fick låtsas som att jag inte visste. ”Jag vet inte.” sa jag och försökte låta tuff men misslyckades.
”Jaha.” Han tittade avundsjukt på Nicke och Vanessa som satt och pillade varandra i håret.
”Fröken va fan!” Mia kom gående.
”Och vad ville ni två ha hjälp med?” Frågade hon vänligt och log.
”Vi vet inte vad vi ska göra.” Sa jag, kanske lite för snällt, (Ante himlade med ögonen).
”Lyssnade ni inte när jag gick igenom det?” Sa Mia och tittade på oss. Jag blev lite röd om kinderna och mumlade något oförståeligt. Ante brydde sig inte och började leka med mobilen.
”Ni ska måla av varandra, färgerna finns vid katedern. Men ni får inte titta på pappret, så det kan bli hur roliga bilder som helst.” Sa Mia och log sitt breda leende.
”Men det är ju bild va fan!”
”Nej, det här är svenska.” Sa Mia och gav Jonte en blick som menade att han skulle sköta sig. Jag gick fram till katedern och hämtade papper. Färgen i färgburken hade nästan torkat bort helt. Jag brydde mig inte om det utan tänkte att det skulle fungera ändå. När jag kom tillbaka till bordet hade Jonte flyttat närmare Vanessa och Nicke och satt och pratade med dom.
Jag försökte göra mig större så att han skulle se mig, men han fortsatte bara att prata med Vanessa som satt och pratade, skickade SMS, skrattade och tog konstiga bilder på Nicke och Ante.
Jag satte mig ner. Tittade på den uttorkade färgen och doppade penseln i vattnet.
|
| Kommentarer | | 0_123 - 12 apr 08 - 19:42 | | braa! kommer det en fortsättning?? |
|
|
|
